Tal av Göran Hägglund vid riksdagens partiledardebatt 14/1 2009
Det talade ordet gäller!
Herr talman
Det går knappast att delta i en sådan här debatt utan att påminna om den tragedi som just nu utspelar sig i Gaza och Israel. Sorgen och förtvivlan över det som skett och sker är bortom ord. En sak kan man i alla fall konstatera; det räcker nu! Israelerna har efter att i åratal utsatts för bombardemang från Hamas i Gaza, fått nog. Ingen politiker i något enda land hade accepterat något liknande utan att reagera med kraft. Men med kraft följer ansvar. Bomberna måste upphöra att falla! Vare sig det är över israeliska, eller över palestinska byar och städer. FN, EU och USA måste arbeta tillsammans för att stödja freden. Vi måste gemensamt få Israel och Hamas att hitta en annan utväg. I denna akuta fråga ska naturligtvis Sverige och vår regering vara outtröttlig.
***
Herr talman.
I skuggan av konflikten i Mellanöstern fortsätter livet i Sverige.
Men många har firat jul och nyår med en gnagande oro för framtiden. För alla de vars jobb är hotade är det mycket som står på spel. De numera internationaliserade finansiella systemen har drabbats av en stor osäkerhet. Det påverkar företag och hushåll snart sagt över hela globen. En turbulens som spiller över i den reala ekonomin och ställer människor utan arbete.
Sverige står dock genom ansvarigt förvaltande kanske bäst rustat i Västvärlden för att kunna möta krisen. Vi fick ned antalet personer i utanförskap med 180 000 personer innan krisen var över oss. Det har gett oss kraft att bevara tryggheten även när det stormar. Arbetsförmedlingen har fått större resurser att möta de nya behov som uppstått. Vi investerar för att mildra effekterna av lågkonjunkturen. Redan i ordinarie budget för 2009 satsar vi lika mycket som OECD rekommenderar för att möta krisen. Till det lägger vi ytterligare resurser. Bland annat i form av ROT-avdrag och investeringar i infrastruktur.
***
Sverige står de kommande åren inför tre stora utmaningar. De är inte nya, men får delvis nytt fokus genom den ekonomiska nedgången.
Den första handlar om jobben och att få ordning på den finansiella marknaden. Svenska företag och privatpersoner måste återigen kunna få sunda lån till investeringar och därmed minska krisens effekter på arbetslösheten. När företag inte kan låna för att köpa en ny lastbil, säljs det inte heller några nya lastbilar. Risken är då uppenbar att det företag som tillverkar lastbilar tvingas att säga upp personal. För även om krisen inte skapats i Sverige och av svenska banker, påverkas också vårt land. Förtroendet för det svenska banksystemet och dess funktioner måste upprätthållas.
I slutänden drabbar krisen människor av kött och blod. Paret i Göteborg som båda jobbar på Volvo. Där båda hotas av uppsägning och de oroar sig för att behöva sälja huset och möta en osäker framtid.
Den 20-åriga kvinnan som får gå från jobbet i Tingsryd. Kommunalbetaren som står utan jobb när kommunen drar ned på verksamheten när skatteintäkterna påverkas. Det är dem vi måste ha för ögonen när vi möter krisen. När vi tar ansvar för framtiden.
***
Den andra utmaningen står fortsatt klimatet för. Den överenskommelse som EU slutit är inte tillräcklig på lång sikt. Förhandlingarna om ett nytt globalt klimatavtal ska landas. Jag hoppas att vi då också tar ett större ansvar än vi hittills gjort. Samtidigt ska vi självklart vara beredda att bistå andra. Med kunskap, men också ekonomiskt.
***
Den tredje utmaningen, herr talman, handlar om sammanhållningen i vårt land. Att vårt samhälle mitt i krisen ska kunna utvecklas. Det är i prövningen som samhället testas i sin förmåga att hålla ihop. Att kunna bibehålla solidaritet och ömsesidigt förtroende.
Vi kristdemokrater gör ingen hemlighet av att vi ser behovet av gemensamma värderingar för att kunna hålla samman. Att människor har tillit till varandra. Förtroende byggs i det lilla. Trygghet i det lilla är trygghet i det stora.
Att jag litar på att min familj och mina vänner backar upp mig när jag behöver hjälp. Att min arbetsgivare och min granne litar på att jag inte kan jobba när jag sjukskriver mig.
Det handlar om trygghet. Och om rättvisa.
Det handlar exempelvis om att regler upplevs som rättvisa. Exempelvis att utbildning lönar sig liksom om jag är beredd att arbeta mer än tidigare.
Vi som politiker måste agera så att människor och företag väljer att göra det som är långsiktigt gynnsamt. Ta ansvar för framtiden och investera, inte bara i ekonomiska termer, utan också i ömsesidig tillit. Upprätthålla generositeten gentemot den som behöver stöd. Utan tillit, faller förutsättningarna för välfärden.
Mycket av regeringens reformarbete har gått ut på att göra trygghetssystemen mer aktiva och rättvisa. På så sätt har de också blivit mer trygga. Minns hur den socialdemokratiska regeringen sänkte ersättningsnivåerna på 90-talet…
Sverige upplever återigen bistra tider. Trots det tvingas vi inte att dra ned ersättningar för sjuka och arbetslösa. Varför? Därför att ersättningarna idag är mer rättvist utformade än tidigare. Och därför att vi har en ekonomi med ordning och reda.
***
Herr talman.
Att regera är svårare än att kräva ökade utgifter. Så här skriver Anders Jonsson, mångårig politisk reporter:
”Den borgerliga alliansen överraskade gång på gång med att komma överens. Det genererade nyheter och uppmärksamhet under två år med ett detaljerat regeringsprogram som avslutning. Om partierna inte hade förhandlat i botten, utan istället försökt skyla över sina motsättningar med luddiga formuleringar, hade det avslöjats och slutat med fiasko.”
Slut citat. Nu är det meningen att Alliansregeringen ska möta ett samlat alternativ.
Men redan dagen efter att vänsterkartellen presenterat sig för omvärlden, tog vänsterpartiets partistyrelseledamot Rosanna Dinamarca till orda i DN. Hon säger att hon inte vet vad vänsterkartellen ska komma överens om, citat: ”Handlar det om att komma fram till en gemensam politik? Eller att ta reda på var vi är ense och var vi är oense?” Slut citat.
Om Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson är osäkra, så kan jag här och nu göra en lista:
Ska vi jobba mer eller mindre i framtiden? Ska vi ha mer eller mindre försvar? Eller kanske inget försvar alls? Ska medborgarna betala mer eller mindre i skatt? Ska vi ha eller inte ha en stabil energiproduktion? Ska föräldrar själva få bestämma över föräldraledigheten, eller ska staten ta över delar av föräldrarollen? Ska elever få betyg i skolan och få läxor, eller ska de vara utan?
Har vänstern förstått att man måste komma överens i enskilda sakfrågor, för att kunna regera?
***
Herr talman,
Låt mig nu göra ett halsbrytande kast. Eller kanske en swing.
Såg ni säsongspremiären av TV-programmet Let’s Dance? Händelserna på dansgolvet har betydande likheter med oppositionens ångestfyllda tillvaro.
Det förekom ändå en tydlig skillnad. I politiken dumpades en av kavaljererna av sällskapet. Lars Ohly fick sitta som panelhöna. Efter hörbara protester från några av deltagarnas supportrar tvingades dock Mona Sahlin att till sist bjuda upp Ohly.
I fredagens avsnitt av TV:s Let’s Dance gjorde deltagare kommentarer som hade kunnat vara direkt hämtade från vänsterkartellen och dess våndor inför sitt nya samarbete. Man skulle kunna tro att det var Mona Sahlin som sa; ”Just nu vaknar jag om nätterna och det rinner svett ur min kropp. Det här är en helt annan grammatik som man får lära sig.” Det hade kunnat vara Lars Ohly som utbrast; ”Det är som ett luciafirande på dagis. Så länge ingen kräks är det jättefint.” Eller Peter Eriksson som efter lanseringen av en kartell utan vänsterpartiet uppgivet konstaterade; ”Vad förvånad jag blir, jag trodde vi var bra.”
***
Kanske är det så, att en trefoting bara klarar av att dansa en stapplande vals. Så länge musiken går i kravlös tretakt klarar valstrion hjälpligt att släpa sig över dansgolvet. Men så fort det krävs nya steg och andra takter kommer trefotingen att göra publiken besviken. Vänstertrion kommer i ändlöst käbbel och hamnar i hopplös otakt om vem som ska sätta ned foten var. När. Och i vilken riktning.
Och väljarna, politikernas enväldiga jury, får skäl att säga som Tony Irving i Let’s Dancejuryn; ”Beware the jury – playtime is over!”