Anförande av kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i samband med
Kommun- och landstingspolitiska dagarna i Linköping, 2 februari 2007.
Det talade ordet gäller.
* * *
Kära vänner!
Välkomna till kommundagar. Den största kristdemokratiska sammankomsten
sedan valet. Jag vill rikta ett varmt tack till er och till alla andra i
partiet som gjort formidabla insatser. Tillsammans åstadkom vi en
valrörelse som vi ska vara stolta över.
Tack för allt det slit och arbete som ni uträttat vid valstugor, torgmöten
och brevlådor. Vi kristdemokrater gick till val med strålkastarljuset
riktat mot frågor som var och är angelägna.
Och vi lyckades belysa dem genom hela valrörelsen och sätta ett
tydligt partisignum på vårt arbete.
Vi kämpade för de äldres värdighet. Rätten till respekt. Möjlighet att
bidra. En värdig omsorg. Vi lyfte familjernas vardag och den obalans i
livet som många småbarnsföräldrar känner. Vi såg – och ser -föräldrars
behov av egna lösningar för att skapa mer tid med barnen när de är små.
Vi tog fajten för ett mer företagarvänligt Sverige. Och för jobben. För att
det ska startas fler företag, som vågar och vill anställa.
Vi attackerade problemet med en orimlig fastighetsskatt. Den ska helt
enkelt och simpelt avskaffas.
Nu ska vi ge väljarna kvitto på att de röstade rätt.
Som en del av allians för Sverige stod vi också för något nytt och positivt
i svensk politik. Det skapade förhoppningar också hos dem som fruktade att
det sista regeringsskiftet redan hade ägt rum.
Min uppfattning är att valrörelsen bidrog till en ny bild av
kristdemokraterna. En bild av handlingskraft och politisk förmåga.
Vi visade att vi är ett parti som inte bara har en tydlig och attraktiv
politik. Vi har en politik som bottnar i trygga värderingar.
*
Vänner,
Det är första gången vi har en så här stor nationell samling sedan valet.
Sedan segern. Sedan tillbakagången. Sedan vi förnam den starka känslan av
möjlighet. Men också en viss känsla av tomhet. Det är förstås svårt att en
dag som denna känna tomhet, eller ens förstå att den funnits där. När man
ser er alla här.
Varma vänner. Engagerade entusiaster. Kreativa kristdemokrater. Från hela
Sverige. Ni som är med och bär upp samhällen runt om i landet. Slitstarka.
Men jag tror att vi alla kände den. Den lilla tomheten under valnatten. Och
en tid därefter. Som något oroande i bröstet eller som en skugga i rummet.
Nu har vi ju äntligen fått chansen att genomföra våra idéer. Nu
genomför vi ju en rejäl familjepolitisk reform – för valfrihet och
rättvisa.
Nu blir den rekordstora äldresatsningen äntligen verklighet. Nu sänker vi
skatten genom jobbavdraget.
Nu avvecklar vi orättfärdiga monopol. Väljarna har gett oss ett uppdrag. Vi
är på väg att förverkliga vår politik.
*
Men ändå. Trots allt. Ett litet skalv av osäkerhet. Vad händer nu?
Det är en känsla som man väntar sig efter en förlust, men inte efter en
valseger – även om valsegerns glädje grumlades av det egna valresultatet:
bättre än vad många fruktat under mandatperioden. Men sämre
än vad många hoppats på under valrörelsen.
Jag tror att denna ton av tomhet är en påminnelse om vikten av reflektion.
Vikten av att förnya och förnyas. Att få kontakt med rotsystemet i strävan
uppåt, framåt. Att mitt i det dagliga förmå att se längre, vidare. En
drivkraft att skala bort och fördjupa.
*
Jag tänker på hur journalisterna, på jakt efter de bildmässiga glädjevrålen
efter en avgörande SM-final 2004, hittade HV71:s tränare Per Mårts.
Guldtränaren – min och många andra supportrars hjälte – stod att finna
ensam medan spelarna jublade ute på isen.
Bilden är nog begriplig också för er som håller på ett mindre framgångsrikt
lag. Annars kan ni fråga någon HV-supporter…
Såhär skrev Aftonbladets reporter (Lasse Anrell): ”…människor kramar
varandra och visar att ett SM-guld i hockey är större än nästan allt annat
man kan vinna i Sverige. Alla firar.
Utom en. Inne i tränarrummet hittar jag Pär Mårts. Han sitter
ensam med huvudet mellan händerna. Han ser nästan vädjande på mig..//..–Vad
tänker du på, säger jag.
– Jag vet inte. Jag känner bara en tomhet. Jag är så van att
skaka av mig matcher och tänka framåt men nu finns det inget framåt... jag
känner bara... tomhet.
Reportern drar sig till minnes hur han några matcher tidigare frågat Mårts
om han någonsin vunnit något stort och skriver:
Nej, sa han men hans ögon brann så som Mårts ögon sällan brinner, det
fanns en morgondag, en ny match och en ny resa, en finalserie. Nu har han
vunnit. Han försöker gå fram och vara med på guldbilden – men går
därifrån.”
Och mitt i allt så minns Per Mårts vad det var som gjorde skillnad. Han
säger något viktigt.
”–Det är skillnad på ett lag som har minnen och ett lag som har
drömmar. Vi hade drömmarna, det var det som avgjorde”.
Drömmarna, mina vänner. Drömmar är alltid större än minnen. Det gäller att
vi nu formulerar våra drömmar. Att vi konkretiserar dem. Drömmarna
attraherar alltid mer än minnen. Också väljarnas förtroende.
Jag har drömmarna för framtiden. Jag har tron att det kan finnas något
bättre om hörnet. Där vi ännu inte riktigt ser. Om vi strävar mot det
tillsammans.
Jag tror att den gemensamma strävan efter ett samhälle byggt på värden som
håller, i sig är ett gott samhälle. Sammanhanget, tilliten, omsorgen om
varandra.
För visst behöver vi detta i vår tid? Inte har väl längtan efter rättvisa
klingat av? Inte har väl längtan upphört efter sammanhang där vi värderas
för vilka vi är, inte för vad vi har eller hur vi ser ut?
Nej, jag menar att det snarare är så att behovet av gemenskap och hållbara
värden aldrig varit tydligare än nu. I en tid i materialismens tomma
tecken. I en tid formad av individualismens hegemoni. Vårt behov av tid för
relationer, vårt behov av varandra, i familjen och utanför, gör sig påmint.
Jag tror inte på ”ensam är stark”. Jag tror att vi måste våga vara beroende
av varandra. Det är i gemenskaperna som samhällets värdebas byggs. Dess
moraliska kultur. Jag läste nyligen en berättelse i vilken en person frågar
en annan:
”Vad är moral?” Och hon får svaret:
”Omdöme nog att skilja på rätt och orätt, skärpa nog att urskilja
sanningen, mod nog att handla därefter, beslutsamhet att göra det goda,
ståndaktighet att försvara det goda vad det än må kosta. Men var finner man
det?”
Men var finner man det? Och hur upprätthålls en gemensam syn om vad som är
etiskt riktigt?
Vår etiska grund är tydlig. Vi klarar inte alltid av att leva upp till den.
Men den finns där som en ledstång i tillvaron. Behandla andra som du
själv vill bli behandlad. Tillämpningen av den etiken gör tillvaron
enklare och tryggare. Att den förs vidare i familjen - från föräldrar till
barn. I föreningslivets omsorg och ideal.
Här måste vi öka friheten att växa och inte tvärtom. Skulle inte ett parti
som bär denna insikt behövas i svensk politik? Skulle inte ett parti som
vågar ta debatten om liv, död och människovärde behövas?
Hur stort skulle inte ett parti som ser varje människa som vår syster och
broder, med allt vad det innebär, kunna bli i svensk politik? De värden som
vi representerar behövs. Mer än någonsin. I alliansen och i regeringen. I
varje kommun och i varje landsting.
*
Vi ska gå från drömmar, visioner till praktisk handling. För att göra detta
behöver vi en plan. Igår antog partifullmäktige en verksamhetsplan för
mandatperioden – med långsiktiga mål, framgångsfaktorer och konkreta
åtgärder. Vi har försökt att lära av våra erfarenheter.
Vi måste ärligt konstatera att vi inte lyckats aktivera hela den potential
som ett kristdemokratiskt parti i dagens Sverige bör ha. Verksamhetsplanen
är därför kortfattad och tydlig. På hyllorna gör den ingen nytta. Men
omsatt i verkligheten kommer den att göra stor skillnad!
För att konkretisera våra visioner tillsätter vi också arbetsgrupper
för att fördjupa politiken på fem områden: ekonomi med etik, ungdomars
uppväxtvillkor, modern jämställdhet, ansvarsfull miljöpolitik och
rättigheter och skyldigheter i mångfaldens Sverige. Parallellt med detta
intensifieras arbetet på våra traditionellt starka områden.
Ett viktigt led i arbetet att också att engagera flera. Uppmuntra erfarna
personer som precis som vi tycker det är dags att förändra. Men också fylla
på med fler unga förmågor. Personer med annan etnisk bakgrund. Kort sagt:
se till att det finns en bredd bland våra förtroendevalda. Det är så vi
utvecklar politiken. Det är så vi blir valbara för fler.
Förra året slog vi rekord i antalet nya medlemmar. Många brinner av lust
att bidra. Vi måste använda alla nya medlemmar. Ge dem uppgifter att ta sig
an. Alla vi som är samlade här idag är nyckelpersoner för den
kristdemokratiska rörelsen. Vi är länkar mellan olika nivåer och
erfarenheter. Att vi griper in i varandra är avgörande för att vi ska vara
ett sammanhållet parti i nästa valrörelse. Nu lägger vi grunden för nya
framgångar i nästa val. Låt oss hjälpas åt. Tillsammans åstadkommer vi
storverk.
*
Som sagt, ett regeringsskifte innebär stora förändringar för valets
vinnare. En omställning att resa sig från läktaren, in på planen. Men
frågan är om inte tillvaron förändras än mer för förlorarna? Som klivit av
planen. För ett par veckor sedan diskuterades regeringens första 100 dagar.
Något som inte diskuterades är hur den nya oppositionen använt sina
100 första dagar.
Socialdemokraterna ska snart välja en ny partiordförande. Namnen, enkäterna
och spekulationerna har varit en medial happening av stora mått. Men man
får leta länge om man ska hitta någon debatt om den socialdemokratiska
politiken. Hur politiken ska se ut för att möta de utmaningar som Sverige
står inför.
Ordförandeleken gör att mina tankar går till ett spel. Nej, inte hela havet
stormar, utan ett elektroniskt. Det heter lightning reaction
extreme. Ni har kanske sett reklamen. Lightning reaction extreme
beskrivs såhär:
ett annorlunda, jodå, och plågsamt sätt att testa
reaktionsförmågan! Den långsammaste straffas omedelbart med en fruktad
elektrisk stöt.
Spelet spelar upp en skräckfylld melodi samtidigt som alla
deltagare håller i var sitt handtag. När en signal ljuder så ska man
släppa. Sist att släppa får en elstöt som tränger igenom kroppen.
Men! Nu verkar detta spel kommit i en socialdemokratisk, variant.
Valberedningen lightning extreme. Lanseringen av spelet pågick under hela
hösten. Någon trodde det skulle bli årets julklapp. Spelet såldes av
Sveriges samlade journalistkår. Hur har man då utvecklat
Valberedningen lightning extreme? Jo, man har helt enkelt tagit konceptet,
men förfinat det i spinnverkstaden på Sveavägen 68.
Det hemska bakgrundljudet spelas upp. Ljudet av internationalen blandat med
fotoblixtar, inspelningar från det förflutna, och Margot, Ulrica och Carin
som säger nej, nej, nej. När valberedningens signal ljuder gäller det att
snabbt släppa taget. En efter en försvinner de reaktionssnabba favoriterna
från det inte alltför eftertraktade uppdraget.
Valberedningen lightning extreme. Sist kvar får ta stöten. Smärtan.
Chocken. Plågsam ström genom kroppen. Idéfattigdom. Trötthet.
Insiktslöshet. Varför släppte du inte taget i tid, Mona?
*
Politik utgår från den människosyn och samhällssyn man har. Ibland
medvetet, ibland omedvetet. För oss är det högst medvetet. Vår utgångspunkt
är den människosyn som är sprungen ur den kristna idétraditionen. Den gör
mig helt lycklig. För jag ser hur den stämmer med verkligheten. Och jag ser
hur verkligheten skulle förändras om den formades efter vår människosyn.
Varje människas värde som person skulle tydliggöras. Unik, men lika mycket
värd. Oavsett egenskaper, utseende eller status. Oavsett allt. Ibland hör
man folk säga att Kristdemokraterna bara driver ”mjuka” frågor. Vård.
Omsorg. Bistånd.
Ja! Dom är våra frågor! Men vår människosyn har också bäring på hur vi ser
på t.ex. arbete och företagande. Som en grund för samhället. Som bärare av
centrala värden. Vi reducerar nog lite till mans arbete och företagande
till något som enbart skapar resurser till vård och skola. Jag kan komma på
mig själv att göra det. Och visst finns det en direkt koppling mellan
arbetsinsatser, entreprenörskap och samhällets resurser. Utan de små
företagens stora bidrag skulle välfärden kollapsa.
Men det är så mycket mer. Kristen idétradition menar att arbete är gott för
samhället. Att det är i samklang med människans natur. Tänk om resurser
skapades helt utan arbete. Som manna från himlen. Skulle vi då vilja vara
utan arbetet? Skulle vi vilja vara utan känslan av att uträtta något?
Utan förnimmelsen av att vara behövd? Utan fikapausen på
fredagseftermiddagen? Nej, arbetet är mer än lönen det genererar.
Företagandet mer än resurserna det skapar. Enligt vår människosyn är
människan skapande till sin natur. Därför är en del av Kristdemokratins
kärna också arbete och entreprenörskap.
Och marknaden skapar inte bara ekonomiskt värde. För om marknaden fungerar
på ett rättvist sätt upprätthålls också andra värden. På bostadsmarknaden,
grönsaksmarknaden, annonsmarknaden och arbetsmarknaden träffar människor
överenskommelser och knyter band till andra.
Men det går aldrig att hävda ekonomiska värden framför människovärdet. Det
ekonomiska systemet kan inte vara ett isolat. Det måste impregneras av
etik.
Förvaltarskap.
Den moraliska kapaciteten är inte försedd med en on-off-knapp. Även om
många söker döva samvetet. Vi kan inte försätta det i stand-by-läge och
avsäga oss ansvar för samhället runt omkring oss - inte som människor, inte
som organisationer eller som företag.
Eftersom människan är moralisk blir det en angelägenhet för varje vd, varje
styrelseledamot, och också för varje anställd, hur företaget där hon verkar
agerar. Mot medmänniskor. Mot miljö. Vi ska slåss för att hederlighet,
ansvarstagande och kreativitet främjas i den ekonomiska politiken. Att
behovet av gemenskap vägleder arbetsmarknadspolitiken. Att
nationalekonomins kurvor och diagram inte skymmer människan. Att kommande
generationers konton inte töms av kvartalsklippen. Vi ska se till att
arbete och företagande främjas. För annars främjas inte det mänskliga.
*
Mina vänner.
En av vår tids största utmaningar är klimathotet. Vi spelar ett högt spel
med mänsklighetens framtid som insats. Den snabba utsläppsökningen av bland
annat koldioxid har lett till att alltmera av den instrålande solenergin
stannar kvar, precis som i ett växthus. Konsekvenserna blir alltmer extrema
väderförhållanden.
Så sent som idag vaknade vi till en ny dramatisk rapport från FN:s
klimatpanel. De fattiga länderna blir de största förlorarna.
I ett land som Bangladesh lever tiotals miljoner i kustlinjen och kommer
att tvingas flytta när vattennivån höjs. Om så bara med en halvmeter. Vart
ska dessa människor ta vägen i en region som redan är extremt tätbefolkad?!
Även Europa kommer att drabbas. Särskilt Medelhavsländerna visar ny
forskning. Vattenbrist som skadar jordbruket. Också turistnäringen drabbas.
Läget för klimatet är allvarligt. Men precis detsamma kan sägas för många
av de ekosystem som vi är helt beroende av för vår överlevnad. Metodiskt
sågar vi av den gren vi sitter på.
Och vi kan inte i längden konsumera mera av naturens kapital än vad som
återskapas. Vi kan inte ta ut mer på bankomaten än vad som finns på kontot.
Men det är precis vad som nu sker.
Det är ibland svårt att se kopplingen mellan alla dessa problem och våra
egna liv. Men det är våra konsumtionsvanor som ligger i botten för de
förändringar vi ser. Vi tänkte inte på det då. När efterfrågan på energi
och material främst kom från européer och nordamerikaner. Men nu, när
västvärldens livsstil exporteras med stor kraft över världen är det
annorlunda.
När många hundra miljoner kineser och indier efterfrågar samma standard som
vi – då knakar systemet i fogarna. Att fattigdomen trängs tillbaka
välkomnar vi självklart. Men när ekonomierna växer snabbt måste vi utveckla
produktions- och konsumtionsmönster som inte förstör ekosystemen och som
bevarar klimatbalansen.
Förändringsarbetet måste börja i vår del av världen. Ökar inte vårt ansvar
genom att vi byggt vårt välstånd på ett sätt som förutsätter att andra
inte gör likadant? Och de framtida generationer som vi har
förpliktelser emot. Om vi förbrukar istället för brukar? Med vilka ögon
kommer våra barn och barnbarn se på oss?
Vi måste vända på varje sten. Våga ställa frågorna till oss själva. Var och
en. Och som parti. Gör vi tillräckligt?
Kan vi se oss själva i spegeln om tio år och då säga – ja, vi gjorde allt:
vi fattade beslut som var smärtsamma, men nödvändiga.
Vårt parti behöver ett rejält omtag på miljöområdet. Inte som en
prioritering bland många, utan som en absolut nödvändighet. Vi har en rad
goda förslag i garantibeviset: om att alla fordon som köps in offentligt
ska vara miljöfordon – ett förslag som regeringen lovat förverkliga och som
ni arbetar med i kommunerna.
Om att minska energiförbrukningen i våra kommuner - som jag vet att många
av er kommer jobba med under mandatperioden. Anders Wijkman och jag har
presenterat långtgående förslag till energibesparande åtgärder.
Men vi kan, och vi ska göra mer. Också det som smärtar kan behöva göras. Vi
ska utmana varje del av samhället att ta ansvar. Varje land. Varje
medborgare. Och jag vill börja med att utmana mig själv, och oss själva som
parti. Antar ni den utmaningen?
*
Kära vänner,
Vi ska se verkligheten och göra vad vi kan för att förändra den. Det bjuder
vår människosyn.
Att vägra att passivt åse de långsamma katastrofer som sällan skapar
rubriker. Hunger. Brist på hälsovård. Människor på flykt undan krigets
vansinne. Hiv/Aids. Tårar. En make som gråter efter att ha förlorat sin
hustru. Ett barn som förlorat sin far. En mor som mist sitt barn. Våra
bröder och systrar. Vi kan inte välja att inte höra. Världens ledare,
regeringar, multinationella företag och organisationer kan inte fortsätta
att slå dövörat till. Passiviteten gör oss till medlöpare. Och ansvaret
ökar med makten och resurserna.
Jag har talat för en civilkuragelag. Som inskärper vårt ansvar att hjälpa
en medmänniska i nöd. Tänk er en global civilkuragelag. Som gör det
förbjudet att inte agera. Som gör det olagligt att stå och titta på när
8000 människor var dag dör i aids. Som gör det obligatoriskt att gripa in.
Kalla på hjälp. Göra det lilla – eller stora - man kan.
Vi i Sverige måste göra det vi kan.
*
En viktig sak vi enats om i regeringen är att stärka demokratirörelsen i
länder som Kuba. Där diktaturens och förtryckets mörker inte förmått
utsläcka det flämtande ljuset av hopp. För trots att repressionen tilltagit
har inte våra kristdemokratiska bröder och systrar gett upp. Kampen för
allas rätt till frihet. Värdighet. De trotsar vräkningar, ständig
övervakning, trakasserier mot familjen. Fängelsetraff.
Varje dag av dessa kränkningar är en katastrof. Men varje dag är också en
närmare befrielsen. Våra kristdemokratiska syskon på Kuba förtjänar allt
vårt stöd i sin kamp. För att orka hålla ut.
Vi ska göra vad vi kan. Och det brådskar. Jag har uppmanat till det
tidigare, och jag vill att vi återigen visar vårt moraliska stöd genom en
applåd.
*
Vänner,
137 dagar har gått sedan valet. Det som vi lovade i vårt valmanifest,
Garantibeviset, håller vi på att förverkliga!
Under den här korta tiden har vi redan genomfört, eller påbörjat
genomförandet av inte mindre än 75 procent av våra löften i Garantibeviset.
44 av de 57 punkter som vi gick till val på.
Vi gick till val på att skapa trygga och flexibla förutsättningar för
småbarnsfamiljer:
Nu finns det efterlängtade kommunala vårdnadsbidraget inom räckhåll.
Möjligheten för alla barnfamiljer som längtar efter mer tid tillsammans.
Valfrihet och rättvisa. Och den tvångsdelade föräldraförsäkringen hamnar
där den hör hemma – i papperskorgen.
Vi gick till val på en kraftig kvalitetsförbättring inom vård och omsorg.
Nu satsas 1,9 miljarder kronor för att utveckla och höja kvaliteten inom
äldrevården. För första gången någonsin satsas på det sociala innehållet.
Vi gick till val på att skapa fler jobb och förbättra företagsklimatet i
Sverige:
Den 1 januari i år trädde första steget av jobbskatteavdraget i kraft
vilket ökar hushållens marginaler och handlingsfrihet. Samtidigt
avskaffades arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen.
Vi gick till val på att skrota fastighetsskatten. Och snart är den ett
minne blott – eller kanske rött!
Vi lyfte hederligheten i den svenska politiska debatten: Vi har tagit de
första stegen i riktning mot ett genomförande av den civilkuragelag som
vårt parti lanserat och som svenskarna stöder.
Det är uppenbarligen en myt att mindre partier har svårt att påverka
politikens innehåll i samarbete med ett större parti. Eller så är vi
undantaget som bekräftar regeln. Vi må ha uppförsbacke i opinionsmätningar
emellanåt. Men precis som maratonlöparen måste anpassa sin löpning efter
hela loppet - inte bara tänka på de kommande 100 metrarna - måste vi också
se helheten och ta ansvar för den.
Det är bara så, mina vänner, vi skapar trovärdighet över tid. I regeringen
och i alla kommuner och landsting.
*
Christina skriver till mig och berättar. Sagan om vårdgarantin kallar hon
sitt brev. Det värsta är att brevet inte är en saga utan Christinas
verklighet.
”Januari månad. Höftleden håller inte längre. År av smärta. Något måste
göras. Många frågor. Saknar svar. Inget besked att ge. Inget besked att ge.
Ring inte oss. Vi ringer dig.
Februari månad. Äntligen en remiss! Christina får veta att hon ska operera
sin höftled. Läkarbesök om ungefär ett halvår.
Många frågor. Saknar svar. Med samma mekaniska röst som SJ:s automatiska
telefonsvarare. Tack för ditt samtal. Var god lägg på luren.
Maj månad. Äntligen ett besked. Besöket kan bli av. Men först i november.
Dock, ett besked är alltid bättre än inget besked. Även om det stavas
november.
Augusti månad. Ett oväntat livstecken! Du står med på väntelista för
operation. Vårdgarantin garanterar dig minst tre månaders väntetid.
Tre månader går. En påringning, försynt fråga. När får jag tillbaka mitt
liv? Ring inte oss. Vi ringer dig. Inget besked att ge.
Snart är det jul. Tid för glädje. Tid för hopp. Nytt samtal – är det min
tur snart? Besked att ge. Du finns inte med på någon väntelista. Det har
blivit fel i vårt datasystem. Ring inte oss. Vi ringer dig. Nästa år – om
vi hittar journalerna!
*
Christinas brev deklarerar med stora bokstäver att tillgängligheten måste
förbättras. Vägen in till den vård som när människor väl får den oftast är
utmärkt. Christina är en av många svenska patienter som hamnat vilse i ett
system, där systemet i sig blivit viktigare än den enskilda människan. Till
Christina, och alla andra som väntat och väntar på operationer har jag
glädjebesked. Vi kommer att öka tillgängligheten.
Vi öppnar för mångfald och nytänkande i vården. För oss betyder loggan på
personalens kläder mindre än att patienter får god vård – när de behöver
det. Därför byter vi stopplagen mot en ”startlag”. Vi tror på och
uppmuntrar entreprenörer och alternativa vårdgivare.
Därför satsar vi för att människor som brinner för sitt arbete också ska
kunna få hjälp att ta över och driva sin verksamhet genom ett
avknoppningsstöd.
Vi satsar också 250 miljoner kronor på förbättrad vårdgaranti. Samtidigt
stärker vi kvaliteten. Förbättrad IT-struktur och kvalitetsjämförelser som
är öppna för patienterna, är viktigt. Då kan vården följas upp, jämföras
och förbättras. Med patienten i fokus.
Vi vill: värdig vård utan orimliga väntetider. Tillsammans med er i
kommuner och landsting ska vi uppnå detta.
*
Häromdagen hade jag förmånen att ingå i den jury som skulle utse Årets
kock. Att jag fick uppdraget kanske beror på att jag är ganska bra på att
äta och att jag verkligen tycker om att laga mat.
Författaren George Bernard Shaw sa en gång: “Det finns ingen diet som kan
ta bort allt fett från din kropp, eftersom hjärnan enbart består av fett.
Och utan hjärna kanske du ser bra ut, men allt du skulle kunna göra är att
försöka bli folkvald”.
Jo, säkert gick jag upp något under Åretskock-dagen. Det kräver nya tag för
att jag ska klara mitt nyårslöfte.
Vet ni vad en BMI-snurra är? Jag fick den när jag besökte Oskarshamns
sjukhus. Det är en pryl där man matar in sin längd och vikt. Snurran visar
om man är över-, normal- eller underviktig. Mitt nyårslöfte blev att bli 7
centimeter längre under 2007.
Nå, i samband med Årets-kock publicerades en undersökning om hur värdefulla
vi svenskar anser att olika faktorer är för oss. Mobiltelefonen, bilen,
arvegodset, bostaden och att få vara ledig och att ha nära vänner är sådant
som visar sig vara värdefullt.
Men det som toppar listan hos 93 % av de tillfrågade är att umgås med
familjen. Är någon förvånad? Knappast. I alla fall inte utanför en mycket
snäv krets i den s.k. kultureliten.
Men troligen förvånas många medborgare över att vi som politiker genom åren
inte varit mer aktiva för att underlätta för familjerna att umgås. Att får
tid för varandra.
*
I förra veckan träffade jag företrädare för BRIS, Barnens rätt i samhället.
Bland andra generalsekreteraren Göran Harnesk. Vi pratade om barnens
situation i Sverige. Han berättade att han själv har tagit för vana att
hälsa på varje ensamt barn som han möter.
”Jag kan vara den enda den dagen som ser och tilltalar det barnet”, sa han.
*
När ett barn föds är det naket och utlämnat, helt beroende av sina
föräldrars omvårdnad och omsorg. Vartefter tiden går ökar barnets förmåga
att stå på egna ben. Föräldrarnas roll förändras, men deras betydelse är
stor långt upp i åldrarna.
Familjen är den naturliga gemenskap som i alla tider varit platsen för
barnens omsorg, omtanke och fostran. Där lär vi oss ta ansvar, vi ställs
inför krav, men vi gör det i en trygg, förlåtande och varm atmosfär. Vi vet
alla mycket väl att alla familjer inte fungerar. I själva verket finns det
inga perfekta familjer – det har det aldrig funnits.
Men de flesta familjer är tillräckligt bra. Ja, oersättliga. Att vara
förälder i Sverige 2007 är på vissa sätt lättare än det någonsin tidigare
har varit. Det finns mödravårdcentraler, barnavårdscentraler och allmän
förskola. Det finns föräldraförsäkring, stormarknad och ergonomiskt
designade barnvagnar med luftfyllda däck. Det finns tvättmaskiner,
diskmaskiner, torktumlare och mikro och praktiska sjusitsiga minibussar med
fantastiska lastutrymmen.
Men trots det högteknologiska välfärdsamhällets alla materiella
välsignelser så är det en utmaning att vara förälder idag. Många föräldrars
vardag präglas av stress och tidsbrist.
Känslor av otillräcklighet och dåligt samvete har blivit många föräldrars
vardagliga följeslagare. Men det är inte bara tidsbrist som är ett problem
för svenska föräldrar. För många har det sociala nätverk som förr fanns
kring familjen försvagats.
I en mer rörlig och flyktig värld blir ensamheten ett mer påtagligt
problem.
*
Jag vill verka för ett bättre stöd till Sveriges föräldrar.
Vårdnadsbidraget, jämställdhetsbonus och barnomsorgspengen är viktiga
valfrihetsreformer. Men jag tror också vi kan förbättra det direkta stöd
föräldrar kan få i uppgiften att vara just föräldrar. Jag tror att vi
behöver något av en återupprättelse av föräldrarollen.
Jag vill väcka idén om ett nationellt Projekt: Förälder.
En satsning för att sprida den kunskap som finns om vilka föräldrastödjande
metoder som fungerar. Att ta fram informationsmaterial som kommuner kan
använda i sitt arbete.
Projektet bör också riktas direkt till föräldrar – exempelvis genom forum
på nätet. Där föräldrar kan söka råd, hämta inspiration och kunskap och
diskutera med andra föräldrar. Projekt Förälder ska vara ett stöd för det
familjestödjande arbetet på kommunal nivå. De kan lyfta fram de goda
exemplen och jämföra verksamheter ute i landet.
Tanken är inte att staten ska klampa in och diktera för föräldrar hur de
ska ta hand om sina barn. Föräldrastödet ska bygga på respekt för den
enskilda familjens integritet och ges på föräldrarnas villkor och på deras
initiativ. Inspiration finns att hämta både från Storbritannien och Norge.
Det är inte långsiktigt hållbart med ett samhälle där vi inte har tid –
eller inte tar oss tid – för våra barn. Genom att ge lugna och trygga
uppväxtförhållanden för barnen idag kan vi skapa ett tryggt samhälle också
i morgon.
Och det är allas vårt ansvar att skapa förutsättningar för det. Inga är
viktigare i detta arbete än föräldrarna.
Skapar vi inte förutsättningar för föräldrar att satsa tid, kärlek och
engagemang på barn och familj, hur ska vi då lyckas möta framtidens
utmaningar? Nej, familjen ska stärkas och stödjas, inte styras och ställas
med.
*
Till sist mina vänner,
Vi ska värna familjen. Vi ska också värna vår rörelse. Den
kristdemokratiska familjen. Vi ska vara ett stöd för varandra. Bygga vidare
på vår värdegrund. Med den kristdemokratiska familjen som bas våga utveckla
vår politik och organisation. I varandra och idéerna kan vi hämta styrka.
Tillsammans skapar vi den kraft vi behöver för att stå starka. Vi behöver
varandra. Och Sverige behöver kristdemokratin. För ett medmänskligare
samhälle. För alla.
Ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter.
Tack för ordet