Se bilder från kommun- och landstingspolitiskadagarna här

Lyssna till talet här

”Ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter”

Tal av partiordförande Göran Hägglund vid Kristdemokraternas Kommun- och landstingspolitiska dagar, Stockholm den 27 januari 2006

Det talade ordet gäller.

Välkomna till Stockholm. Välkomna till kommun- och landstingspolitiska dagar.

Kul att se er alla här. Erling Öhman från Norrsundet och Caroline Nilsson från Umeå.

Kansliet fick nyligen ett mejl från en elev som gjorde ett skolarbete. Första frågan löd ”Hur många är ni i erat parti?” Ja det går ju att svara på: 24 172. 1 278 nya medlemmar sedan kommundagarna förra året. Andra frågan var lite knepigare: ”och vad heter alla?” Sedan kom den tredje frågan: ”Jag skulle även bli glad om du skulle vilja beskriva vad alla har för uppgifter i partiet.”

Då påminns man om hur många vi är i den svenska kristdemokratiska rörelsen! Och fler ska vi bli.

*

Under hösten har jag gjort många resor för att söka bilder av rättsväsendet. I det Sverige som inte kommer till tals, utan som lämnas efter. Jag har rest i polisbristens spår på den svenska landsbygden. Besökt behandlingshem för unga. Jag har sett science fictionlik teknik på Statens kriminaltekniska laboratorium. Och tagit mig innanför murarna på Kumlaanstalten.

Det finns en berättigad känsla i Sverige av att man blivit sviken. Att man lämnas efter av centralmakten. Överallt tvingas kommuner, och andra, hyra in polissubstitut. En av de mest basala samhällsfunktionerna – trygghet – har med otäck hastighet, i det tysta, privatiserats. Trygghet har blivit en brist- och lyxvara. Som rysk kaviar eller lyxrenoverade våningar.  Säkerhet har blivit status. Vaktbolag. Kameror. Grindar. Murar. Larm. Och den som har råd kan alltid flytta. Det är fridfullt på gods i Sörmland.

Men andra lämnas efter i det Sverige där alla känner någon som råkat ut för brott. Som blivit misshandlad, bestulen, våldtagen eller hotad. Men man får vara glad om man känner någon, som känner någon, som känner någon, där det brott som man utsatts för klarats upp.  Då ropas det på hårdare straff. Ibland med rätta, men oftast är inte straffsatserna problemet. Problemet är att för få blir gripna och straffade. Jag vill se ett samhälle som inte ger sig innan varje sten blivit vänd på i jakten efter den skyldige.

*

Den kristna traditionen har alltid betonat straffet som en förutsättning för att brottsoffret ska få upprättelse. Men också för att brottslingen efter avtjänat straff ska få en andra chans. Vi behöver fler poliser som gör rätt saker och ett starkare rättsväsende. Det har vi kristdemokrater krävt länge och nu hörs det också från andra. Men det finns debatter som knappt förs. Hur ofta hör vi pläderingar för att främja försoning? Att brottsoffret får visa vilka skador brottet åstadkommit och att brottslingen i den mån det är möjligt får återställa skadorna.

Och är det inte ljudligt tyst om dem som avtjänat sina straff? Nära hälften återfaller i brott inom bara ett par år! Det är varje persons eget ansvar att inte återfalla i brott, men vi måste erbjuda förutsättningar för att det ska vara möjligt.  Jag såg ett TV-reportage i höstas om en man som skulle friges. Han fick frågan hur han hade förberetts på frigivningen. Han funderade. Och svarade: ”Fem dagar före frigivningen fick jag lämna tillbaka kortet som vi har för att kunna handla i fängelsekiosken”. Sedan stod han utanför murarna med sina tillhörigheter i en plastpåse.

När vi friger fångar utan vettig sysselsättning, utan bostad, utan socialt nätverk driver vi dem rakt i armarna på de kriminella kretsarna. Där erbjuds den gemenskap som samhället förvägrar den frigivne. Jag vill att en ny regering snarast med stöd av myndigheter och forskning, i nära samverkan med frivilligorganisationer skapar ett omfattande program för frigivningen.

Varje person som avtjänat ett längre fängelsestraff ska erbjudas en aktiv och meningsfull tillvaro i form av en praktikplats och en bostad. Naturligtvis i kombination med bättre utslussning och motivationsprogram under fängelsetiden.

Det finns de som tycker att man ska låsa in och slänga bort nyckeln. Eller att man åtminstone inte ska stödja en frigivens väg tillbaka i samhället. En sådan attityd kan jag aldrig acceptera. Den strider mot min människosyn, och den är ett djupt svek mot alla de brottsoffer som kommer att bli utsatta för återfallsbrott.  Så om inte för brottslingarnas skull, låt oss göra det för brottoffrens skull.

*

Men grunden för en kristdemokratisk rättspolitik förblir att barn ska få kärlek, trygghet och fostran. Att de goda värdena präntas in i barnen. Att barn blir sedda. Oddvar Gabrielsen, far till den Marcus som sparkades ihjäl på Kungsgatan säger: ”De som dödade Marcus måste vara trasiga barn, som borde fått hjälp tidigt...//...”Att de inte fått en sådan uppfostran att de har spärrar inom sig.”  Var och en borde inse att han har rätt. Var och en borde förstå betydelsen av familjen.

I november tog jag mig in i ett av Sveriges mest hårdbevakade fängelser – Kumla – och gick i kloster. Det är unikt i världen. Inte att jag tog mig dit, utan klostret. Hit ansöker fångar med långa fängelsestraff om att under 30 dagars tystnad konfrontera sig själva. Ingen radio. Ingen TV. Inga tidningar. Bara tystnaden och de dagliga samtalen med retreatledaren. Kön till klostret är lång. Här kan fångarna lägga bort falska självbilder. Konfronteras med de handlingar som sårat och skadat. Men också få möjlighet att förstå att de är värdefulla bortom sina gärningar. En av fångarna sa: för första gången i mitt liv så tycker jag om mig själv.

Som en del av klostermånaden tvättar fångarna varandras fötter. Det är en handling som förändrar. För vad innebär det inte när människor som tidigare haft sin identitet i brott nu frivilligt gör något de flesta av oss skulle rygga tillbaka inför? Att tvätta någons fötter. Att betjäna någon annan. Att gå längre än vad som krävs. Så kan en flertusenårig kristen symbolik bli en hjälp att peka ut en ny färdriktning.

Några fångar i ett litet kloster i Kumlaanstaltens inre tvättar varandras fötter bakom taggtråd och betongmurar. Längs vår ryggrad och våra gator sprider sig samtidigt likgiltigheten.

Att göra ens det självklara – att efter sin förmåga hjälpa den som är i nöd – är ingalunda självklart längre. Och att göra mer än det självklara, att visa civilkurage när det kostar, är ett pris som allt färre tycks vara beredda att betala.

Och de som vågar kan få betala dubbelt. Bussföraren Nikolai gick ur sin buss och stoppade en brutal gängmisshandel. Han fick ingen ros eller klapp på axeln av sin arbetsgivare, men väl törne och hot om avsked. Han borde väntat passivt på polis, påpekar policy och paragrafer. Arbetsgivarens agerande späder på den kultur som säger att det är myndigheter som ska stå för det medmänskliga. Människor ska vara passiva. Men får vi inte ett olidligt samhälle om vi inte uppmuntrar medmänsklighet och civilkurage?

Jag föreslog i somras en lag som gör oss – också i lagens mening - skyldiga att efter förmåga bistå en medmänniska i nöd. Inte riskera våra liv, men vara skyldiga att göra något. Något! Många har hört av sig och gett sitt bifall, några få har varit kritiska. Men från det politiska etablissemanget är det tyst. Obehagligt tyst. Som om samhällsutvecklingen inte angår bortom skattesatser och ekonomisk statistik.

Men vi kan inte stillatigande betrakta hur samhällsutvecklingen tar vilka vägar den vill. Då blir vi drivna av dess våg och vind. Det finns ingen neutral mark där vi slipper ta ställning. När vi inte ställer upp, så lämnar vi i sticket. När vi inte stöttar så faller någon. När vi inte bryter med sneda ideal så bryter de ner oss. När vi inte uppmuntrar så håller vi tillbaka. Och när vi går förbi så lämnar vi efter.

Och att göra rätt kan förändra oss. Jag läser om Ahmed El Masri. Han såg ett våldtäktsförsök från sin Farstabalkong. Han lyckades med vänners hjälp stoppa övergreppet och hålla fast gärningsmannen. ”Jag har börjat tänka helt annorlunda på livet”, säger Ahmed som nu bestämt sig för att bli polis.

Min övertygelse är att vi inte är förutbestämda till den extrema individualismens bortvända blickar. Varje dag har vi chansen att göra skillnad! Under ett kristdemokratiskt seminarium berättade Harvardforskaren Brian Palmer, om hur civilkurage går att återuppväcka. Om hur kurser i medmänskligt mod drar fulla hus. Och så sa han: Mod smittar på samma sätt som rädsla.

Jag läser en insändare i DN den 19 januari: ”På ett fullsatt pendeltåg beordrar två unga rakade män en svarthårig medelålders man att ställa sig upp och lämna över sin sittplats åt dem, eftersom ’svartskallar ska lyda.’ När den svarthårige mannen vägrar höjer de två männen sina knytnävar. Då ställer sig en passagerare i vagnen upp. Sedan en till, och en till. Efter ett par sekunder står alla passagerare i vagnen upp.” Två unga rakade män kliver av vid nästa station. Mod smittar på samma sätt som rädsla.

Och jag känner hopp när jag ser på den breda folkrörelse som vägrat vara tyst när regeringen slagits för de stängda dörrarnas princip. För avvisningar av gömda och rättslösa. Och jag är stolt över att vi inte varit tysta när en socialdemokratisk utvisningsminister sagt att det vore en humanitär katastrof om de apatiska barnen får stanna. Så talar den som inte sett sig själv i andra. Inte konstigt att det utvisningsskålas i champagne på ministerns myndighet, migrationsverket.

Vi ska fortsätta vara en röst för den som saknar egen. För ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

*

Idag är det Förintelsens minnesdag. Vi minns det som är outhärdligt att minnas. Hur ondskan kunde slå rot i Nazityskland. Aldrig mer, brukar det heta. Men orden ”aldrig mer” ekar kallt i det moraliska tomrum som stavades Rwanda. Som heter Darfur.

När människovärdet trivialiseras då monteras skyddsvallarna mot ondskan ner. När människovärdet knyts till något annat än människans existens och vi gör skillnad på folk och folk, då väntar grymheten om hörnet.

*

Orienteringsförbundet har begärt miljoner i stöd för att rita nya kartor över Smålandsskogarna efter stormen Gudrun. Det går inte längre att hitta efter de gamla. Men vare sig gamla eller nya kartor kan beskriva den sorg som många kände och känner när livsverket utplånats. Jag tror att statistik, som kartor, ofta skymmer lika mycket som de berättar.

Statistik kan hjälpa oss att se trender. Men får aldrig bli själva verkligheten. För på statistikens skuggsida lever enskilda personer, vars öden inte kan sammanfattas i siffror. Vars behov inte kan beskrivas i diagram. När över en miljon människor i arbetsför ålder saknar ett jobb att gå till, försvinner lätt en människa som förlorat sitt arbete.

Mannen som dag ut och dag in, år efter år, klivit upp innan det ljusnat. Som blivit uppsagd från kamratskapet i omklädningsrummet och tipsbolaget på fredagslunchen. Som nu inte kommer fylla sin urdiskade lunchlåda i plåt på morgonen. Friställd från arbetsglädje och framtidstro, erbjuden att stämpla hos utanförskap och missmod.

Kvinnan i äldreomsorgen som får höra att hon är övertalig. Övertalig! Att hennes knän värker och att lönen är dålig, det vet hon. Men att hon skulle vara övertalig. De är ju redan för få för att hinna med. Och aldrig kan de göra det där lilla extra som gör skillnad. Aldrig hinna läsa tidningen för den pensionerade folkskolläraren Elsa med gråstarr. Eller gå ut en sväng med Kalle, som var elitmotionär före rullstolen. Och nu har vårdbiträdet förklarats övertalig. Hon tillåts inte bidra, anses inte längre behövd och får inte längre känna tillfredsställelsen att försörja sig själv.

Regeringen har svikit henne – inte bara genom att inte lyckas. Utan genom att inte ens ha försökt.

Den så kallade arbetarregeringen har en politik för att administrera arbetslöshet. Inte för att få till stånd de nya jobben.

*

Vi läser nästan varje dag om hur utsatta barn och unga är – genom hela uppväxten. Hur många lämnas efter och far illa. Unga tjejer skär sig. Små barn visar stress och ångestsymptom. 100 000 barn hålls tillbaka av mobbningens tyranni. Antalet tjejer som vårdas för akut alkoholförgiftning har tredubblats de senaste åren. Och vuxenvärlden sviker.

I Svenska Dagbladet säger Allan Comstedt, studentpsykolog i Jönköping, att trycket på de unga blir allt hårdare. I spåren följer självförakt. Oro inför framtiden. Hopplöshet. Och självdestruktiva handlingar. Comstedt säger: ”Jag märker en utbredd fixering vid perfektion hos ungdomarna. Man ska i allt vara fullkomlig…//... De har svårt att fördra den mänskliga svagheten. De utvecklar...//... ingen förmåga att se både sina plus och minus och ändå ge sig själv godkänt.”

Vad är det för ett samhälle som inte lyckats förmedla till våra unga att de är värdefulla som de är? Vad är det för ett samhälle som inte förmår att ge de unga hopp?

Allan Comstedt pekar ut relationsbrist som huvudorsak: ”Ungdomarna är helt utlämnade till sitt eget sökande efter mening i tillvaron och där är det allt fler som går vilse.” Det som saknas är ”någon som visar empati, som lyssnar och som håller om”.

Detta är knappast något som överraskar oss. Och vi vet att det finns en plats där vi mer än någon annanstans värderas och älskas, inte för perfektion, utan för dem vi är. Bortom prestationer, utseende och ägodelar. Där det finns någon som lyssnar och håller om. En plats som främjar trygga relationer. Familjen.

Men hur kan det då komma sig att den som säger att trohet är bättre än otrohet och att familjesplittring är ett av våra största samhällsproblem häcklas? Stämplas som en reaktionär moralist? Men vi ryggar inte för etablissemangets etikettklistrande.

*

Många föräldrar sliter för att få tillvaron att gå ihop. För att få tid. Tid att trösta, natta, hämta, lämna, läsa, fostra, leka. Och de slåss mot normen som säger just att de inte duger. Den socialdemokratiskt styrda staten har medvetet avlövat föräldrarna deras föräldraskap och omyndigförklarat dem. Att bara vara förälder är inte fint nog – minns Göran Perssons ord – då gör man ingen insats i samhället. Och vem vågar själv ta ansvar för sitt barns utveckling om man ständigt får höra att barnet så snabbt som möjligt måste få hjälp av utbildade pedagoger?

Eftersom inte familjens betydelse erkänns, är det ju inte konstigt att familjens frihet ständigt hotas och inskränks. Vi lever i ett land där det inte går att få F-skattsedel i Nacka för att vårda sina barn. Men det går utmärkt att få en sådan i Halland för att sälja sexuella tjänster…

Föräldrar måste stärkas och stödjas – inte styras och ställas med. Därför behövs Kristdemokraterna. Föräldrarna måste få livet att gå ihop. Frihet att själva avgöra när och av vem föräldradagarna ska tas ut. Möjlighet att gå ner i arbetstid när barnen är små genom barndagar och kommunalt vårdnadsbidrag.

Och de skatter som särskilt drabbar barnfamiljer med små marginaler måste också ses över. En hög bensinskatt gör det svårare att storhandla, åka på semester eller bortamatch med knattelaget. Därför vill vi halvera momsen, på bensin och på miljövänliga drivmedel. Och avdrag för hushållstjänster kan tvätta en svart sektor vit och göra att familjer kan ägna mer tid åt varandra än åt dammråttor och smutspartiklar. Vi gör ett val – för familjen!

*

Socialdemokraterna har nu styrt landet i 65 av de senast 74 åren. Makten tas för given. Det hålls fiskdamm på Harpsund där toppjobb delas ut i godispåsar till de inbjudna. De som bekräftat makten och den s-märkta världsbilden. Och så kusinerna förstås. De kräver sitt. Samtidigt yr dammet och klockorna stannar hos de konservativa maktfastklamrande skygglappssocialisterna. Den enda konsekventa linjen är att stå i vägen. Laga med stopp. De tunga hjulen gräver djupare i samma leriga tankespår.

Därför är maktskifte så viktigt. Det kan innebära revolutioner i vårt vardagsliv för lång tid framöver. Tänk på friskolorna som vi införde 1991-94! Och hade vårdnadsbidraget bara fått etablera sig ett par månader till hade det aldrig gått att avskaffa. För när förslag som stämmer med subsidiaritetsprincipen blir genomförda så är de svåra att ändra. Vi ska ta makten och genomföra de förslag som svenska folket väntat alldeles för länge på!

*

Hur många gillar dansbandsmusik? Japp, en och annan värmlänning. Säga vad man vill, de är strävsamma de där dansbandsmusikerna. Tänk bara att Vikingarna, innan de la av efter 43 år, gjorde 28 Kramgoa-låtar-skivor.

Men regeringsbandet – i folkmun Svikingarna - en ännu värre långkörare. Trots att de är saknar takt, ton och sväng så tycks de inte ha några planer på att lägga av. De har just gått in i studio för att spela in ”Nygamla löfteslåtar femtielva".

Skillnaden på Vikingarna och Svikingarna är himmelsvid. Vikingarna levererade alltid.

Svikingarna sviker varje gång. De bjuder upp och dumpar, och bjuder upp igen. Köp inte skivan! Gör slut på sveket! Tro inte att de nästa mandatperiod kommer att göra det som de hittills inte klarat av.

*

Globalisering. Begreppet känns slitet. Fenomenet samtidigt nytt och mytomspunnet.Ibland kanske vi önskar oss till en tid eller plats i världen då det var enklare. Då konturerna av framtiden var tydligare och tillvaron tryggare. Vi försöker sträcka ut handen genom ett nationsfönster som inte längre finns mellan oss och resten av världen, för att känna om det regnar eller är solsken.

Och ibland tycks vi dela upp oss i två läger. Som inför en stundande ankomst av rymdvarelser från en främmande civilisation, i en amerikansk science fictionfilm. Ni vet de när en grupp ivrigt klättrar upp på hustaken med plakat som säger ”välkommen vänner”. Och en annan grupp bygger nya försvarssystem mot rymdvarelserna med vapen och taggtråd. System som de innerst inne vet inte kommer fungera.

Globaliseringen påverkar oss alla olika. Men den påverkar oss alla. Vår livsmiljö, våra jobb och vår välfärd. Ny teknik gör att vi lättare skaffar oss bilder och relationer på andra sidan klotet. Detta kommer omdana oss mer än vi kan föreställa oss… Och tänk vad lågprisflygbolagen betyder för europeisk integration när vi nu reser till Rom, London, Berlin och Paris billigare än till Malmö, Östersund och Göteborg.

Handel och teknikutveckling innebär stora möjligheter. Samtidigt är förändringstrycket stort och hastigheten i jordens metamorfos hög. Och när något nytt kommer – spännande och skrämmande - vänder sig många till sina ledare för att de ska berätta vilket samhälle de tar sikte mot. Hjälpa oss att höja blicken mot ett gemensamt mål, istället för att ensamma i bräcklig farkost ängsligt stirra på de höga vågorna. Då är det lätt att sjunka.

Vilket ledarskap har Sverige då i den allt tätare världen? Jo, ett som likt Hoola Bandolas konfirmationspräst ”står och pekar i det blå och ingen vet om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser åt”

Ett ledarskap som uppmanar till talkörer mot lettiska byggarbetare: Go home. Go home. Ett ledarskap som kallar grannmedborgare för ”sociala turister”. Ett ledarskap som aldrig förmår söka ledartröjan i internationella sammanhang, utan som gör varje förmodad EU-position till sin egen. Ett ledarskap som stillasittande vräkt sig i, och vräkt i sig, sådant självberöm att deras magar svällt och de blivit orörliga. Det är ett ledarskap för museum. För historieböcker.

Sverige borde tillsätta en Globaliseringskommission som, likt den danska, kan utreda och ge förslag till en strategi för hur vi ska möta utmaningarna. Hur vi kan se till att Sverige kan vara konkurrensdugligt och ha ett utbildningsväsende i världsklass.

I Danmark samlas ledande aktörer kring gemensamma mål – folkvalda, forskare, fackföreningar och företag. Men i Sverige, ja där presenterar istället Socialdemokraterna sin konsultprosa för valrörelsen: ”Alla ska med. Så enkelt är det”. Ja, nog är det enkelt att säga att alla ska med, när man inte berättar vart. Och vem vill följa med om färden går mot ett instängt folkhem? Där lösningarna är mer av det som inte fungerar?

Det behövs en ny ledstjärna för en ny regering i en ny värld. Varje barn som växer upp ska kunna säga: jag vill djärvt gå där ingen gått före mig. Ingen ska hållas tillbaka. Det handlar om att rusta för det nya. Med kunskap och verktyg att skaffa sig ny kunskap. Med mod att våga – också att misslyckas. Och viktigast av allt: Med ett generöst hjärta som vet att göra rätt och se andras behov som sitt eget.

För att lyckas måste barn få mer tid med vuxna som kan personifiera mod, idérikedom, generositet, klokskap och flit. De finns inte i Big-Brotherhusen. Vi behöver också en skola där barnens Fjällräven- eller Salomonryggsäckar fylls både med kunskap och fasta värden.

Där vi ställer större krav på lärare och rektorer, men också ger större lön för deras möda. Där vi uppmuntrar pedagogisk och idémässig mångfald.

Men idag går var fjärde elev ut grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Och lika säkert som att den blomstertid avslutar varje vår börjar varje höst med högskolornas klagovisor: De nya eleverna kan mindre än förra årets. Men Sveriges ogiltigt frånvarande skolkminister Ibrahim Baylan har inte ens lyckats ena maktkartellen kring en ny skollag. Den dröjer. Som allt annat akut.

Och vart tog det livslånga lärandet vägen? De kompetenskonton som inrättades för vars och ens fortbildning har stulits från medborgarna. De måste tas tillbaka. Reclaim the kompetenskonto, om ni så vill.

Det finns sanningar och myter om globaliseringen. En myt är att den är stor, stygg och äter våra jobb. Men fler företag flyttar inte nu än för 10 år sedan. Och fler avskedas inte. Men sanningen är att det idag startas på tok för få nya företag som anställer. Det är den stora skillnaden.

Vi har en näringsbristminister, Tomas Östros, som dränerar den goda svenska jordmånen av företagsamhet och slit. Det som lyfte Sverige ur fattigdom – öppenhet, hederlighet, kunnande och hårt arbete håller regeringen på att förfuska. Vi kan, och ska, inte ta strid för de lågbetalda jobben i industrin. När vi klamrar oss fast vid dem, då är vi på fel väg. Men problemet är att regeringen inte leder - de nya jobben kommer inte. Tjänsteföretagen, som kan ge jobb och höja vår livskvalitet hålls tillbaka. Och rabatten med floran av grön teknik, där kanske nästa Ericsson gömmer sig, vattnas inte tillräckligt.

Politiker ska vara försiktiga med att lova exakt var och när de nya jobben kommer. Vi underskattar så lätt förmågan hos idérika entreprenörer. Men politiker bör se de stora dragen. Att vi måste satsa mer på utbildning och forskning. En forskningsminister och ett nytt framtidsutskott i riksdagen med fokus på att skapa förutsättningar för att svenska universitet, högskolor och företag ska kunna blicka bortom horisonten.

Och vi kan inte moraliskt tillåta diskriminering. Inte heller har vi råd att låta fördomsfullhet stå i vägen för dem som kommit till vårt land och vill bidra med hela sin kompetens.

Vi behöver en krångelkommission med en enda uppgift. Identifiera och ta bort krångel. Idag kedjas driftiga entreprenörer fast vid regelböcker och blanketthögar.

I en intervju i veckans utgåva av tidningen Affärsvärlden säger Göran Persson: ”Medfinansieringen av sjukskrivningskostnaden tror jag är den klokaste sak vi genomfört under mandatperioden.” Häpp! Många har genom åren varit kritiska mot regeringen men frågan är om någon utdelat en kraftigare kritik än regeringschefen själv. Om detta är det klokaste vad säger det då om alla andra beslut? Denna pålaga på företagarna – och på löntagarna - leder till färre jobb – och vittnar om att lagens utformare inte alls förstår hur en småföretagare resonerar.

Det leder också till en obehaglig skiktning av människor på arbetsmarknaden där vi med medioker hälsa får än svårare att få jobb. Denna indelning i ett A- och B-lag ökar långtidsarbetslösheten. Företagen måste uppmuntras att anställa, inte straffas. Därför måste medfinansieringen i sjuklönen avskaffas.

Och jag vet hur mycket arbete ni kristdemokratiska kommun- och landstingspolitiker lägger ner för att främja jobb och företagande. Och ni lyckas! Ta Markaryd som exempel. Kommunen har avancerat 114 placeringar på Svenskt Näringslivs ranking på tre år! Kanske är det för att vi kristdemokrater vet det som forskningen bekräftar…att tillit och förtroende ger fler företag.

Det är dags för maktskiften i Gävle, Gislaved, Göteborg och andra röda kommuner, landsting och regioner. Sverige behöver nya jobb!

*

Vi kristdemokrater har många förslag för att underlätta för företagare. De som stött på problemen med 3:12, som dignar under pappershögarna och som betalar sjuklön. Jag har också tillsammans med Alliansens partiledare presenterat förslag för att stödja ny företagsamhet, särskilt i nya branscher.

Men för att klara globaliseringens utmaningar behöver vi göra mer. För att våga gå ut på en skör företagarlina behövs ett skyddsnät. Jag vill att en av de första åtgärderna en ny regering genomför ska vara ett trygghetsprogram för nyföretagare. Alliansens sätt att beräkna sjuklönen när företagaren blir sjuk innebär redan nu en förbättring för nyföretagaren. Men det räcker inte.

Jag vill att företagaren under de första två åren av sitt företagande ska få sin sjuk – eller arbetslöshetsersättning baserad på den tidigare inkomsten, om den var högre än inkomsten från företaget.

Jag vill också att alla anställda ska ha rätt till 1 års tjänstledighet för att pröva företagsvingarna.

Detta är bara några av de punkter som bör ingå i ett sådant program. Låt oss i Alliansen diskutera innehållet, men det är avgörande att öka tryggheten när vi ska få fler att våga starta företag.

*

Men vårt förhållande till globaliseringen kan aldrig handla bara om hur Sverige ska klara sig och vad världen kan ge oss. För då blir våra strävanden lätt drivna av samma nationalism som fött protektionism och stängda gränser. Att se till att alla får möjlighet till ett värdigt liv måste vara en av de stora utmaningarna för varje politiker. Det går inte längre att isolera frågorna om världens utveckling till ett departement eller en post i budgeten.

Och det finns hopp om en ljusare framtid. Under de senaste decennierna har det skett  monumentala förbättringar i världen. Antalet demokratier har sexdubblats sedan 1950. Sedan 1970 har spädbarnsdödligheten halverats. Efter 1980 har antalet väpnade konflikter minskat med 40 procent. Sedan 1990 har ytterligare 1.2 miljarder människor fått tillgång till rent vatten.

Globaliseringen är en i grunden positiv kraft. Men ingen osynlig hand som ställer allt tillrätta Många lämnas efter i sjuk- och fattigdom. Fågelinfluensan får rubriker varje dag, medan AIDS-epidemin varje kväll utan större notis räknar in tusentals nya offer. Långdragna och brutala konflikter, som i Tjetjenien eller Kongo, glöms lätt bort.

Krig och förtryck leder till fattigdom och de som vill gott – som våra kristdemokratiska bröder på Kuba – kastas i fängelse. Avskogning, utfiskning, översvämningar och ökenspridning har skapat 10 miljoner ekologiska flyktingar. Och då räknas bara de som passerat en statsgräns.

De människor som flyr när deras livsnödvändiga resurser försvinner, riskerar att bli fler när nu efterfrågan på naturresurser växer oerhört snabbt. När Kina om ett par årtionden förbrukar lika mycket resurser som USA per person kommer landet konsumera två tredjedelar av dagens globala spannmålsskörd och ha 1.1 miljarder bilar. Och de skulle behöva 99 miljoner fat olja per dag. Idag produceras 84 miljoner fat per dag totalt. Kanske blir det aldrig mer än så?

Globaliseringen hotar alltså inte bara springa ifrån, den hotar att komma ikapp. Visst kan och kommer marknadsekonomin finna vägar för ett bättre resursutnyttjande. Men bäst-före-datum för omställningen till hållbara energi-, transport- och resurssystem har redan passerats. Slit-och-slängekonomin med fossilbränsle som bas kommer inte att hålla för 8-9 miljarder människor som strävar efter en standard som liknar vår.

Användningen av fossila bränslen påverkar framtiden än mer. Klimatförändringarna påverkar alla – men drabbar olika. De hotar vår livsstil. Men de hotar själva livet i Syd. En översvämning får onekligen andra konsekvenser i Holland än i Bangladesh.

Omställningen är komplicerad och långsiktig - i en tid då vi förväntar oss resultat, om inte genast, så varje kvartal. Men inte ens om vi ägde all vishet och kunskap skulle världens miljö-, resurs- och fattigdomsutmaningar vara lösta. Det krävs ett hållbart moraliskt förhållningssätt. Och i denna föränderliga tid så visar fortfarande den kristna etiken, med sina flertusenåriga rötter, vägen. Att vi ser oss själva i den fattige, förföljde och fängslade. Och att vi inte accepterar den svaghet som gör att vi vill vika undan med blicken så att vi inte ser. Passivitet är inget alternativ.

Utmaningarna kräver mer av överstatligt samarbete – inte mindre. De kräver handelsliberaliseringar. Långtgående förändringar av EU:s och USA:s jordbrukspolitik. Och ett stort, effektivt, bistånd från länder med stora resurser, som vårt. Vi kan inte acceptera den skenbara motsättningen mellan effektivitet och volym. Som om vi som menar att det finns enorma behov som biståndet kan fylla inte skulle vara intresserade av att varje krona kommer de fattiga till del!

Det är för lätt att bryta löften om bistånd idag. Jag tror att vi behöver internationellt bindande åtaganden – fattigdomsbekämpningens Kyotoprotokoll. Åtaganden för demokrati. Hälsa. Utbildning. Åtaganden för att skapa hopp och framtidstro.

Mitt mål är att en ny regering ska öka ansträngningarna för att tränga undan fattigdomen, meter för meter, från jordens yta. Det gäller bistånds- och utvecklingspolitik. Det gäller handelspolitik, säkerhetspolitik och miljöpolitik. Vår agenda måste vara offensiv. För det brådskar.

Jag vill att Alliansens kommande Vårkonferens ska handla om hur Sverige ska klara sig i den globaliserade världen. Men lika mycket om hur Sverige och en ny regering kan medverka till att de globala ödesfrågorna uppmärksammas och möts med verkningsfulla medel.

*

Vi närmar oss ett ovanligt tydligt val. Till hälften. Ett enda regeringsalternativ – ”Allians för Sverige” formulerar i god tid huvuddragen i en gemensam politik. Notera hur kort det journalistiska minnet är. Nu braskar rubrikerna när de fyra allianspartierna inte gjort en gemensam turné eller när en stor politisk överenskommelse inte offentliggjorts under de senaste veckorna. Det som fortfarande är historiskt – en så enad opposition – har blivit vardagsmat.

Just nu duggar Alliansarbetsgruppernas fina slutrapporter tätt. Partiernas olika förslag har slipats mot varandra, och nya har tillkommit. Nu ska prioriteringen göras mellan dem. En nödvändig och svår uppgift som vi kommer att klara.

Men vad och vilka står mot Alliansen? Hur formerar sig makthungerkartellen till vänster? Persson har i ett uttalande, som kan bli klassiskt, nyligen klargjort – ja just klargjort är väl inte rätt ord - att han varken utesluter eller säger ja till en koalition med vänsterpartiet. Regeringsfrågan handlar om ett ”meningslöst sällskapsspel”.

Och visst, det är förståeligt att Persson inte vill berätta att han sitter med Svarte Petter i form av Röde Ohly. Men frågan kvarstår: Dyker det upp kommunister i den hemliga regeringssäck som Persson släpar in i Rosenbad, om olyckan skulle vara framme.

Väljarna har rätt till ett svar!

*

Ordstävet säger att snålheten bedrar visheten. I Sverige snålas på visheten.

De äldre bedras. Det snålas med den friska luften. Det snålas med de väna orden. Det snålas med maten. Det snålas med vatten att tvätta kropp och hår. Det snålas med platser, med personal och med läkare. Det snålas med värdighet. Snålheten bedrar sannerligen visheten.

Men vi behöver ingen värdighetsgaranti, säger vanvårdsminister Ylva Johansson. Det behövs inga konkreta, enkla punkter som stärker de gamlas rätt att kräva ett minimum av värdighet - för nu ska allt bli bättre.

Och med en värdighetsgaranti så skulle det bli sämre, för då skulle kommunerna sänka sina ambitioner. Ja, hon säger faktiskt det.

Man undrar om de infört en tankeförbudslag på socialdepartementet.

*

Och apropå ordstäv: Har ni hört? Det ska införas ett språktest! Inte för invandrare, men väl för dem som söker myndighetsjobb. Hemspråk för regeringstjänstemän. Nu ska man nämligen börja skriva om ordspråk i regeringskansliet.

Egen härd är guld värd ska till exempel skrotas. Det stämmer liksom inte längre med verkligheten.

Det ska bytas ut mot: Egen härd är högt taxeringsvärd.

Och tydligen är det pensionsdags för det klassiska: Mitt hem är min borg. Det är inte relevant längre. En uppenbart nyanställd tjänsteman föreslog Mitt hem blev min sorg, som ersättare, men det föll inte i god jord hos ledningen. Han fick bakläxa och hans nästa försök gick bättre. Han fick väl godkänt för: Mitt hem är en bas. En skattebas.

För så är det ju. För fiskalminister Nuder finns inga onda eller orättfärdiga skatter. Men när Nuder kallar fastighetsskatten för en fin skattebas, ska vi kalla honom för en ful skattemas. För fastighetsskatten bryter mot principen om skatt efter bärkraft. Den håller tillbaka familjen som tvekar om de har råd med ett barn till. Den lämnar änkan efter. Hon som slitit och släpat ihop med maken bara för att se sig själv borttvingad från sitt livsverk.

Vilket Sverige vi vill ha? Ett där medborgarna – också de med lägre inkomster - med tillförsikt kan skåda mot framtiden? Eller ett land där allt fler hålls tillbaka? Ängsligt blickande i plånboken.

I en miniräknarstat där folk med minimarginaler väntar på nästa taxeringsbesked.

Jag tänker slåss mot de skatter som slår hårdast mot drömmar. Jag tänker slåss mot fastighetsskatten.

*

Vi vill förändra världen. Vi vill förändra Sverige. Och nu är det valår och nu har vi chansen. Vi ska ta den!

Det handlar om familjers möjlighet att hålla samman och få tid för varandra.  Det handlar om de äldres rätt till att känna vinden i håret och höra ett vänligt ord. Om glädjen när en genomförd idé håller. Och om den lyster som ett par ögon får efter beskedet – du har fått ett arbete!

Det handlar om ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.

Tack för ordet.

 Utskriftsvänlig version     Dela med andra