Tal av Göran Hägglund i samband med Kristdemokraternas rådslag 18 september 2009.
Det talade ordet gäller.
Vänner.
Hösten är här, men på den politiska fronten är det högtryck. På måndag presenteras regeringens budgetförslag och ganska mycket ur budgeten har redan blivit känt. Det är svårt att tänka sig något mer ansvarsfullt än att sitta i en regering mitt i en brinnande kris. Gör man fel förvärras krisen. Gör man rätt saker mildras effekterna. Men effekterna blir likväl dramatiska för väldigt många människor. Människor av kött och blod. Jag kan väl i det här forumet påminna om att Sverige fått gott internationellt betyg för vår krishantering. IMF sa i våras om regeringens åtgärder; ”Det är svårt att se hur de skulle kunnat ha hanterat situationen bättre.”
Redan i budgeten för 2009 och i vårbudgeten satsade vi mer än något annat land på att få Sverige ur krisen. Att vi kan göra det beror på att vi började mandatperioden med att vara ansvarsfulla och långsiktiga. Vi höll hårt i plånboken redan 2007 och 2008. Vi tog ansvar. Krisen kom.
Och den kom med fart. Betydligt starkare än vad någon kunnat förutse. I våras var jag bekymrad. Det såg inte ut som att utrymmet för mer åtgärder skulle vara så stort i nästa års budget. Sedan dess har läget ljusnat något och som ni vet kommer regeringen att göra ytterligare insatser för att möta krisen. En stor satsning på utbildning. 10 miljarder till kommunsektorn. Fortsatta satsningar på rättsväsendet och polisen. Och ytterligare en skattesänkning för landets pensionärer.
Som parti har vi haft två viktiga prioriteringar. Att värna välfärdens kärna och att sänka skatten för pensionärerna. Personligen är jag mycket nöjd med utfallet så långt!
*
Det kan i ärlighetens namn inte vara helt lätt att vara opposition när en regering får internationellt beröm för sina krisinsatser. Men de försöker så gott de kan. För ett par veckor sedan skrev de ihop sig om en artikel där politikens huvuddrag presenterades. Som vanligt är beskeden inte helt glasklara. Om man stryker tre meningar i artikeln så kan jag och 99% av befolkningen skriva under. Det blir inte mycket till klarhet och framåtsyftande politik. Kort därefter skriver socialdemokraternas ledning ytterligare en artikel. Budskapet var; höj skatten! Man kan tydligen inte lära heller den här gamle hunden att sitta. Sahlin är lika konstant sugen på skattehöjningar som alkoholisten är på vin.
Lars Ohly var inte sen med att meddela att vänsterpartiet tyckte att Sahlins skattechocksbesked inte var chockerande nog. Nej, skatterna kan höjas mycket mer.
Och miljöpartiet vill absolut höja skatterna. Men inte samma skatter som socialdemokraterna.
Det är och förblir en felaktig utgångspunkt att tro att allt löser sig bara man höjer skatten. Det är lika knäppt som att tro att allt löser sig bara man sänker skatten.
Ett står dock klart. Tar man mer pengar från de enskilda hushållen, så blir det mindre pengar kvar i hushållskassan. Om det är vänsterkartellens valplan så är det bara att säga lycka till! Att bara ha en enda universalidé; höj skatten! räcker inte långt. Nej, det är inte mycket till förnyelse på den rödgröna fronten.
*
I dag är en viktig dag. Efter åtskilliga rapporter och politiska förslag från partiets olika utvecklingsgrupper ska vi knyta ihop säcken. Vi ska tala framtid och vi ska tala politik. Resultatet av dagens övningar skickas in i partistyrelsens arbete med den valplattform som partifullmäktige senare ska besluta om. Det arbete där vi ska bestämma tonen i vårt samtal med väljarna. Det är nu vi ska välja färdriktning.
Det vi diskuterar i dag, kommer bli vårt besked till väljarna. Vilket Sverige är det kristdemokraterna vill ha?
En del av oss kanske tänker att väljarna borde veta det vid det här laget. Vilket Sverige som kristdemokraterna vill se. Det borde de kanske. Men i ärlighetens namn; kunskaperna skiftar nog väsentligt. Vi har nu under tre år ingått i regeringen. Nästan allt som vi gick till val på 2006 har blivit verklighet - helt eller delvis.
*
Så vad är då vår uppgift i svensk politik när vårdnadsbidrag, värdighetsgaranti, avskaffad fastighetsskatt och kortare vårdköer blivit verklighet? Tro det eller ej, men jag får ganska ofta den frågan från journalister. Och när de ställer den, är det antagligen en del väljare som gör detsamma.
Det kanske är den frågan som väljarna har svårt att svara på? Kanske är det till och med så att vi själva ibland har svårt att svara?
Jag försöker ständigt att för mig själv återkomma till en av de mest enkla och grundläggande sanningarna om vårt parti. Kristdemokraterna är ett idéparti. Vi är inte ett intresseparti. Vi är värdeorienterade. Det betyder i grunden att vår uppgift är tidlös, oavsett vilka sakpolitiska vinster vi kan räkna in för stunden. Allt sedan vårt parti bildades har vi stått i de vikigaste frågornas mitt. Frågorna om rätt och fel, om vilka värden som skall prägla samhället.
En del har kallat oss moralpartiet. Och det är i grunden en komplimang, fastän alla inte har menat det så. Jag brukar ofta tala om vårt ansvar för att delta i värderingsdebatten. Debatten om vilka värderingar och perspektiv som formar samhället och samhällsklimatet.
Vi har tillsammans bestämt att kristdemokraterna ska fortsätta fokusera på vår värdegrund. Vi ska forma en politik som underlättar för människor att skapa en tryggare tillvaro.
Vi har bestämt att vi dessutom ska ha ett särskilt fokus på Sveriges familjer och på människors privatekonomi. Det där kommer vi självklart att klara galant.
Att konsekvent kommunicera våra grundläggande teman för politiken kommer att öka tydligheten i väljarnas ögon. Det kommer att ge dem ett politiskt alternativ att ta ställning till.
*
Vänner.
Jag tycker att vi har kraften att göra ännu mer än så. Nämligen att göra upp med vänstern även på det mentala planet.
Vårt land har under årtionden präglats av socialdemokratisk dominans i politiken. Nästan allt som vi gjort och sagt har tagit sin utgångspunkt i det samhälle socialdemokraterna satt sin prägel på. I den världsbilden har vi själva allt för ofta lånat oss till att stärka bilden av kristdemokraterna som en udda fågel. Partiet som talar om perifera frågor, utan verklig relevans i vanliga människors liv.
Jag tror att vi har gjort så, för att förväntningarna varit sådana. Vi har inte varit herre över beskrivningen av vårt parti och vår agenda. Så ska vi naturligtvis inte ha det! Vi ska ta tillbaka makten över vår värdegrund och vår egen samhällsanalys.
*
Några av er känner kanske till data- och tevespelet Sims? Det är världens mest sålda spel. Det går i korthet ut på att man skapar ett virtuellt liv. Allt bygger man från grunden. Var och hur man ska bo. Vem man är och vilken bakgrund man har.
Livet, och till viss del samhället, är ett oskrivet blad. Dina - och intressant nog andra spelares val - utgör sedan förutsättningarna för om du kan förverkliga dina drömmar och mål.
Allt helt virtuellt.
Men tänk dig för ett ögonblick att vi hade chansen att göra Sverige till ett enda stort Sims. Att vi fick börja från scratch. Utifrån vår kristdemokratiska värdegrund är det knappast troligt att vi skulle skapa ett samhälle som såg exakt likadant ut som det gör idag. Sverige har allt för länge styrts av vänstern.
Vi hade strävat efter ett välfärdssamhälle, men utan välfärdsstat. Ett samhälle där politiken stod tillbaka för familjer, föreningar och företag. Där initiativet kom underifrån och där det offentliga alltid stöttade enskilda och allmännyttiga initiativ. Aldrig tog över eller slog undan benen för dess existens. Där det inte sågs som självklart att sjukvård, skola och äldreomsorg alltid bedrevs i offentlig regi. Men där det var självklart att alla människor gavs samma förutsättningar i livet, oavsett social eller ekonomisk bakgrund.
*
Vårt misstag är att vi låtit oss definieras av vänstern. Vi har utgått från deras samhällsordning. Och i förlängningen låtit oss färgas av deras attityd.
Trots att vi som kristdemokrater i grunden är frihetslängtande har vi haft allt för nära till att hitta på nya regleringar, nya lagar, nya förbud och nya bidrag. Vi har ibland anklagats för att vara ett förbudsparti. Och tyvärr måste jag erkänna att man ofta har haft rätt. Vårt uppsåt har varit gott. Vi vill naturligtvis väl.
Men vi måste våga vara självprövande i det här avseendet. Nya lagar och förordningar är inte alltid lösningen på problem. Ofta är det bekväma lösningar designade av politiker. Men det är inte sådana lösningar som vanligt folk uppskattar. Jag tror att vi har missat en del av vår egen samhällsanalys i det här avseendet...
Det goda samhällets fundament är det civila samhällets gemenskaper. Gemenskaper som inte i första hand behöver regleringar, bidrag och förbud. Utan som i första hand behöver ett erkännande. I andra hand behöver de utrymme. Och i tredje hand, men bara i tredje, behöver de stöd från den politiska sfären.
Vi får inte göra misstaget att tro att det är politiken som är gemenskapernas smörjmedel. Det är precis tvärtom. Det är familjer, föreningar och företag som är politikens smörjmedel. Om de inte fanns, skulle politiken stå sig slätt och samhället te sig betydligt mer sårbart och otryggt. Ja, det är till och med svårt att se hur samhället över huvud taget skulle kunna fungera utan existerande och fungerande gemenskaper.
*
Jag har på rikstinget och i mitt Almedalstal pekat på vad vi politiker måste göra i betydligt högre grad: Att se människors vardag i deras eget perspektiv.
Jag har talat om verklighetens folk. De vars drömmar handlar om att skapa sig en trygg tillvaro tillsammans med sina närmaste. Med ett hyfsat boende och ett arbete man trivs med. Där man är sin egen lyckas smed tillsammans med de man älskar och med sina vänner.
Det är människor som är fjärran från att vilja ägna sin energi åt att lägga andras liv tillrätta. Och det är människor som förväntar sig och också har rätt att förvänta sig att politiker, journalister och andra proffstyckare respekterar deras egna livsval.
Det är inte en okritisk inställning till livet, samhället och enskildheter som jag talar om. Jag talar om en grundläggande respekt för hur människor i allmänhet väljer att leva sina liv.
*
Den respekten har sedan länge mönstrats ut ur det offentliga livet. Överallt tillåter man sig att baktala människors relationer, val av bostadsort, utbildning, musiksmak eller shoppingmönster.
En av de skribenter som kritiserade mitt Almedalstal gjorde sitt bästa för att bevisa att jag hade rätt i min kritik av kulturvänsterns folkförakt. I en krönika gick han till storms mot vad han såg som mitt försvar för vanligheten. Han skriver ”som om alla vore någon slags Ullareds-idioter”. Slutcitat.
Till Ullared söker sig människor för att hitta billiga varor. De gör det för att få ekonomin att gå ihop. Om man betraktar dem som en samling idioter, ja då finns det inte så mycket mer att säga om skribentens förakt för den vanlighet som han tyckte att jag försvarat i mitt tal.
Min fråga är; var finns de politiker som tycker att nog är nog? Som avstår från att analysera sönder människors vardag?
*
Det är lätt att hitta de mer drastiska exemplen. Som att man skulle vara nazist om man gillar tavlor där man ser vad motivet föreställer. Låt säga en blomvas eller en kossa på en äng.
Eller de politiker och myndighetschefer som tycker att svenska män och kvinnors kvinnosyn är densamma som talibanernas.
De som lever i tvåsamhet med någon av det motsatta könet har också fått veta att de lever i skadlig heteronormativitet. Ja, i en allmän normativitet som genom en särskild statlig myndighet ska brytas ned. En myndighet som genom opinionsbildning och fördelning av ekonomiska bidrag ska få oss att förstå hur vi ska sluta leva fullt så normala liv.
Problemet för verklighetens folk är förstås att det är personer med inflytande över både debatt och politik som tycker så där. Personer som utan att blinka vill ta till politikens maktmedel för folkuppfostran och reglering.
De mer extrema exemplen kan te sig fjärran från vardagen. Men det är just den attityden som genomsyrar proffstyckarnas inställning till sådant som borde få lämnas ifred - just för att det är vardagsnära.
*
För en tid sedan kunde en undersökning konstatera att mammor och pappor blivit bättre på att dela på ansvaret för hämtning och lämning på förskolan. Det dröjde inte länge förrän denna ökade jämställdhet genast fick kritik. Pappor lämnar nämligen barnen i större utsträckning än mammor. Och enligt kritiken innebär det att pappor inte tar något VERKLIGT föräldraansvar, eftersom det som är mest besvärligt är att hinna i tid för att hämta barnen.
Jag skulle inte bli förvånad om det just nu snickras i politiska verkstäder. Snickras på förslag som ska öka tvången för mammor och pappor. De ska inte bara dela på hämtning och lämning. De ska också tvingas att hämta exakt lika ofta som de lämnar.
Kristdemokraterna ska vara det parti som betackar sig för den typen av politiskt kontrollbehov.
Vi ska vara de politiker som säger som det är; det där måste mammor och pappor klara ut själva. Vare sig det handlar om hämtning och lämning, eller om det handlar om uttag av antalet föräldradagar.
Vi ska vara de politiker som visar respekt för att människor väljer sina relationer. Och vi förväntar oss att de ska vara vuxna nog att själva bestämma över sitt liv och sitt ansvarstagande.
Ett ansvarstagande som vi för övrigt förväntar oss att de ska ta. Vi är nämligen de som vill bemyndiga föräldrar att vara föräldrar.
*
Jag oroar mig allt mer för den klyfta som jag tycker mig se mellan proffstyckareliten och vanligt folk.
Det är säkert roligt att läsa enskilda krönikörers uppgörelser med sitt svenssonliv. Men det blir inte lika roligt när samme krönikör kräver politiska åtgärder för att komma tillrätta med det han eller hon inte gillar med sitt och andras liv.
Och när krönikören faktiskt får politiskt stöd.
*
Frågan är hur vi kristdemokrater ska leva upp till våra egna ideal när vi formar politiken? Jag tror att vi måste bli mer försiktiga med att lägga oss i.
Vi ska ge människor förutsättningar. De ska få valfrihet i ordets rätta bemärkelse.
Eller snarare får utrymme för egna beslut. Egna intressen.
Egna val i livet. Det handlar om livsfrihet.
En sak ska vi fortsätta med minst lika envist som alltid. Att vara en motkraft mot vänsterns och liberalernas familjepolitik – eller brist på familjepolitik.
Vi kristdemokrater har varit helt rätt ute när vi kritiserat samhällets ensidiga stöd till förskola.
Det ska understrykas att det inte handlar om - och inte kommer att handla om att kritisera förskolan i sig eller de föräldrar som vill använda den. Förskola är kanonbra.
Men ensidigheten är vi emot. Vi ska vara en motkraft mot de som enögt stirrar på familjer och enbart funderar över hur de ska passas in i arbetsmarknadspolitiken.
Eller i jämställdhetspolitiken.
Eller i utbildningspolitiken.
Vi ska stå upp på föräldrarnas sida att få forma sina liv utan pekpinnar, förbud och regleringar av vardagen.
Så frågan är, hur står vi upp för en ny och frigörande familjepolitik utan att ta till statliga regleringar och förbud?
Hur formulerar vi en politik där jämlikhet och jämställdhet har sin naturliga plats, men utan kvotering av företagsledningar, utbildningsplatser och föräldraledighet?
Hur formulerar vi en politik där staten inte tar så mycket ansvar att vi snart inte har något eget ansvar?
Och hur balanserar vi rätten och skyldigheten att ta ansvar för sitt eget och sina närmastes liv, utan att lämna de som är i verkligt behov av stöd och hjälp i sticket?
Hur stärker vi vår samhällssyn utan att hänfalla till vänsterns och liberalernas vurm för pekpinnar och åtgärder?
Enkelt uttryckt; hur gör vi för att formulera en politik som ger livsutrymmet tillbaka till verklighetens folk?
Min övertygelse är att vi kristdemokrater måste backa tillbaka politiken så att den blir mindre styrande och mer stödjande. Min uppmaning är; förbjud förbuden!
*
En del har valt att tolka min kritik av vänstern som ett budskap om att människor ska sköta sig själva och skita i andra. Inget är förstås mer felaktigt. Jag är nämligen övertygad om att en grundläggande samhällsgemenskap bara finns när människor respekterar varandra. Största problemet för dagen är det folkförakt som allt för många uppvisar.
Mitt budskap är självklart inte att vi ska slänga vårt sociala patos och vårt mål om ett varmare och medmänskligt samhälle över bord. Den som väljer att tolka det så är enbart illvillig. Vi är ett parti som vill skapa ett solidariskt men också fritt samhälle. Dessa två enheter går att förena. Det är ett av våra viktiga bidrag till svensk politik.
Jag hoppas att vi med dagens övningar ska närma oss ett förhållningssätt som erkänner människor och deras potential. Snarare än ser människor och deras livsval som ett problem.
Att vi formar vår politik med både trygghet och frihet för ögonen. Det är vår utmaning.
Rätt hanterat kommer den utmaningen att få väljarna att hitta tillbaka till kristdemokraterna. Men än viktigare, det kommer att fylla ett politiskt tomrum där kristdemokraterna har en naturlig plats.
Tack för att ni har lyssnat. Vi ses på diskussionsgolvet!