Under veckan har vi nåtts av det dystra beskedet att ytterligare två av våra officerare i den svenska truppen och en lokal tolk stupat i Afghanistan. Tanken går till de familjer som förlorat en nära anhörig.
Detta visar naturligtvis på allvaret i den situation som råder i landet. Det är inget ofarligt uppdrag vi har tagit på oss, om så var fallet hade vi inte behövt vara där. Men jag är övertygad om att vårt bidrag behövs för att bygga en stabil demokrati som vilar på mänskliga fri- och rättigheter. Det är viktigt av många skäl men inte minst med tanke på talibanernas vedervärdiga kvinnosyn.
Våra soldater är värda beundran och respekt. Trots de risker uppdraget för med sig bidrar de till att skapa stabiltet för afghanska befolkningen. De gör en fantastisk insats. Förtroende hos lokalbefolkningen tar tid att bygga upp men är en absolut nödvändighet för att förändring ska kunna ske. Därför bör vi finnas där så länge det behövs. Solidaritet har inga landsgränser, vi har medmänniskor över hela vår värld.
*
Jag inledde veckan med två köksbordsbesök under måndagen. I Skövde och träffade jag Solveig och Hans-Olov och Solveig Waldenvik. Samtalet handlade om ekonomin för pensionärer men också om förskolan som Solveig jobbat inom. Vi pratade dessutom om stöd till familjer i utsatta situationer då paret är stödfamilj åt en ensamstående mamma med flera barn.
På eftermiddagen åkte jag till Öjersjöhemmet utanför Göteborg. Det är ett kollektivboende för personer med alkohol- och narkotikamissbruk. Det var ett annorlunda köksbordsbesök. Jag fick möjlighet att lyssna till de boendes åsikter och tankar om missbruksproblematiken. De jag mötte var i olika åldrar men deras berättelser hade en gemensam nämnare. De inledde sitt missbruk redan vid 12 års ålder. Trasiga familjeförhållande och en frustration som inte uppmärksamammades i skolan fick sitt utlopp i drogernas värld.
Det blev också tydligt att de sitter på mycket erfarenheter av hur tankarna går och hur man reagerar i ett missbruk. Någon poängterade att dessa människor borde vara med och utforma missbruksvården med tanke på deras kunskaper. Det är en intressant idé som jag tar med mig. Jag fick också höra om kampen för att behålla det egna boendet trots perioder då kollektivboende är ända sättet att hålla sig från missbruk. Att ens hem symboliserar trygghet och betyder mycket kan de flesta skriva under på, så också när man hamnar snett naturligtvis.
I tisdags lämnade vi över lagrådsremissen Patientsäkerhet och tillsyn. Där föreslås bland annat att det ska bli lättare för patienter att anmäla vårdskador och att Socialstyrelsen i framtiden ska ta ett helhetsgrepp över de skador och felbehandlingar som uppstår inom vården. Syftet är att få ned antalet vårdskador, oavsett om bristerna beror på systemfel hos vårdgivaren eller på att vårdpersonalen begått misstag. En säker vård är oändligt viktig. Patienter ska kunna känna sig trygga i att de får en så god vård som det är absolut möjligt och att man kan få upprättelse om man har blivit felbehandlad. Bland annat måste vi se till att identifiera riskindivider, till exempel en missbrukande läkare, som idag bara kan byta arbetsplats och fortsätta vara en fara för sina patienter.
En säkrare vård är också viktig för vårdpersonalen. De måste känna sig trygga i att deras arbetsgivare har ett ansvar för att hitta och åtgärda de riskmoment som finns i dagens komplicerad sjukvård. På det sättet kan man hindra att vårdpersonal om och om igen begår ett misstag och hängs ut som syndabockar, trots att det egentligen beror på felaktiga rutiner som hade kunnat ändras.
*
Kvoteringsdebatten blossade upp i söndags när jag skrev på DN debatt om faran i de rödgrönas demokrati syn och tolkning av jämställdhet. I Agendas partiledardebatt avslöjade miljöpartiets språkrör Peter Eriksson hur de ser enskilda personers fria val. När han fick frågan om inte föräldrarna vet bättre än politiker vad som är bäst för de egna barnen så svarade han: "Jo, så är det om man ser till varje person, men inte om man ser till det samlade resultatet." Vad säger detta om Eriksson syn på medborgare och demokrati? Är det demokratiskt riktigt att underkänna de enskildas och familjernas självständiga val baserat på att det sammanlagda utfallet av valen inte passar? Det låter onekligen som att medborgarna i deras värld ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare. Vill ni läsa hela debattartikeln så finns länken nedan. Peter Eriksson och jag debatterade också kvotering i Studio Ett i P1 i onsdags, även den länken skickar jag med.
DN debatt om kvotering
Studio Ett om kvotering
*
Tips! Har tidigare lovat att förvarna... På söndag 20.00 i TV3 kan den som gillar blåsningar se mig tappa hakan. Har ännu inte hittat den.