Sverige behöver ett starkare regeringskansli
Publicerad i Göteborgs-posten 29 juni 2005
Sveriges indelning i län och formerna för den svenska statsförvaltningen
har sina rötter i den reform som genomfördes i och med 1634 års
regeringsform. Ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och landsting
härstammar från 1862 års kommunalförordningar. Få, om ens några,
torde protestera mot den som påstår att de krav och förväntningar som
ställs på kommun och stat idag är väsensskilda från dem som ställdes 1634
eller 1862. Efter 371 år är det nu hög tid för en genomgripande reform av
hur det allmänna är organiserat och hur ansvar fördelas mellan enskilda,
det civila samhället, kommun och stat.
Ansvarskommittén som leds av Mats Svegfors är en parlamentarisk kommitté
som skall undersöka den nuvarande samhällsorganisationens förutsättningar
att klara de offentliga välfärdsåtagandena. Där det är motiverat skall de
föreslå förändringar av strukturen och uppgiftsfördelningen.
Förslagen skall ge de folkvalda organen bättre förutsättningar att få
genomslag för politiken och medborgarna bättre förutsättningar till
inflytande, insyn och utkrävande av ansvar. Inför Kristdemokraternas
riksting som imorgon inleds i Skövde, vill vi som första parti presentera
våra utgångspunkter inför Ansvarskommitténs fortsatta arbete.
Den kommunala självstyrelsen är en grundläggande princip i det svenska
samhället som genom socialdemokratiska regeringars klåfingrighet har
urholkats allt mer. Listan på statliga detaljregleringar av kommunal
verksamhet kan göras lång: maxtaxor, skattestopp, specialdestinerade
statsbidrag och så vidare. Risken med denna detaljreglering är att kommunen
i slutändan bara blir en genomförare av statliga direktiv. Och att makten
över vardagen flyttar allt mer från medborgarna och deras valda företrädare
till centrala myndigheter med anonyma tjänstemän som inte kan ställas till
svars för verksamheten.
Det problem som blir allt tydligare i dagens samhällsorganisation är
bristen på politiskt ansvartagande och möjligheten till en övergripande
helhetssyn. Trots en växande offentlig sektor med allt fler
välfärdstjänster får inte medborgarna den hjälp de behöver. Ett ökat antal
små och sektorsinriktade myndigheter, revirtänkande och förstatligande av
ideologidebatten leder till att människor allt oftare lämnas efter och att
diskussionen om samhällets organisering och uppgifter blir ensidig och
torftig. Prioriteringar och opinionsbildning har överlåtits på myndigheter
och lämnat medborgarna utan någon att ställa till svars när det inte
fungerar.
Politiken behöver återta makten från myndigheterna. Först då blir politiska
prioriteringar synliga och medborgarna kan välja eller välja bort
förtroendevalda. Det är alltså nödvändigt att medborgarna kan utkräva
ansvar av de folkvalda. När riksdagen lägger nya uppgifter på kommunerna
utan att kommunerna har ekonomisk möjlighet att ta ansvaret för dem
försvåras ansvarsutkrävandet på samma sätt som om den egentliga makten
ligger hos en myndighet där ingen politiker kan ställas tillsvars.
Det måste bli tydligt vem som har den egentliga makten. Och vi behöver få
ett reellt och tydligt folkstyre och självstyre på regional och lokal nivå.
Man ska kunna veta om det är riksdagen eller en lokal politisk nivå som
bestämmer om skolan eller vården. Oavsett antal beslutande nivåer i Sverige
eller hur den regionala kartan ritas måste politiken återta makten från ett
stort antal myndigheter, inte minst alla ideologiproducerande myndigheter.
Det är de folkvalda som ska stå för opinionsbildning och politiska
prioriteringar mellan sektorer och landsändar. De myndigheter vars
huvuduppgift är att producera ideologiskt motiverade skrifter bör stängas
och pengarna bör istället användas för att stärka de politiska partiernas
möjlighet att delta i idédebatten. Statens styrning är oklar och
regeringskansliets roll gentemot myndigheterna alltför diffus. Sverige
behöver ett starkare regeringskansli som förmår besluta om politiska
prioriteringar och därmed ge medborgarna möjlighet att utkräva ansvar. Idag
kan en ansvarig minister smidigt krypa bakom lämplig myndighet när något
går snett och resultaten av politiska beslut inte blir som man tänkt.
Oberoende av den exakta framtida samhällsorganisationen behöver följande
ställningstaganden ligga till grund för den modell som väljs så att vi kan
få en tydligare, mer demokratisk och tillväxtfrämjande
samhällsorganisation.
-
Politiken behöver återta makten från myndigheterna så att det är
folkvalda som gör prioriteringar mellan åtgärder av olika slag och
mellan olika delar av landet. På det sättet ökar tydligheten och
möjligheten till ansvarsutkrävande. Myndigheternas makt flyttas såväl
till den nationella nivån som till regional och lokal nivå.
-
Såväl regioner som kommuner ska vara direktvalda och ha
beskattningsrätt. Indirekt valda organ gör det svårare för medborgarna
att utkräva ansvar. Kommunalförbund bör endast användas i
undantagsfall.
-
Landstingen byter namn till region eftersom uppdraget förändras.
-
Länsstyrelserna blir renodlade tillsynsmyndigheter och deras arbete med
att följa upp nationella mål betonas. Det regionala utvecklingsansvaret
som förs över till regionerna. Landshövdingsämbetet bibehålls men
rollen som regeringens representant på regional nivå utvecklas genom
tydligare samordning av statens insatser och med direktare styrning
från regeringskansliet. Med en närmare anknytning till regeringen är
det naturligt att landshövdingeposten blir en politisk tillsättning med
förordnandeperioder som följer riksdagsvalen.
-
Den offentliga samhällsorganisationen måste öppna upp för en mångfald
utförare av välfärdstjänster och rätt till eget val för individen. De
folkvalda bör möjliggöra för företag, kooperativ och föreningar att
utföra gemensamt finansierade välfärdstjänster.
Den modell för samhällets organisering som var rätt 1634 och 1862 år inte
rätt idag. Över århundradena har kraven på det allmänna förändrats
samtidigt som ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav har gjort det
svårt att se var det socialdemokratiska partiet slutar och staten börjar.
Myndigheter ansvarar allt oftare för uppgifter som folkvalda tidigare
utförde och idédebatten har övertagits av statliga verk och ombudsmän.
Vi behöver en genomgripande förändring. Politiken behöver återta makten
från myndigheterna. Ansvarsfördelningen mellan samhällets olika nivåer
måste bli tydlig för medborgarna och beslutsvägarna måste bli så korta som
möjligt. Idédebatten behöver föras i det civila samhället istället för av
offentliga aktörer. Människan, inte myndigheter, måste stå i centrum för
samhällets organisering.
Göran Hägglund