Tal av Göran Hägglund i samband med öppnande av kristdemokraternas riksting i Västerås den 25 juni 2009.
Det talade ordet gäller.
Rikstingsdeltagare!
Välkomna till Västerås. Eller Västra Aros som det hette då förra årtusendet var ungt.
Jag tycker att det säger något om grundkraften i det svenska samhället. Att vi mitt under finanskrisens härjningar jorden över ändå kan sätta oss till att mötas i en stad där livet fortskridit i över tusen år.
I de här bygderna har människor levt under krig och fred. Under hungersnöd och ekonomiska genombrottstider.
Detta ger perspektiv när vi nu samlas för att diskutera och utveckla den kristdemokratiska politiken.
***
Vänner,
Undersökning efter undersökning visar att svensk hälso- och sjukvård tillhör de bästa i världen. Kvaliteten är genomgående mycket hög.
Men många, många får vänta alldeles för länge…
Hur kan det komma sig att sjukvården för många förknippas med köer? Varför blev det så att väntetider blev det normala tillståndet för den som inte blev riktigt akut och allvarligt sjuk?
Men ni vet hur det är. Går man vilse allt för länge börjar man snart känna sig hemma…
Jag vet att man inte kan jämföra sjukvård med bilar som ska repareras eller kläder som ska tvättas. Människan är det viktigaste!
Men så mycket mera då, varför är tillgängligheten mycket bättre när det gäller bilverkstadens tjänster eller kemtvättens service?
Kanske för att ett offentligt monopol varit okänslig och patienten inte haft någon annanstans att vända sig?
Kanske för att nytänkande förhindrats av budgettilldelningar som baserats på kösituationen snarare än effektiviteten?
Kanske på att många styrande glömt bort sin uppdragsgivare?
Jag vill förändring. Det är inte acceptabelt att många, ofta äldre, patienter i ovisshet och lidande ska behöva vänta månad efter månad på starroperationen, höftleden eller vad det nu kan vara.
Människor har betalat höga skatter för en vård de inte får. Det är också ett gigantiskt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
I förlängningen är det faktiskt också en förtroendefråga för sjukvården. Om man inte kan få vård för den skatt man betalat så skaffar allt fler privata försäkringar för att få vård snabbare.
Gräddfiler uppstår. Man betalar vården två gånger.
Och den som inte har pengar att betala får vackert vänta på sin tur.
På det viset har de socialdemokratiska misslyckandena drivit fram en uppdelning mellan rika och fattiga. Vissa får gräddfil andra får vänta i kön med många.
Jag har skapat den så kallade kömiljarden. Den innebär en belöning till de landsting som åstadkommer förbättringar för väntande patienter men det viktigaste, den sätter fokus på patientens väntetid.
Hur har det då gått med kömiljarden?
När de första mätningarna av satsningen kom såg vi ett trendbrott. Men det vi nu ser är mer än så.
För ett par veckor sedan kunde vi göra en halvtidsavstämning av vad som åstadkommits. Siffrorna för april visar på mycket tydliga framsteg. På bara några månader har vi lyckats minska antalet köande personer med 54 000. Mer än en halvering! I september väntade 97 000 patienter längre än de 90 dagar som stadgas i vårdgarantin för att få träffa rätt doktor. I april var det 43 000.
*
I sjukvården arbetar kompetent personal som inget hellre vill än att bota och lindra. Och anställda inom vården gör heroiska insatser varje dag. Jag har det bestämda målet att tillsammans med vårdens alla hjältar få bort de orimliga köerna i vården. Jag kommer inte att ge mig förrän vi klarar att leva upp till vårdgarantin. Jag kommer inte att ge mig förrän vi kan ge gräddfil åt alla!
*
Rikstingsdeltagare,
I Iran rasar nu en strid om valresultatet. Anklagelserna om fusk i presidentvalet har fått folket att gå ut på gatorna och kräva sin rätt mot systemet. Den iranska regimen är skakad.
Regimen gör som auktoritära regimer brukar göra. Väpnade styrkor sätts in mot folkliga demonstrationer.
Människor arresteras på lösa grunder. Andra dör på Teherans gator. Det iranska systemet är långt ifrån en demokrati.
Men de reaktioner vi ser är en öppning mot något bättre. För de visar att det iranska folket inte är beredda att bli behandlade som nickedockor.
De vill veta att deras röster betyder något. Och det är där det börjar. I den folkliga känslan av att röster ska räknas. Bildligt och bokstavligt.
När den känslan väl har kommit till uttryck glöms den aldrig mera bort. Vi vet inte vad som kommer att hända i Iran, men vi kan vara säkra på att det nuvarande systemet lever på lånad tid. Liksom världens alla andra kvarvarande diktaturer eller halvdemokratier.
***
I Sverige och 26 andra europeiska länder har vi nyligen avhållit val till Europaparlamentet. Det gav tillfälle till att återigen påminna oss om vad EU betyder i vår värld.
Bland alla oroliga hörn utgör Europa ett stabilitetens kraftcentrum. Vi ska vara oerhört glada över det förtroendebyggande samarbetet och att vi är medlemmar i unionen.
Vi ska också vara glada över två positiva inslag i valrörelsen. Dels att debatten faktiskt handlade om sakfrågor. Inte om huruvida vi ska vara med eller inte. Och dessutom att valdeltagandet steg, tvärtemot vad olyckskorparna förutspådde.
Kanske är det så att det ena har gett det andra. I så fall ett hälsotecken för svensk demokrati.
Vi ska också vara glada över att vi försvarade vår plats i parlamentet. Men det vore illa om vi kände oss nöjda med vår röstandel.
Både du och jag vet att potentialen för vårt program och våra idéer är betydligt större än så.
Nu ska vi genomföra en utvärdering av våra gemensamma ansträngningar. En utvärdering som ger kunskap inför planeringen av nästa valrörelse. Den inträffar som bekant redan nästa år. Jag vill passa på och rikta ett varmt tack till alla er som under valrörelsen gjort kämpainsatser för partiet och våra gemensamma värderingar. Stort tack!
***
Kristdemokrater,
Under valrörelsen fördes en intensiv debatt om upphovsrätten på nätet. Och om människors integritet. Viktiga frågor. Svenska folket kunde förära Europaparlamentet med ett nytt parti. Vi gratulerar förstås Piratpartiet till framgången.
…Det blir för parlamentet att bygga ytterligare ett bås för nya tolkar som ska svara för tolkningen till rövarspråket. Men-hur-som-helst Gog-ror-a-tot-tot-i-sos! Det var ”grattis” på rövarspråket.
Med det sagt vill jag vara tydlig med att vi inte delar Piratpartiets syn på upphovsrätten. Som enskilda personer men inte minst som politiker måste vi se till realiteter och konsekvenser.
Det då går det inte att vara enögd – vilket förvisso ofta pirat-karikatyren är – man måste se med båda ögonen. Både tillgänglighet till filer och skydd för upphovsrätten. Om man inte tycker att upphovsrätten ska gälla på nätet, på vilka grunder kan man då försvara en annan form av upphovsrätt, patentskyddet?
Eller är det bara kulturarbetarna som inte ska få betalt för sitt skapande? Om man också ifrågasätter patentskyddet, vad skulle det innebära för den långsiktiga och kostnadskrävande forskningen? För förutsättningarna för att få fram nya effektiva läkemedel? För teknikutvecklingen?
Rätten till avkastning på en egen uppfinning eller upptäckt är fundamental i och för marknadsekonomin. Den som vill avskaffa upphovsrätten är skyldiga oss en förklaring. Förklara hur man tänkt. Jodå. Också jag tycker att industrin har varit mer än lovligt långsam i att utveckla nya metoder för distribution av dataspel, filmer och musik. Men det innebär förstås inte att upphovsrätten inte ska försvaras.
Jag måste erkänna att jag är förbluffad över att så få, också i partiväsendet, bjuder motstånd mot idén att man utan vidare ska kunna ta i anspråk någon annans egendom. För det är väl ändå inte så att man ser till den politiska trenden först och till de faktiska konsekvenserna sedan? Ett sådant beteende har i så fall ett namn. Det kallas populism. Vi kristdemokrater kommer att stå upp för upphovs- och äganderätten. Vem som helst får ladda ner, kopiera och sprida denna vår ståndpunkt!
*
På ett område tycker jag att det ärligt ska erkännas att Piratpartiet satt fingret på en fråga där det finns anledning till eftertanke. Det rör den personliga integriteten. Vi har på kort tid skapat ett samhälle där möjligheterna till övervakning tar sig många nya uttryck. Det handlar om kameror, register och alla de elektroniska spår vi dagligen lämnar efter oss.
Vart och ett av besluten säkert försvarbart. Men lager på lager kan slutresultatet bli något annat. Ofta hamnar vi som politiker i svåra avvägningar. Ofta handlar det om viktiga önskemål som står mot varandra. Det kan handla om personlig integritet kontra åtgärder mot terrorism. Det kan röra övervakningskameror för att minska risken för misshandel och våldtäkter…som ställs emot rätten till en egen sfär.
Staten har förstås en legitim anledning att skydda medborgarna. I det här läget är det få som är så förmätna att de påstår sig ha hittat den perfekta balansen. Balansen mellan integritet och allmänintresse. Vi kristdemokrater är det i alla fall inte. Det här är ett alldeles för viktigt område för att vi ska låta prestige styra oss. Vi behöver samla oss. Se över området djupt och brett, och i lugn och ro formulera grundläggande principer som håller över tid. Därför vill partistyrelsen att en arbetsgrupp tillsätts för att arbeta fram principer som kan vägleda i det framtida orienterandet. Inte för att vi tror att det finns några enkla lösningar. Utan just för att frånvaron av de enkla lösningarna gör samtalet nödvändigt.
***
Rikstingsdelegater,
Nära Västerås ligger Tuna gravfält och området kring Anundshögen. Därifrån kan man betrakta kulturuttryck kring liv och död från urminnes tider och framåt. De påminner oss om att samhället lever vidare trots de prövningar som exempelvis ekonomiska kriser innebär. Men de påminner också om något mer. Om att vi i vår färd framåt inte bara kan vända ryggen åt det som varit. Vi har ett kulturarv med oss.
Gravarna vid Tuna gravfält representerar vår rika fornhistoria. Men hur vårdas den? I våras öppnade Historiska museet i Stockholm en utställning. Den rörde det hot mot kulturarvet som föroreningar och klimatförändringar innebär. Det är en dyster utveckling vi ser.
Svavelutsläppen ger försurning i markerna som i sin tur bryter ned de historiska föremål som arkeologerna ännu inte har hittat. Sköldar, mynt och smycken fräts upp och förvrids till oigenkännlighet. Vårt kollektiva minne.
Det bleknar bokstavligen bort över hela landet för att aldrig mer återkomma. Och även ovan jord sker förstörelsen. Hällristningar och runstenar vittrar sönder. Och alla som går omkring i en svensk stad kan se vad bilavgaser gör med gamla husfasader och deras vackra ornament.
Miljöpolitik är också kulturpolitik.
Vi kristdemokrater tog oss an miljöfrågorna före någon annan. Vi var det första miljöpartiet och vi har aldrig upphört att vara det.
Vi har ett ansvar att lämna efter oss såväl en hållbar miljö till våra barn och barnbarn som ett levande minne om de som var här före oss. Vi påminns hela tiden om deras berättelse, genom runstenar, kyrkomålningar, mynt, ja, till och med genom de fragment av hushållsskräp som kan grävas fram ur jorden.
När de berättar för oss om sin värld, då förstår vi bättre vår egen. Och oss själva.
Det är den egentliga innebörden av kulturarv. Att se sammanhang. Kunskap och förståelse för historien och nuet ger trygghet, vägledning och mod för framtiden. Den som inte är bekant med och har respekt för sin egen historia och kultur blir också osäker i mötet med andra kulturer. Rotlöshet och otrygghet i den egna identiteten är en viktig faktor bakom misstro och främlingsfientlighet.
***
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är från Västerås. Hon skildrar sin uppväxt i boken Mig äger ingen. Hon beskriver hur det på sjuttiotalet redan omvandlade Västerås förändrats än mer när hon vuxit upp. Insjöhamnen hade byggts om till ett område med lägenheter för medelklassen. Hon skriver att det gamla välbekanta fiket var borta och att ett aprikosfärgat skattekomplex i hjärtat av hamnen nu skymde hela Mälaren.
Jag har inte sett komplexet. Jag kan inte säga om beskrivningen är rättvis eller inte. Jag tänker inte ens säga vad har för principiell uppfattning om färgen aprikos. Däremot kan jag säga, och jag tror få säger emot mig, att Linderborgs bild av det felplacerade skattehuset representerar något som kommit att gå snett i många svenska städer.
…Jag har inget särskilt emot skattehus men visst låter det som ett elakt skämt att den berömda skatteskrapan i Stockholm byggdes just i kvarteret Gamen…
Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.
Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.
Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.
Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna. I våras kunde man i Dagens Nyheter läsa om ett nybyggt hus i Stockholm som hade klämts in mellan två hus i äldre stil. Reportern skrev att ”det är ett hus som får en att haja till.” Arkitekten hade bara dystra besked att ge.
Han säger: ”det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.” Kanske inte så kul för de människor som ska bo nära huset. I ett land med närmast kompakt mörker två tredjedelar av året…
*
Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.
Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.
I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?
Detta är en kulturdebatt som engagerar människor över hela Sverige men som aldrig verkar kunna få plats ovanför den kommunala nivån. Men stadsbyggnadspolitik är också kulturpolitik.
*
Vänner,
Det här är en värld bortom de så kallade hårda frågorna i politiken. Frågan om kulturvärden är sällan på första plats i debatten. Men i Sverige, och kanske framför allt inom borgerligheten, har den satts på en väl undanskymd plats. Men inte inom vänstern. Även om man ofta har haft en stollig kultursyn har man varit engagerad. Man har ändå tyckt att kulturen varit viktig.
Eller som Åsa Linderborg beskriver sina morföräldrars kommunistiska hem i Västerås:
”Rum som fylldes av Vysotskij och Violeta Parra, av samtal om Balzac och Strindberg. Trots den bestämda uppfattningen om Sovjet fanns där rymd för alla tankar”.
Kulturen vidrör allt, från Tuna gravfält till svenska innerstäder till Strindbergs närvaro i hemmen. Det handlar om historiska värden, om arkitektoniska värden, om litterära värden. Det handlar om en värld av mänsklig fördjupning och utveckling. En värld som ligger bortom ekonomin men som aldrig får ligga bortom vår värderingsgrund.
Tyvärr gör den ofta det. I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.
Borgerligheten i övrigt har inte sprungit benen av sig i iver att delta i någon debatt om värden. Och inför kulturdebatter har man visat samma entusiasm som patienten i väntrummet till tandläkaren. Det är ingen slump att borgerligheten har varit så svag på just dessa två områden. Frågan om bättre och sämre, om samhällsvärden bortom det materiella, genomsyrar moral och kultur. De hänger ihop.
Men kulturen är viktig. Vi lever i en tid då allt snurrar fortare. Globalisering och IT-revolution i går blev världsfinansiell härdsmälta i dag. Marken är inte längre fast under fötterna. Det är rörigt, ryckigt och föränderligt. Ska vi lära oss handskas med en sådan värld då måste vi vårda det som stadgar oss.
I vårt arbete för materiell trygghet får vi inte glömma den andra tryggheten. Den som ligger i den historiska förankringen och en kultur som skapar glädje och mening i tillvaron. Ett oroligt och rastlöst samhälle är inte ett gott samhälle, hur små man än lyckas göra mobiltelefonerna. Vi är alla kulturvarelser. När vi träffas för att sjunga i kör, möts i studiecirkeln, går på konsert eller uthärdar Lilla snigel, framförd av kulturskolans minsta.
I allt detta skapas sammanhang och gemenskap som varken är arbete eller lättja. Som ger livet mening. Kulturen är ett verktyg för att kunna möta livets svåra frågor. Se sammanhang. Göra moraliskt riktiga avvägningar. Ta min favoritförfattare Graham Greene.
Få kan som han spinna en historia som rör sig på åtminstone två plan. En mer ytlig händelseorienterad och samtidigt en som brottas med etiska dilemman.
Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon. Kanske är det är kärnan i begreppet bildning. Att kunna se med klarare ögon på världen. Eller, kanske snarare, att se många världar. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser och miljöer, längs tidigare tankar och föreställningar, genom de av tid och tycke outslitliga klassiska dikterna och romanerna.
Bildning är att vidga sin egen verklighet och fantasi. Det är att växa som empatisk och inkännande människa. Det är med andra ord en livsviktig del av ett sammanhållet samhälle. Kulturen, precis som moralen, håller ihop gemenskaper. Den skapar förutsättningar för det goda samhälle som är tryggt i sig självt.
Det som är öppet, vidsynt och, inte minst välkomnande mot det annorlunda. Det ger ett annat perspektiv än främlingsfientligas snäva horisont. Det vidgar vyer och erbjuder plats för fler. Det är väldigt lite som är främmande för ett kultursamhälle. Det är väldigt få människor som är främmande.
*
Åsa Linderborg återger sin kommunistiske morfars syn på kulturen: den ska upplysa, frigöra och mobilisera. Det är en syn som burits upp av vänstern i decennier och kommit att hållas som grundsanning inom i stort sett hela den svenska kultureliten. Märk väl att det inte är frågan om några estetiska överväganden som ligger bakom denna kultursyn, det är uteslutande politiska. Folket ska väckas upp, vridas runt, skakas om.
Och med en sådan utgångspunkt är det inte konstigt att det mer och mer kommit att handla om att utmana och provocera. Senast nu under våren har vi ju fått flera exempel på vilka slags ideal som har förmedlats till den yngre generationen av konstnärer. Eller vad man nu ska kalla den som tvingar andra människor att ingripa i ett fejkat självmordsförsök. Eller den som vandaliserar en tunnelbanevagn i konstens namn.
På många håll inom kulturlivet handlar det inte längre om att skapa det vackra eller originella. I stället är det den som väcker mest anstöt – och förstås uppmärksamhet – som vinner. Provokationen sätts i främsta rummet. Avståndet mellan Ecce homo-utställningen och Muhammedteckningarna är inte så långt som man kan tro.
Inte heller mellan modern kultur och media. Det finns till och med ett begrepp som heter ”förnedringsteve”. Under stridsropet att man vill ”utmana” anstränger man sig för att väcka anstöt. Och var och en som vågar påpeka det döms ut som mossig och nattstånden.
När kulturen förlorar alla begrepp om kvalitet förlorar den också sin mening och brutaliseras. Det offentliga samtalet brutaliseras.
Precis som ett samhälle alltid måste ha en levande diskussion om etik är det uppenbart att vi också måste fråga oss vad som egentligen är kvalitet, eller kultur över huvud taget.
Även om tyckarproffsen värjer sig för det, precis som när det gäller frågan om god moral.
*
Partivänner,
En anledning till att socialdemokratin blivit svagare är att de gått i spetsen för ett förytligande av samhället. Den bildningstradition som fanns i den äldre arbetarrörelsen är stendöd. Åsa Linderborgs morfar skulle – tror jag - bli förfärad om han såg resultatet av vänsterns långa dominans inom skolan.
Inom skolans värld pågår därför ett av de större förändringsarbetena som alliansregeringen genomför. Det handlar att ställa högre krav.
Men också om att bättre följa upp resultaten och att sätta in stöd tidigare när det behövs. Det är till nytta för alla elever men särskilt för de som i socialdemokraternas skola allt för ofta lämnades därhän. Skolan har en självklar roll som kunskapsförmedlare. Men skolan har vid sidan om föräldrarna också en betydelsefull uppgift som norm- och kulturförmedlare.
Skolan är en motor för tillväxt och välstånd. Men, i det sammanhanget måste också humaniora, även om det inte alltid kan värderas i kortsiktiga nyttotermer, ha en framskjuten position. För människan lever inte av bröd allena.
***
Kristdemokrater,
Ingen är oberörd av den ekonomiska krisen. Vissa har påverkats långt mer än andra, men alla känner av den. Svensk ekonomi är väldigt exportberoende. Och därmed beroende av utvecklingen i omvärlden. När de ekonomiska aktiviteterna avtar påverkar det Sverige mer än andra länder.
Beställs det väsentligt färre Scania-lastbilar så uppstår problem i Scanias fabriker. Färre personer behövs i produktionen. Människor drabbas när de förlorar jobben och det offentligas kostnader ökar, samtidigt som skatteintäkterna minskar. Vi ser en och annan ljuspunkt men ingen kan med säkerhet säga när det vänder eller hur djup krisen kommer att bli innan det blir bättre. Då är försiktighet en dygd.
I den svenska debatten har oppositionen visat sig vara mer än villig att satsa stort…med hjälp av pengar som inte finns. Här råder inga begränsningar eller avvägningar.
I förra veckan gav Internationella valutafonden – IMF - ett positivt omdöme om Sveriges krisbekämpning. Väl avvägda åtgärder, enligt referaten. Deras bedömning kan inte tolkas som annat än ett starkt betyg för den ekonomiska politiken. Och IMF underkänner de idéer som är oppositionens. Man betonar att deras förslag skulle innebära ett stort risktagande…men knappast några positiva effekter.
På frågan om det finns något regeringen borde ha gjort annorlunda svarar Peter Doyle som leder IMF-delegationen:
- Det är svårt att se hur de skulle kunnat ha hanterat situationen bättre.
Jag tar det igen:
- Det är svårt att se hur de skulle kunnat ha hanterat situationen bättre.
Jag och kristdemokraterna har ingen annan avsikt än att fortsätta ta ansvar i en svår tid. Men, på tal om oppositionens ansvarslöshet:
Jag drar mig till minnes en tidigare arbetskamrat. Han hade förut jobbat på bank. Han berättade om en kvinna som banken hade fått kalla till sig. Problemet var att hon rejält hade dragit över sitt konto genom att skriva ut checkar utan täckning. Hon visade inledningsvis upp en mycket förvånad min men övergick till att le triumferande när hon tog fram sitt checkhäfte och sa: Ni har fel. Kolla jag har ju många checkar kvar!
Det är så man rullar allt större problem framför sig. Som man till sist måste ta sig an. Eller lämna till kommande generationer.
Mina vänner, här har Sahlin, Ohly och Wetterstrand en potentiell väljare!
*
I morse kunde vi läsa om hur oppositionens företrädare är ute på en tågturné för att visa upp sig. Många har redan gjort sig lustiga över hur de noggrant kopierar det sätt på vilket vi i Allians för Sverige turnerade för några år sedan. De må ha klarat av att kopiera vår form - själva resandet. Men inte det viktiga. Att komma överens om ett politiskt innehåll.
I deras fall blir det skenpolitik i dubbel bemärkelse.
Jag hoppas – trots den oklara destinationen - att resan går bra. Att man inte alldeles spårar ur. (här måste jag nu särskilt be göteborgarna vara vakna, jag hoppas på er efter nästa krystade skämt)
På tal om att kopiera och spåra ur...Många av oss har nog i olika sammanhang mött ljusskygga personer som med en uppsättning billiga klockor i handen viskar: ”Special price for you”. Det är inte det våra oppositionsvänner ägnar sig åt. Deras budskap är istället: ”special taxes for you”. För det är ju det enda de kommit överens om.
Högskatteexpressen X 2010 far fram över Sverige med den enkelspåriga Sahlin,… Loket Eriksson… och tågmästrare Ohly.
Naturligtvis kommer väljarna att genomskåda detta ressällskap och växla in Högskatteexpressen på det stickspår som är i linje med deras politik. Där på stickspåret kommer från tågets högtalarsystem fortsatt höras: ”special taxes for you”.
Min uppmaning till väljarna är: ge dom en returbiljett – åter till station opposition!
*
Vänner,
Jag vet inte om ni noterade det…På teves valvaka i samband med valet till Europarlamentet framställdes det som ett problem att kristdemokraterna hade en övervikt bland äldre väljare. På något vis skulle det framställas som negativt. Låt mig bara få ha det sagt. Det är det bästa betyg ett parti kan få.
Vårt problem är inte det starka stödet bland äldre väljare. Utan att vi har för få unga. Äldre har erfarenhet och perspektiv. De är kloka.
Det är dem man ska lyssna på när man känner att något i samhället håller på att gå snett men man kan inte riktigt sätta fingret på vad.
Vår politik för äldre handlar om respekt. När andra partier ser kostnader ser vi den kraft som har byggt upp det samhälle vi är tacksamma över att få leva i idag.
Vi accepterar inte att äldre förpassas till förvaringsinrättningar och i övrigt förväntas hålla tyst. Vi anser att äldre ska ha samma uppskattning och del i samhällslivet som yngre. I ett brev till mig skriver en kvinna från Karlstad: ”Ibland undrar jag om man särbehandlas om man är 70+ och inte utövar någon idrott”. I ett annat brev skriver en kvinna: ”Men har man jobbat och betalat skatt hela livet och haft oturen att bli gammal så räknas man inte i vårt samhälle”.
Hon fortsätter: ”Man får hoppas att man inte lever så länge med det är väl bra för Sveriges ekonomi om man dör förhållandevis ung, helst före pensionen efter det är man ju bara en börda för samhället”.
Här har vi en uppgift, mina vänner. Ingen ska ses som en börda. Ingen ska behöva känna sig som en börda.
Vår människosyn innebär att varje människa. Oavsett allt är lika mycket värd. Människovärdet låter sig inte graderas.
*
En viktig del i det kristdemokratiska tänkandet är samhällsgemenskap. Att hålla samhället sammanhållet. En gemenskap där alla känner sig hemma och behövda. Det betyder inte allt till alla alltid. Det handlar om att göra svåra avvägningar.
När det finns reformutrymme vill jag gärna gå vidare med jobbskatteavdraget. Sänkta skatter för den som arbetar.
Tyngdpunkten ska ligga på låg- och medelinkomsttagare. Det ökar det ekonomiska utrymmet för personer och familjer att forma sina liv efter de egna önskemålen.
Det leder också, vilket har visats i analys efter analys, till att fler och fler kommer i arbete…Som i sin tur ger minskade offentliga kostnader och ökade skatteintäkter. Vi har hittills tagit tre steg på den vägen. Politiken har varit framgångsrik. Bra för alla i Sverige.
Regeringen företräder en arbetslinje, och det är bra. Det är nödvändigt.
Men samhället är mer än en nationalekonomisk modell. Samhället är en gemenskap. En gemenskap som bygger på solidaritet. Det ställer större krav på oss som politiker än att bara kunna räkna. Låt mig vara väldigt tydlig när det gäller våra prioriteringar.
När det återigen finns utrymme för skattesänkningar... Då är det för oss kristdemokrater självklart att pensionärerna står först i tur.
Rätt upp och ner: I nästa steg är det pensionärernas tur.
***
Vänner,
Varför har jag i mitt tal ibland EU, pensionärer och skatter, talat om hus och gamla stenar? Jo, ofta blir politik procentsatser, kronor och ören. Och det är viktigt. Men det finns också andra perspektiv. Sådant som nästan aldrig får plats på den politiska arenan.
Alltför ofta är det istället en politiskt etablerad verklighet som tar all plats. En som svävar fritt ovanför människors vardag. En som dikteras av politiker, journalister och proffstyckare.
En där perspektiven och utgångspunkterna är självbekräftande för de som dikterar. Men den verkligheten, den lever sitt liv på nåder.
För när presskonferensen är över, när de sista affischerna har plockats ned. När redaktionslamporna släckts på Dagens Nyheter, när pr-konsulterna och genuspedagogerna gått hem.
När de politiska slagorden inte längre hörs, då är det den riktiga verkligheten som är kvar. Då är det människors egentliga liv som återstår. Det som egentligen berör, upprör och gläder. Det är lyckan över att kunna ägna tid tillsammans med sitt eget barn. Det är bekymren över tonårssonens betyg. Det är oron för dottern som sväljer gråten och inte vill prata. Det är missmodet över att bli ovänligt bemött och det är fridsamheten under en skogspromenad.
Det är värken i väntan på operationen och det är glädjen över att det blev sol när vi alla skulle samlas till kaffe. Det är oron över det egna jobbet och stoltheten över att barnbarnet fått sitt första arbete. I kulturtidskriften Axess skrev Per Svensson för ett tag sedan om det svenska föraktet för normalitet. Eller rättare sagt föreställningen om den inskränkta normaliteten. Svenssonlivet.
Bland svenska intellektuella finns det en synd som är värre än allt annat. Det är att vara som medelsvensson.
Alltså helt normal. CITAT ”Ingen föraktar medelklassen så flitigt som medelklassen”, skriver han.
Han fortsätter. ”Finns det någon någorlunda samtida roman där en hyggligt typisk medelklasstillvaro framställs som harmonisk och eftersträvansvärd?” Och det gör det ju knappast. Vare sig man letar i romanerna eller i filmerna. Den som lever ett vanligt Svenssonliv framställs allt som oftast som en förljugen hycklare som är hämmad och inte vågar bryta sig loss ur normalitetens bojor.
Ibland kan man få känslan att hela det svenska debattklimatet är inriktat på att håna det normala och lyfta fram det annorlunda.
Varför, undrar Per Svensson, detta återkommande förakt för vad han beskriver som CITAT ”en bred och tämligen fridfull befolkningsgrupp vars levnadssätt, värderingar och drömmar trots allt knappast låter sig beskrivas som aparta?
Ett varmt familjeliv, ett vackert och trivsamt hem, ett bra jobb med karriärmöjligheter, umgänge med goda vänner, en aktiv fritid, trygg ekonomi, semesterresor, fred på jorden och en flaska vin på fredagskvällen?” Så långt Per Svensson. Varför, ja det undrar jag också. Men framför allt kan jag säga att det inte är acceptabelt.
Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern. För att man är som folk är mest.
Jag tror att tryggheten i det lilla sammanhanget också är den bästa grunden för att också engagera sig för sina medmänniskor.
Den världen, människornas riktiga värld, det är kristdemokraternas värld. Det är anledningen till att vi finns och alltid kommer att finnas i svensk politik. Vi sitter inte i Stockholm och försöker tolka den världen, vi är den.
Och vilken kraft det är! Se vad som har hänt.
På sextiotalet, i ett Sverige där allt tal om etik var flum och där alla hänsyn var materiella, där föddes kristdemokraterna. I ett partisystem som var fastfruset sedan istiden, där tog sig kristdemokraterna in i riksdagen.
Och i en miljö där ingen dagstidning var kristdemokratisk, där media höll för öronen och varje trendkänslig skribent skrattade åt oss, där blev vi regeringsparti! Och har återkommit i regeringen! Vi har ett år kvar till nästa valrörelse. Och javisst, proffstyckarna i Stockholm kraxar och skrattar.
Programledaren fnyser och krönikören ryter. Som de kommer att göra under hela det år som ligger framför. Som de alltid har gjort.
Men vi kristdemokrater, vi kommer alltid att vinna i längden. Därför att vi är verklighetens folk. Man stoppar inte verkligheten. Man kan försöka vrida den tillrätta efter den ideologiska manualen. Men människor vill leva sina liv efter eget huvud.
Vi kommer att fortsätta kämpa för det verkliga. För att familjerna ska få bestämma själva. För att hushållen ska ha råd. För att vi ska vara trygga med vården. För att våra gamla ska få respekt och värdighet. Märk väl. Vi kommer snart att få höra ett stråk av oro i tyckarnas kritik. Ett stråk av oro för vad som håller på att hända runt om i det riktiga Sverige. Ett stråk av oro som kommer att märkas allt mer när vi närmar oss valet. Det är en oro för vad våra motståndare önskar sig minst av allt. En känsla av vad som komma skall.
Något som är så hisnande för trendoraklen att de inte ens kan ta det i sin mun.
Jag ska tala om för er vad det är: Det är nästa kristdemokratiska valsuccé!