Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglunds tal vid Rikstinget i Sundsvall, 28 juni 2007.
Det talade ordet gäller.
Partivänner! Gäster! Gamla rikstingsrävar och politiska förstagluttare!
Detta är vårt första riksting sedan valsegern! Startskottet för möjligheten att genomföra det som vi länge arbetat för i opposition. Det första rikstinget i regeringsställning på många herrans år.
Jag har sett fram emot att få möta er här i Sundsvall. Jag är mycket glad över att få stå inför er här idag.
En och annan har säkert hört begreppet Sångsvall. Här i staden finns körtraditionen rejält förankrad. Vårt riksting kanske kan jämföras med körsång. Eller i varje fall med allsång. Vårt sånghäfte, våra rikstingshandlingar, kommer att leda till en hel del skönsång. Och en och annan dissonans när vi använder våra röster. Välkommen hit till tonhallen.
*
Kära vänner!
För snart tre år sedan bildades Allians för Sverige.
För två år sedan bjöd jag hem de andra partiledarna i alliansen till Bankeryd. Tro mig, vi gav grannarna och resten av Sverige för den delen mycket att prata om. Aldrig tidigare har ett hus i Bankeryd blivit så intensivt fotograferat och filmat! Trots att vårt hus mest liknar en förvuxen mexitegelbeklädd skokartong. Gräsmattan därhemma genomgår fortfarande rehabilitering. Vi förhandlade och drog upp riktlinjerna inför valet 2006.
Vi såg ett land med en regering som kommit till vägs ände. En regering som inte ville se arbetslösheten. Vi såg ett land där de flyktingar som lyckats ta sig till Sverige och ta sig över hindren vid nationsgränsen möttes av nya svåra barriärer. De kom in i Sverige, men de kom inte in i samhället. Inte ut på arbetsmarknaden.
Ett land där äldre köade till allt färre äldreboenden. Trots en långvarig högkonjunktur stod hundratusentals vuxna människor utan jobb. Över en miljon människor var beroende av ersättningar och bidrag för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden.
Rubrikerna på kolumnerna var olika. Arbetslösa. Sjukskrivna. Förtidspensionerade. I åtgärder. Poängen var densamma.
Av olika skäl gick de inte till jobbet. Av olika skäl var de inte med.
Situationen krävde politiskt ledarskap. Situationen kräver politiskt ledarskap.
Vi gick till val på en politik för jobben. På en politik för välfärden. Vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Dels genom att sänka skatten på jobb, dels genom förändringar i a-kassan.
Det ska märkas i plånboken om man går till jobbet! Men det räcker inte att sporra fler till att jobba. Vi måste även sporra arbetsgivare att anställa fler. Det gör vi genom ett bättre klimat för småföretagare. Få politiker förstår småföretagarnas vardag som vi kristdemokrater!
Vi satsar på små och medelstora företag. För där kommer de nya jobben. Vi genomför en rad åtgärder för att det ska bli enklare och billigare att anställa. Vi har nystartsjobben.
Öppnandet av tjänstesektorn. Borttagandet av den tredje sjuklöneveckan.
Vi har sänkningen av arbetsgivaravgifter för pensionärer. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Rimliga regler för momsinbetalningar. Och vi har instegsjobben för invandrare. Detta är mycket viktigt för integrationen. Fram till början av 70-talet så jobbade invandrare minst i samma utsträckning som svenskar.
Vi måste tillbaka dit. Tillbaka till ett samhälle där invandrare inte ställs utanför. Utan får vara en del av arbetsmarknaden, en viktig del.
Vi har reformeringen av de krångliga 3:12-reglerna. Arbetet med att begränsa regelbördan med 25 procent under mandatperioden. Detta är vad vi har gjort. Hittills! Och det är glädjande att kunna säga att nu kommer jobben! Så är det. Den öppna arbetslösheten i maj var enligt AMS nere på 3,3 procent, den lägsta siffran sedan 1991.
Mycket ser som sagt bra ut just nu. Nya arbetstillfällen skapas varje dag. Mer skattepengar än väntat rullar in i statskassan.
Låt mig ändå lyfta ett varnande finger. Under goda år är frestelsen stor att göra viktiga men kostsamma reformer. Det är risk för att vi då spär på den heta konjunkturen så att vi slår i kapacitetstaket. Om inte finanspolitiken sköts klokt kommer inflationen att skjuta i höjden. Räntorna att följa efter. Då avtar jobbtillväxten.
Vi kan inte se fram emot ett evigt ekonomiskt solsken. Växlingen mellan högkonjunktur och lågkonjunktur kan gå snabbt. Vi måste ta ansvar. Utifrån förvaltarskapsprincipen. Ta ansvar för en uthållig tillväxt. För välfärden. För att de som saknar arbete ska få chansen att faktiskt få jobb. Som sagt, just nu går det bra. Mycket bra. Givetvis kan vi inte ta åt oss all ära. Det vore inte bara ohederligt, det vore dumt.
Svenska politiker råder över den internationella konjunkturen lika lite som vi råder över vädret på midsommarafton i Flen. Men det är oerhört viktigt att svenska företagare konkurrerar på goda villkor. Att företagarklimatet är lika bra, helst bättre än i andra länder.
Regeringen styr inte den internationella konjunkturen. Men vi kan samla i ladorna och vi kan investera för framtiden. Vi kan vidta rätt åtgärder. Och det gör vi.
Låt oss ta Nystartsjobben som exempel. Det är en sänkning av arbetsgivaravgifterna för dem som varit i åtgärder länge. Syftet är att det ska bli mer attraktivt att anställa dem. Få dom tillbaka till arbetsmarknaden. Sedan 1 januari har det skapats nästan 10 000 nystartsjobb. Sedan 1 januari. Tänk efter. På sex månader har 10 000 personer gått från bidrag till jobb enbart genom nystartsjobben. Tänk på värdet av att kunna försörja sig själv. Tänk på värdigheten i ett eget jobb!
Vi tar vårt ansvar. Vi är inte färdiga. Vi jobbar vidare med bättre rehabilitering av långtidssjukskrivna, med att hjälpa människor att komma tillbaka till jobbet. Bakom kurvor och statistik står människor. Det är för den unga arbetslösa. För den äldre som förlorat jobbet. Det är för dem som vi arbetar. Arbete lär befrämja hälsa och välstånd. Vi gör nu en friskvårdssatsning av stora mått!
*
Vänner!
Vi gick inte till val på att skära i välfärden.
Det fanns en tid när borgerliga politiker talade om ”den ofantliga sektorn” om den ”närande” och den ”tärande” sektorn. Låt mig vara tydlig: den tiden är förbi.
Vi tar ansvar för vården. För omsorgen. För skolan. Vi gör det inte genom att människor betalar mer i skatt, utan genom att det är fler som betalar skatt. Vi står fast vid principer om att vården ska vara solidariskt finansierad. Den rika går inte före den fattiga. Vård ges efter behov, inte efter betalningsförmåga. Här finns en skillnad mot dem på vänsterkanten. Vi är inte lika imponerade av offentliga kolosser, av stora system och av likriktning.
Vi tar ansvar för en god omsorg. Men det innebär inte nödvändigtvis att den utförs av just den kommunala hemtjänsten. Det kan lika gärna vara en stiftelse, ett personalkooperativ, en förening eller ett privat företag som knackar på dörren. Vi ger vanligt folk handlingsfrihet. Möjlighet att välja själva. Vi politiker ska inte och bör inte bestämma det som människor själva kan bestämma om hemma vid köksbordet.
Låt mig i detta sammanhang även säga något om den ideella sektorn. I vårt Sverige är samhället oändligt mycket större än det offentliga. Ideella sektorns betydelse i vårt samhälle är stor. Jag ser stora möjligheter för den ideella sektorn. Den kan bli en allt viktigare del av vården och omsorgen. Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle som föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Vi har fått med resten av alliansen på att pröva avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer. Det är mycket betydelsefullt.
Vi vill stimulera donationer från privatpersoner och företag till ideella organisationer och forskning. En sådan avdragsrätt skulle betyda oerhhört mycket. Inte minst för små ideella föreningars ekonomi. Avdragsrätten finns redan i de flesta andra europeiska länderna. Varför ska Sverige vara ett undantag?
*
Vi tar ansvar för skolan. Jag vet inte hur många internationella larmrapporter jag sett de senaste åren om den svenska skolan. Detta trots att vi satsar mycket pengar. Det är märkligt att socialdemokraterna lät det gå så långt. Vi genomför nu en annan, bättre skolpolitik:
- Fokus på ordning och arbetsro. På att värdegrunden, med sina rötter i kristen etik och västerländsk humanism, skapar respekt för varje elev i klassrummen.
- Fokus på kunskaper, på att eleverna lär sig, och förkovrar sig.
- Fokus på att uppvärdera även den praktiska kunskapen. Teori och praktik går hand i hand i den kristdemokratiska skolan.
- Fokus på forskning. Stora satsningar på att försvara Sveriges position som kunskapsnation.
Den gamla politiken var ett skolexempel på hur det inte borde vara. Låt oss bidra till att skapa ett positivt skolexempel. Våra barn behöver det. Våra ungdomar behöver det!
*
Partivänner!
Debatten om familjepolitiken fortsätter. Jag vet att många otåligt väntar på besked om vårdnadsbidraget.
Och jag kan försäkra er om att vi jobbar intensivt med frågan. Alliansen har en familjepolitisk överenskommelse.
En överenskommelse som vi ska fullfölja. Vi ska införa jämställdhetsbonus, barnomsorgspeng, god kvalitet i förskolan och vårdnadsbidrag. Socialdemokraterna är inte tillskyndare av valfrihet i barnomsorgen. Partiet går totalt i baklås när det gäller stressade småbarnföräldrars vardag. De har ingen som helst politik för föräldrar som inte vill skriva in tultande ettåringar i förskolan från tidig morgon till sen kväll. För ett par veckor sedan attackerade de återigen vårdnadsbidraget. De angriper egentligen inte oss kristdemokrater. De angriper landets småbarnföräldrar. För i undersökning efter undersökning så är det just mer tid med barnen föräldrarna önskar sig. Socialdemokraterna hävdar att vårdnadsbidraget är farligt för förskolan. För då riskerar färre barn att skrivas in på dagis.
Mina vänner, jag har varit politiskt aktiv sedan 1970-talet. Men jag har väl sällan, för att inte säga aldrig, hört ett mer bakvänt argument. Är förskolan till för barnen eller barnen till för förskolan? Är dagis till för ungarna eller ungarna till för dagis?
Vi kristdemokrater vill självklart ha en förskola av hög kvalitet. Grupperna ska inte vara för stora. Personalen ska vara välutbildad. Och så vidare. Men barnet är givetvis inte till för förskolan! Och med vårdnadsbidraget så lär i alla fall inte trycket på förskolan öka. Trängseln kan bli något mindre och kvaliteten kan snarare förbättras än försämras.
Ett annat motargument från valfrihetsmotståndarna är jämställdheten på arbetsmarknaden. det är sant att det finns problem med lönediskriminering. Och den ska bekämpas. Ordentligt och offentligt.
Men barn får inte bli ett slagträ i den kampen. Den måste vinnas med andra medel.
Budskapet från vänsterkanten är: Nej till vårdnadsbidrag. Nej till egenmakt. Ja till pekpinnar och förmynderi. Ja till tvångsdelning av föräldraförsäkringen. Åsikten ”förbjud frihet för familjen” ställs mot insikten om att ”frihet främjar familjens förmåga”.
Alla stämmer dock inte in. Pär Nuder är numera en röst som ropar i den socialistiska öknen. Han är mot tvångsdelning av föräldraförsäkringen. Han verkar förstå värdet av att låta folk bestämma själva. Eller i varje fall att svenska folket inte applåderar mer förmynderi. Han får det svårt. SSU vill tvångsdela. Studentförbundet likaså. Kvinnoförbundet. Partiledaren.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle säga detta: Lycka till Pär Nuder.
*
För oss kristdemokrater är förskolan en del av barnomsorgen. En viktig del. Men den är icke allena saliggörande. Vet inte om du har lagt märke till det, men ibland när man köper kläder står det ”One-size-fits-all”, ”En-storlek-passar-alla”. Så funkar det ju inte i verkligheten. Det vet alla. En tröja passar inte alla. Sitter inte bra på alla. Tillverkaren låtsas att det är så. För det blir billigare att tillverka, enklare att distribuera. One-size-fits-all fungerar inte, vare sig det gäller kläder eller barnomsorg. Vi vill inte ha one-size-fits-all i barnomsorgen! Vi vill ha skräddarsydd barnomsorg! Vi vill ge alla småbarnsföräldrar möjlighet att kunna måttbeställa barnomsorg. Efter eget tycke. Efter egen smak. Dagmamma. Kommunalt dagis. Privat dagis. Föräldrakooperativt dagis. Öppen förskola. Vårdnadsbidrag. Ska det vara så svårt att förstå? Låt föräldrarna välja.
*
En fråga som debatterats flitigt inom vårt parti det senaste halvåret är abortfrågan. Det är inte konstigt. De medicinsk-etiska frågorna är svåra och viktiga. Vi är många som, inte utan vånda, kämpat med frågan. Det är därför inte förvånande att det skapar diskussion när jag i min roll som socialminister tar ansvar för mycket svåra beslut. Och jag är den förste att tillstå att jag säkert hade kunnat hantera processen bättre.
Vi som kristdemokrater betonar inte bara kvinnans rätt utan även fostrets rätt. Detta är vi tyvärr tämligen ensamma om i svensk politik. Det finns inget annat parti i Sverige som gått på djupet i denna fråga på samma sätt som vi kristdemokrater. Vi var först av alla partier med ett medicinsk-etiskt program.
Ännu elva år senare är vi ensamma om att ha formulerat våra ståndpunkter i ett sådant program. Det är förvånande med tanke på hur snabbt den medicinsk-tekniska utvecklingen förs framåt. Hur forskarna lägger kunskap till kunskap. Hur nya tekniker tas fram. Utan debatt. Utan diskussion.
Det är ett svaghetstecken att politiska partier knappast är rustade att bidra till en avancerad debatt. Man tycks enbart vara försedda med skygglappar – och i den mån en diskussion ändå uppkommer: en oreflekterad ja-knapp. Det ligger på varje politikers ansvar att fatta beslut och göra kloka avvägningar. En uppgift som många gånger inte är enkel. Som socialminister med ett särskilt ansvar för frågorna blir det inte lättare.
För mig är det oerhört viktigt att politiken, utifrån våra värderingar, hänger ihop. Den måste kunna fungera i verkligheten. Och den måste kunna vinna acceptans och stöd.
Hösten 2005 presenterades utredningen Abort i Sverige. I den föreslogs att kravet på Socialstyrelsens tillstånd för abort för utländska kvinnor skulle avskaffas. För mig är det självklart att göra en bedömning när fakta ligger på bordet. Så arbetar vi ju som politiker varje dag.
Utredningen gav svar på många av de frågor som tidigare hade varit obesvarade. Utredningen beskrev att utländska kvinnor redan idag genomgår abort i Sverige. Något som inte alltid framgått av debatten. Nästan alla kvinnorna har en tydlig koppling till Sverige. De har antingen blivit gravida i Sverige eller gravida med en man som bor i Sverige. Oftast både och.
Vi måste förstås fråga oss: Varför ska inte utländska kvinnor i Sverige omfattas av vårt principprogram som säger att kvinnan fattar det avgörande beslutet? Varför ska Socialstyrelsen avgöra för just dessa kvinnor? Skulle då inte Socialstyrelsen avgöra för alla kvinnor? Svenska som utländska? Den hållningen har ju inte vårt parti. Vi anser att den enskilda kvinnan ska fatta det avgörande beslutet. Det är tydligt i både det medicinsk-etiska programmet och i vårt principprogram.
Låt mig påminna om principprogrammet:
”Erfarenheten visar att där aborter inte är tillåtna utförs de ändå, och då med metoder som hotar kvinnors liv och hälsa. Det är inte rimligt att någon annan än kvinnan under graviditetens första fas fattar det avgörande beslutet om en eventuell abort”.
Den nu aktuella propositionen ligger helt i linje med vårt principiella ställningstagande i abortfrågan. Vissa känner en oro för att slopandet av krav på tillstånd från Socialstyrelsen kommer att öka antalet aborter radikalt. Det är en oro jag kan ha förståelse för. Men jag delar den inte. Min bedömning är att det totala antalet aborter inte kommer att öka. Men att antalet illegala aborter kan minska.
Det finns sakliga skäl för den bedömningen. Erfarenheten från Danmark, där motsvarande lagstiftning infördes 2004, visar att det inte blev någon märkbar ökning. Även i Tyskland, Holland, Storbritannien och de flesta länderna i forna Östeuropa är lagstiftningen utformad på ett liknande sätt. Vi har dessutom klarat ut kostnadsansvaret. Abort för utländska kvinnor bekostas av hemlandets sjukvårdssystem, genom privata sjukvårdsförsäkringar eller av kvinnan själv.
*
Sverige har höga abortsiffror. I jämförelse med de andra nordiska länderna nästan dubbelt så höga. Var fjärde graviditet i Sverige slutar med abort. Personligen oroas jag framförallt av de höga abortsiffrorna bland unga kvinnor. Jag tror att vi alla är överens om att vi måste ta krafttag för att få ner de höga aborttalen. Frågan är hur vi ska gå tillväga? Jag har i diskussionen inte hört någon som vill ha ett totalförbud. Totalförbud förhindrar inte aborter, det gör dem bara illegala. Dit vill vi inte. Vissa vill sänka veckogränserna. Jag förordar inte en sådan åtgärd.
Man bör veta att hela 93 procent av aborterna, utförs före vecka 12. En sänkning till vecka 12 är med andra ord helt verkningslös när det gäller flertalet av aborterna. Någon kanske vill jämföra med andra länders veckogränser. Då är det viktigt att komma ihåg att inte enbart titta på lagar och paragrafer. Man måste också se hur lagstiftningen tillämpas i praktiken. Ta till exempel Norge och Finland, som tillåter fri abort till vecka tolv. Trots detta har länderna en lika hög, eller något högre, andel aborter efter vecka tolv jämfört med Sverige.
*
Mitt förslag är ett annat än ändringar av veckogränser. Regeringen har nyligen fattat beslut om den största satsningen för att förebygga oönskade graviditeter på minst 20 år. Jag säger det en gång till: den största satsningen på att förebygga oönskade graviditeter på minst 20 år.
Min förhoppning är att vi vid utgången av den här mandatperioden ska kunna konstatera att de svenska abortsiffrorna gått ner. Min – och jag är glad att kunna säga – en enig partistyrelses linje i denna fråga är en kraftfull satsning på det abortförebyggande arbetet. Det är en framkomlig väg.
Som gör skillnad i praktiken. Och det är väl det som räknas, mina vänner?!
*
Vänner!
Vi kristdemokrater värnar de äldre. Den tidigare regeringen lovade fler äldreboenden. Det blev färre. 18 300 färre. Samtidigt blev de äldre fler.
Regeringen satsar just nu två miljarder kronor extra på äldreomsorgen. Pengarna går till nya äldreboenden. Bland annat. Och grävskoporna börjar nu sättas i backen för detta ändamål. Äntligen! Pengarna går även till att höja kvaliteten inom omsorgen. Vi jobbar för fullt med en värdighetsgaranti. Idén kom från Alf Svensson i valrörelsen 1998. Nu, snart tio år senare, håller den på att genomföras. Syftet är att säkerställa att alla äldre människor behandlas och bemöts med värdighet.
*
Låt mig säga något om pensionärernas ekonomi. Alliansen har sänkt skatten för löntagare men inte för pensionärer. Skattesänkningen kommer inte pensionärerna till del. Det är ett jobbskatteavdrag som syftar till att fler människor ska arbeta och betala skatt. Detta är nödvändigt för att säkra pensionerna långsiktigt. Och när oppositionen under krokodiltårar kommer med synpunkter – låt mig då få påminna om att de inte vill sänka skatten för någon! De vill istället höja skattetrycket. Till glädje för vem kan man fråga.
Jag vill idag lyfta fram en speciell grupp.
De pensionärer som har de lägsta inkomsterna. De som enbart har garantipension att leva på. Det handlar till stor del om kvinnor. Inte sällan ensamstående, som på olika sätt tagit ansvar för vård och omsorg. De har små, för att inte säga mycket små medel att röra sig med. Runt 7 300 kronor i pension. Före skatt!
Under valrörelsen fick jag ett telefonsamtal från en äldre kvinna. Hon beskrev sin situation. De små marginalerna. Hon berättade om hur hon länge sett fram emot att köpa en ny kappa. Men när det var dags tvingades hon välja mellan kappan och födelsedagspresenter till barnbarnen. Hon valde presenterna. Det har snart gått ett år sedan jag fick samtalet. Det har följt mig sedan dess.
Jag vill vara tydlig: vi kristdemokrater lyfter fattigpensionärernas situation. I år höjde vi bostadstillägget. Nästa steg bör vara att garantipensionen höjs. Det är ett löfte från vårt garantibevis. Det är ett löfte som vi ska göra allt för att uppfylla.
För mig är detta en fråga om respekt. För mig är det en fråga om värdighet. För mig är det en fråga om att vi visar att vi värnar de äldre.
*
Det finns en grundläggande ideologisk skillnad mellan oss kristdemokrater och politiker på vänsterkanten. De bekämpar rikedom. Vi bekämpar fattigdom. Vare sig det gäller Afrika, Asien eller situationen här hemma i Sverige. För oss är det inte ett problem om människor tjänar några kronor extra. Så länge de betalar skatt.
Vi värnar äganderätten. Inte bara beskattningsrätten.
Vi vill att vanligt folk ska ha mer pengar i plånboken. Detta är en ideologisk fråga.
Vi ser ett stort behov av att sprida ägandet. Av att vanligt folk kan äga sitt hem. Av att människor kan klara sig själva och får styra över sina egna liv.
Vi tar bort förmögenhetsskatten. Det är viktigt för att stoppa svenskt kapital från att flytta utomlands.
Vänstern har protesterat. Föga förvånande. Men när den tidigare socialdemokratiska ministären befriade 17 av landet 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt, då mullrade det inte i LO-borgen. Att ta bort förmögenhetsskatten är viktigt för jobbens skull. För att småföretagare ska kunna skaffa riskkapital, växa och nyanställa. Därför måste aktiemiljardärernas privilegium bli allas rätt.
*
Kristdemokraternas dröm är inte att förstatliga näringslivet. Den drömmen verkar även ha bleknat något på vänsterkanten. Ändå verkar det finnas tankerester kvar från tiden då hela branscher skulle förstatligas. Ta det statliga aktiebolaget Vin & Sprit som exempel. Det finns olika tankar om vad staten och vad det privata näringslivet ska ägna sig åt. Jag har hittills dock inte hört en enda förnuftig förklaring till varför svenska staten ska exportera Absolut Vodka world wide. På vilket sätt är det förenligt med svensk alkoholpolitik? Uttrycket den ena handen vet inte vad den andra gör får här en helt ny innebörd.
På liknande sätt har jag svårt att förstå varför staten i form av Vasakronan ska vara storägare av kontorslokaler. Vore det inte bättre att lägga de pengarna på något annat? Det finns angelägna behov. Om statligt ägande på konkurrensutsatta marknader är en så förträfflig idé, varför föreslår då ingen att staten köper fler företag? Förslagen om att förstatliga H&M, Ikea eller Volvo lyser med sin frånvaro. Det finns som jag ser det bara en rimlig lösning: sälj och amortera på statsskulden. Frigör medel för att investera i framtiden!
*
Fastighetsskatten är orimlig. Den är helt frikopplad från den hedervärda principen om skatt efter bärkraft. Skatten tas ut på fiktiva inkomster. Det betyder att man får betala skatt på inkomster man inte har. Den har gjort att vissa bygder blir bygder för de välbeställda. Andra får söka sin lycka på annat håll.
När vi kristdemokrater år 2001 lanserade vår modell för att avskaffa fastighetsskatten möttes vi av tystnad. Eller bu-rop. De som buade ansåg att fastighetsskatten i stort var optimalt konstruerad.
Det var samma personer som hade svårt att hinna argumentera eftersom de år efter år tvingades lappa och laga konstruktionen som inte tålde kontakt med verkligheten.
Den modell som vi kristdemokrater konstruerade fick vi driva i ensamhet under flera år. Så småningom började alltfler förstå. Det skapades ett folkligt tryck för det enda förslag som var praktiskt tillämpbart. Inte bara för eldande anföranden. Utan för att få bort Sveriges mest hatade skatt. Modellen blev alliansens under Almedalsveckan i fjol. Modellen blev regeringens när svenska folket röstade förra hösten. Modellen blir verklighet från årsskiftet. Vi kristdemokrater har all anledning att vara stolta över vår insats. Den betyder ofantligt mycket för många människor.
Jag har inte tid att här läsa upp alla brev från glada och lättade människor som konstaterar att de nu kan bo kvar i sitt hem. Jag vill ändå passa på att vidareförmedla de tack som jag får motta. Jag vill vidarebefordra det till alla er som medverkat till att fastighetsskatten avskaffas. Ni har visat att trägen vinner!
*
Så är äktenskapet återigen uppe för debatt. Som Bob Dylan sjunger: ”The Times They Are A-Changin”
Tiderna förändras. I slutet av 60-talet ansågs äktenskapet vara ute. Passé. En kvarleva från en svunnen tid. Sambo var då det nya. Det fina. I dag gifter sig fler än på länge.
För några dagar sedan skrev ledarna för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet på DN debatt. De har bråttom. De vill inte invänta remissvaren på utredningen om könsneutrala äktenskap, som de själva tillsatte. Nej, de vill ta ett riksdagsinitiativ i frågan nu. Tänk om detta vore en fråga som rörde till exempel facket. Skulle då socialdemokraterna gå till beslut utan remissbehandling? Icke. Det vore helt orimligt, inte minst mot bakgrund av frågans format, att fatta beslut utan att lyssna till remissinstansernas svar. Vad säger Svenska kyrkan, som förrättar mer än hälften av alla vigslar? Vad säger katolska kyrkan och frälsningsarmén? Vad säger de juridiska instanserna? Vad säger barnrättsorganisationerna?
Jag upplever att det finns en tystnad i denna fråga. En rädsla för att bli utmålad som stenålderstänkande. Det är ett debattklimat som manar till eftertanke. Vissa debattörer säger att det nu enbart är kristdemokraterna och allehanda högerextrema organisationer som är emot könsneutralitet. Det är minst sagt ett oseriöst sätt att argumentera.
Äktenskapet mellan man och kvinna är det som gäller sedan hundratals år i vårt land. Det är den ordning som gäller i snart sagt hela världen. Det är också en ordning som stöds av en betydande del av svenska folket.
Att framställa detta som udda och extremt är inte seriöst. Det skulle innebära att denna förment extrema ordning har administrerats av socialdemokratiska statsministrar som Göran Persson, Ingvar Carlsson, Olof Palme, Tage Erlander och Per-Albin Hansson. År ut och år in. Denna förment udda ordning har administrerats av borgerliga statsministrar som Carl Bildt, Ola Ullsten och Torbjörn Fälldin.
Vår position i frågan är inte extrem. Tvärtom. Den är rimlig och resonlig. Jag värnar de mänskliga rättigheterna. Jag står upp för varje människas rätt att göra egna livsval. Jag står upp för rätten att inte bli trakasserad och diskriminerad, av något skäl. Men denna fråga handlar om något annat. Det är en fråga om respekten för en gammal slitstark institution som ytterst motiveras av att ge barn trygghet och en god uppväxt.
Det finns de som vill ändra lagen. Jag är inte en av dem.
*
Kristdemokrater!
Vi står inför många tuffa utmaningar framöver.
En av de största och allvarligaste handlar om växthuseffekten. Jag vill inte låta som en svavelosande domedagspredikant. Bara lite. För det här är en ödesfråga. Det går inte att komma ifrån. En ödesfråga. Expertisen talar samstämt om riskerna. Om vad som riskerar att hända om inget görs.
Kristdemokraterna är ett parti med ett genuint miljöengagemang. Så har det alltid varit.
En sak är uppenbar. Detta problem kan inte lösas enbart genom fullmäktigebeslut. Eller enbart riksdagsbeslut för den delen. Vi behöver ta ansvar på alla nivåer. Som enskilda personer. På kommunnivå, på riksnivå, och internationellt. På den internationella nivån är USA:s uppvaknande i frågan glädjande, även om man kan önska mer konkret politik.
Jag skulle vilja säga att även det nya EU-fördraget är viktigt. Dels för att det sätter fokus på miljö- och klimatfrågan. Dels för att ett effektivt och beslutskraftigt EU är nödvändigt för frågans lösning.
För oss i Sverige räcker det inte att peka finger åt de stora ekonomiernas miljöproblem, som i Kina till exempel. Vi måste sopa framför egen dörr. Annars är vi inte trovärdiga.
Vad ska vi då göra? Konkret? Vi har bland annat gått till val på energieffektivisering och fler miljöbilar i landet kommuner. Det finns kommuner som angripit dessa frågor med full kraft. Jag önskar att de vore fler. Det finns med andra ord gott om utrymme för lokal klimatpolitik. Åk hem och sätt i gång! Åk hem och fortsätt! För det du gör är av stor betydelse.
*
Partivänner!
Vi bedriver en politik utifrån värderingar. Utifrån övertygelsen om det okränkbara människovärdet. Respekten för de mänskliga rättigheterna måste tyvärr försvaras. Ständigt. Överallt.
Låt oss ta ön Kuba som exempel. På ena sidan gränsen finns Guantanamo-basen. Där håller USA människor i fångenskap. De får ingen rättegång. De får ingen rätt att försvara sig. De bara sitter där. Det är givetvis djupt beklagligt när ett land som USA, som bekänner sig till frihet och demokrati, gör så. Sådana fasoner hör inte hemma i en rättsstat.
Saker ska kallas vid dess rätta namn. Detta är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Och den ger diktaturer något att ursäkta sitt förtryck med. För på andra sidan gränsen är det sannerligen inte bättre. Tvärtom.
Där sitter klanen Castro i orubbat bo. Oppositionen förföljs och fängslas. Bland dem våra kristdemokratiska bröder och systrar! Mot detta borde världssamfundet agera. Protestera. Vad händer?
Nu har FN:s nya råd för mänskliga rättigheter tagit bort Kuba och Vitryssland från listan på länder som ska observeras extra noggrant. Som av en händelse sitter Kuba med i rådet. Och Vitryssland förhindrades bara med nöd och näppe från att ta en av platserna. Att länder som Kuba och Vitryssland ingår i ett råd för mänskliga rättigheter är givetvis helt absurt. Vem skulle komma på att sätta Hells Angels som ledare för en kommission mot organiserad brottslighet? Kuba och Vitryssland är diktaturer. Diktaturer som förföljer, trakasserar och misshandlar oppositionen.
Mot detta måste vi protestera. Mot detta ska vi protestera. Bevakningen av Vitryssland och Kuba ska inte minska. Regeringsförklaringens ord om att vi ska göra särskilda insatser för att främja demokrati i diktaturer som Kuba och Vitryssland ska omvandlas i kraftfull handling. Vi ska stå på de förföljdas och förtrycktas sida. Eller hur!
*
Partivänner!
Vi har en surmulen opposition just nu. Lena Melin, politisk kommentator i Aftonbladet, skrev: ”Att förlora makten är jobbigt. Men måste man bli lika sur och förgrämd som socialdemokraterna?” Och hon fortsatte:
”Ni har både jobb, lön och spännande arbetsuppgifter. Ta ett par dagar på spa, fundera över hur en bra oppositionspolitiker jobbar. Det kommer både ni och samhällsdebatten att må mycket bättre av.”
Jag kan bara instämma.
Mona Sahlins på s-kongressen applåderade axiom är att vara emot allt som kristdemokraterna är för. Jag ser med stor spänning fram emot att Mona Sahlin kräver att Sverige överger enprocentsnivån i biståndet.
Jag ser med stor spänning fram emot kravet på byggstopp för äldreboenden, eller att kostnaderna för tandläkarbesök ska höjas.
En fråga där socialdemokraterna varit tvetydiga är fastighetsskatten. Mona Sahlin, ge nu tydlig besked. I Sverige finns det omkring två miljoner småhus, villor, fritidshus och radhus. Fastighetsskatten ska avskaffas. Den 1 januari sänker vi boendekostnaden för knappt 1,4 miljoner fastighetsägare. Resten får en oförändrad kostnad.
Berätta nu, Mona Sahlin, för dessa 1,4 miljoner fastighetsägare. Vill du återinföra fastighetsskatten? Återinföra osäkerheten inför varje års taxering?
Hur mycket mer tvingas dina radhusgrannar i Nacka att betala i skatt om du får bestämma? 5 000 kr mer? 10 000 kronor mer? 15 000 kronor mer? Jag tror att det beskedet blir mycket viktigt inför valet 2010. Ge besked. Vi vet var vi står!
*
Vi är samlade här i Sundvall. Kanske inte i staden på berget, men väl i staden mellan bergen. De beslut vi fattar under de här tre dagarna är viktiga. Oerhört viktiga. För partiet. För alliansen. För Sverige.
Det finns de som säger att det inte finns skillnad i politiken. Att alla tycker samma sak. Det är nonsens.
Utan kristdemokraterna hade det inte förhandlats om vårdnadsbidrag på regeringskansliet.
Utan kristdemokraterna hade inte den största abortförebyggande satsningen på minst 20 år sjösatts.
Utan kristdemokraterna hade inte värdighetsgarantin varit på väg att införas.
Utan kristdemokraterna hade inte fastighetsskatten avskaffats.
Vad vi gör är att vi förändrar Sverige. Bit för bit. Allt i arbetet för ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Där tilltron till familjen och till föräldrarna förnyas. Där omsorgen om de äldre förbättras. Där allt fler får ett arbete att gå till. Vi är på väg mot ett samhälle där hederlighet och samarbete uppvärderas. Där barns och ungas uppväxtsituation förbättras. Vi har mycket kvar att göra. Och därför behöver vi varandra.
Om det är något jag lär mig under mina år i politiken så är det att kristdemokrati är en lagsport. Vi behöver varandra. Och Sverige behöver kristdemokraterna.
Tack för ordet! Tack för att du lyssnat!