Tal av Göran Hägglund vid Kristdemokraternas personaldag 12/10 2009
Det talade ordet gäller!
Mina vänner!
Det var länge sedan kristdemokraterna var i centrum av debatten på samma sätt som nu. Visst är det uppfriskande!
Jag ska återkomma till debatten, men låt mig först göra ett alldeles självklart svep till 1910-talets Småland.
När Emil i Lönneberga hissade upp lilla Ida i flaggstången var det förstås ett praktfullt hyss. Men i dag kan vi välja att se det som en vacker hyllningsbild.
En glad salut över ett Småland som frustande och kämpande höll på att ta de sista kliven från fattigdom till välstånd. Precis som hela Sverige gjorde.
Det var en resa som börjat redan ett sekel tidigare. Efter att Sverige förlorade kriget mot Ryssland för precis 200 år sedan föddes inte bara dagens Finland, utan även dagens Sverige.
Nu var det slut med krig. I stället gällde avregleringar och reformer, arbete och företagsamhet.
Det som skulle lägga grunden för den svenska utvecklingen. Man visste att det inte fanns några genvägar.
Det välfärdsland vi nu lever i är resultatet av tvåhundra års strävan. Vi höll fred och vi arbetade.
När andra länder var invecklade i ständiga konflikter, inom och utom sina gränser, skapade vi oss ett allt bättre land att leva i.
Vi hade tur. Kanske ett mått av skicklighet.
Rika naturresurser. Vi var hyggligt öppna för nya intryck som skapade ett klimat för innovationer. Sedan hände något.
Vänsterns radikalism briserade i vad som kallats för det galna kvartsseklet. Alla kurvor började peka fel: Ekonomin, utbildningen, brottsligheten.
För att inte tala om den värderelativism som kommit att prägla samhällsdebatten. Ingenting av värderingar utanför vänsterns ekonomism har varit värda att bevara och respektera.
Klassperspektivet har fått dominera totalt över perspektiv som tar sin utgångspunkt i fria och självständiga familjer, föreningar och företag.
Men även i det skedet visade sig den svenska samhällsandan stark. Mönstret gick igen.
När andra länder slets av konvulsioner i sina försök att modernisera välfärdssystemen - kunde vi i Sverige samla oss kring viktiga reformer.
Av pensionssystemet, av penningpolitiken, av den statliga budgetprocessen, och mycket mer.
I och med att alliansen kom till makten, har vi kunnat fortsätta reformarbetet. Vår uppgift skulle ha varit betydligt svårare utan den svenska traditionen av att hålla samman.
Den svenska gemenskapsandan är det mest värdefulla vi har.
Bortom välfärdsmodeller, naturresurser och hårt arbete är det ytterst denna anda som har gjort att vi blivit ett av världens mest framgångsrika länder. Trots vår position som ett litet land långt upp i norr.
Men låt oss som sagt också vara fullt på det klara med, att det finns mycket i det gamla 1900-talssverige som vi ska vara glada att vi lämnar bakom oss.
Emil skulle komma att växa upp i ett land som bara blev allt rikare. En ekonomisk utveckling som betytt frihet och jämlikhet för allt fler svenskar.
Men även Emils frimodiga skratt skulle ha tystnat inför mycket annat som också var i antågande.
Det kom också ett Sverige där vänstern inte kunde se någon ände på staten. Staten sattes på tillväxt och göddes tills den växt till kolossalformat.
Under dess tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.
Mellan staten och medborgaren fanns nästan bara politikens tryck. Själva rättsstatens fördämningar började brista.
Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten. Makten var inte längre medborgarnas tjänare, så som sig bör i en demokrati.
Näringsfriheten trängdes undan för monopol och regleringar. Sanningen bestämdes av ett fåtal medier.
En gång fria och självständiga familjer avlövades sina funktioner tills i vissa fall bara övernattningsplatser återstod - av vad som borde vara hem.
*
Det kom också ett Sverige där de stora tog plats: De stora statsmonopolen, de stora byggherrarna, de stora skolorna, de stora byråkratierna, de stora systemen.
Det materiella välståndet frammanade övermod och politisk arrogans.
I dag kämpar vi kristdemokrater varje dag för att bryta upp betongen och göra Sverige mänskligare.
Och vi är på rätt väg. Men vi måste också lyfta blicken och se till den större bilden.
För allt eftersom vårt framåtskridande bara har fortsatt sedan lila Ida hissades till väders - har vi också kommit att tappa bort något värdefullt.
Det finns också ett annat Sverige som vi inte får lämna bakom oss i vår färd framåt. Det är det Sverige som håller ihop.
I dag ser vi sprickor som vidgas. Vi håller på att få en ny otrygghet.
En otrygghet som inte handlar om konjunkturrapporter, för de vet vi hur vi ska åtgärda. Utan en otrygghet som man kanske måste vara kristdemokrat för att kunna se – och våga tala om.
Jag har använt begreppet verklighetens folk för att beskriva situationen där helt vanliga människor får sin vardag ifrågasatt av en åsiktselit som är fångad i sin egen - ofta vänsterradikala låtsasvärld.
En elit som bekräftar sig själv genom att lägga andras liv tillrätta och förstöra det offentliga samtalet med nonsens och kommissariefasoner.
Att det finns fog för beskrivningen är nog uppenbart för alla som har följt debatten. Se reaktionerna hos dem som inte tolererar kritik av den egna världsbilden.
Provokatörerna har blivit vansinnigt provocerade. Retstickorna uppretade till vanvett.
Är det inte intressant att begrepp som ”sunt förnuft” väcker sådana reaktioner? Vad säger det om dagens Sverige?
Verklighetens folk har, som begrepp, satt sig. Visste ni att när socialdemokratin var ung och fick ett ungdomsförbund - var deras paroll verklighetssynens ungdomsförbund.
Tur att det inte fanns något SVT på den tiden. Det hade väl redan då, i början av 1900-talet, varit ett äpple för Aktuellts redaktion att bita i…
Under de senaste veckorna har nog ändå svenskt rekord slagits i övertramp och medveten misstolkning. Det har också varit reaktioner som bekräftat att jag är något på spåret.
Ledarsidor som uttryckligen skriver att man som politiker inte ska tala om och till vanligt folk, eftersom vanligt folk är fördomsfulla.
De som raljerar över att verklighetens folk hellre tittar på Blondinbellas mingelbilder från senaste utekvällen – än de följer seriösa kulturprogram i statstelevisionen.
De som tror att man har något emot filmer av Bergman eller litteratur av Tolstoj, Kipling eller Lagerkvist.
Detta för att man försvarar människors rätt att inte bli idiotförklarade för att man också, eller för den delen enbart, läser deckare och följer senaste upplagan av Idol.
För mig luktar det ganska mycket folkförakt – hos en elit som inte har något annat svar på kritiken mot deras människosyn - än att man fiskar i grumliga vatten om man påpekar att människor har rätt att göra sina egna livsval.
Får man inte som politiker, kulturarbetare, ledarskribent eller krönikör ha åsikter om hur människor lever sina liv? Självklart!
Det är en omistlig del av samhällsdebatten. En omistlig del av vår kultur.
Men åsiktseliten stannar inte vid att tycka till om kulturkonsumtion och familjelivets knepiga sidor. De vill se lagstiftning och regleringar för att komma till rätta med vad de ser som oacceptabla avvikelser från det goda och det rätta.
Oacceptabla avvikelser, som för de flesta ändå anses vara både normalt och kanske till och med eftersträvansvärt.
När åsikter om det privata förvandlas till lagstiftning och styrande bidrag – då har det gått för långt. Då manifesteras folkföraktet med statens alla maktmedel.
Det är fjärran från en kristdemokratisk syn på demokrati och pluralism. Fjärran från idén att staten ska ställa sig på medborgarens sida – inte ställa sig över eller framför.
*
Många påstår att det är en ny kristdemokrati som har uppenbarat sig. Det är förstås nonsens.
Det är en mycket kristdemokratisk dygd som gör sig gällande: ärlighet.
Vi är ärliga nog att erkänna att också vi har anledning till självrannsakan. Och vi är ärliga nog att tala om för Claes Borgström, Åsa Linderborg och andra mästrande elitister hur det står till.
*
Men, det finns också andra spänningar som frestar på samhällsgemenskapen. Det sammanhållna Sverige håller på att spricka upp på flera sätt.
Ändå är det knappt någon som talar om det.
Varför inte? Jo, för att det inte främst handlar om ekonomi utan om människosyn och gemenskap.
Ofta går vi för långt i vårt materialistiska tänkande i Sverige. Särskilt i politiken.
Från höger till vänster vill man gärna reducera alla problem till resursproblem. Och kan man inte det, ja då hummar man och ser åt ett annat håll.
Ta till exempel den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar. Oro, våld och självdestruktivitet breder ut sig.
Och detta i det land som sannolikt har fler fritidsgårdar, kuratorer och pedagoger än något annat.
Eller se den shoppingkultur som ser ut att utvecklas. I ett land där det materiella välståndet är bland det högsta i världen.
Där en del verkar göra konsumtion till ett själsligt bedövningsmedel - istället för en nyttighet.
Detta som exempel. Vi har svårt att hantera problem som inte kan vägas och mätas.
Men allt handlar inte om pengar och måttstockar. Även om liberala och marxistiska samhällsingenjörer gärna vill ha det till det.
Vi måste tala om de klyftor som håller på att öppnas. Trots att de inte har med arbetstillfällen att göra. För gör vi inte det, då är vi inte ärliga.
Vi ser en spricka mellan stad och landsbygd. Allt sedan urbaniseringens sextiotal har landsbygdens livsvillkor satts på andra plats på de politiska prioriteringslistorna.
Sedan flera år ser vi en gradvis process där land utarmas till fördel för stad, och där allt färre boningsljus bryter de svenska skogarnas mörker.
Vi ser två kulturer formas, där man tycker, tänker och känner på allt mer skilda sätt. Vi ser två verkligheter byggas upp på ett sätt som bokstavligt talat skär genom landet.
Vi ser en spricka mellan äldre och yngre. Det svenska generationsgapet handlar inte bara om pensioner, även om det är nog så viktigt
Samtidigt som vi hyllar och ofta romantiserar allt som har med ungdomlighet att göra - vänder vi de äldre ryggen. De diskrimineras i yrkeslivet, de diskrimineras i media och de sätts på undantag - inte minst i de politiska prioriteringarna.
Vi har sett ett åldersförakt utvecklas i Sverige.
Parallellt med det ser vi en rastlöshet och en oro bland de unga, och hur en allt mer avgränsad ungdomskultur upptar deras hela livsintresse.
Många är de nattvandrande föräldrar och socialtjänstpersonal som kan vittna om hur svältfödda våra ungdomar är på vuxenkontakt. Det manar till en självrannsakan hos vuxenvärlden.
Vi ser en spricka mellan de som väljer rätt och de som väljer fel. Den svenska hederligheten sätts allt mer på undantag.
Korruption var tidigare ett praktiskt taget okänt fenomen i Sverige. Men nu kommer rapporter om annat.
Och vad är hela den svarta kvittolösa ekonomin och småfuskandet med trygghetssystemen om inte en korruption av svenskarnas privatmoral?
De flesta känner nog långt inom sig att även det lilla fifflandet är fel. Men allt fler ljuger för sig själva och fifflar lite i alla fall. Och då fungerar inte samhället.
Hederlighet är den främsta dygden. Brister den - brister Sverige.
Vi ser en spricka mellan troende och icke troende. I dag har rollerna snarast blivit omvända gentemot tidigare: I dagens offentlighet är det de med en tydlig livsåskådning som misstänkliggörs.
Dogmatiska ateister vill stoppa skolavslutningar i kyrkor trots att ingen annan än de själva frågat efter det.
Och den tolerans för oliktänkande som icke-troende berömmer sig av har väl aldrig klingat så ihåligt som när man läser en del av landets ledarsidor.
För det breda lagret av sekulära svenskar är religiösa symboler och uttryck inte alls kränkande. Det är hemkära påminnelser om den egna kulturhistorien och en källa till identitetstrygghet.
Men nu tas de som gisslan av ett litet skikt liberaler och marxister som vill skala av det offentliga rummet allt som kan kopplas till en tro. Det kommer bli ett tämligen tomt rum.
Vi ser en spricka mellan man och kvinna. En allt vidare spricka, ihärdigt uppbänd av vänsterfeminister som för länge sedan lämnat idealet om jämlika möjligheter till förmån för marxistisk könskamp.
En process där misstänksamhet, statistikrättvisa och allmän fyrkantighet förstör det som borde vara en på olikhet och respekt grundad gemenskap. Men framför allt, återigen, ser vi en spricka mellan verklighetens folk och åsiktseliten.
De ganska vanliga människor som går till sitt arbete, uppfostrar sina barn och inte alls tycker att man måste skämmas för att man vill bo i en villa i förorten - utan tvärtom tycker att det är ett ganska normalt och trevligt sätt att leva sitt liv.
De som inte skäms för att de vill gå från arbetslöshet och sjukskrivning till ett arbete, gå från ensamhet till att hitta en livspartner och flytta från sitt nuvarande boende till ett de tycker är bättre. Verklighetens folk.
De har ofta fullt upp med att få sina liv att gå ihop tidsmässigt och ekonomiskt. Ändå måste de stå ut med genuscertifieringar, skyhöga skatter, pekpinnar, och nu som kronan på verket, hot om en tvångsdelad föräldraförsäkring – ägnad att skruva åt tillvaron ytterligare för pressade småbarnsföräldrar.
Detta är inte pluralism eller åsiktsskillnader, för det är något annat. Det här är en gradvis ökande sprickbildning i vad som var - och borde vara en gemenskap.
Något som skapar en ny slags otrygghet i Sverige. Den som handlar om bristande samhörighet.
Tryggheten, den börjar i det lilla. I individen skulle många svara - men så enkelt är det inte.
En trygg uppväxt är den säkraste vägen till att bli en trygg person.Och en sådan får man säkrast i hemmet, eller närmare bestämt familjen.
Familjen – med alla sina fel och brister och olika utformning - är i grunden den allra viktigaste gemenskapen av alla.
*
Tryggheten finns också i den egna ekonomin. Ingen som har ett normalt jobb ska behöva vara utelämnad till politikens godtycke.
En vanlig arbetande svensk ska kunna vara förmögen att styra sitt liv och inte vara helt beroende av trygghetssystem som hela tiden ändras och villkoras av staten. Man ska kunna känna trygghet i det egna ägandet och i ett eget sparande.
Tryggheten fortsätter utåt, i det civila samhället. Det samhälle där relationerna varken bygger på lagar eller pengar utan på rent och skärt samförstånd.
Det är samhället som är byggt av gemenskaper, stora som små och oundgängliga för såväl person som för stat.
Staten skulle berövas sin medborgerliga kraftkälla utan ett levande civilt samhälle. Personen skulle inte växa, vare sig som människa eller medborgare.
Tryggheten slutar i det stora. Staten och samhället står och faller med medborgarskapet.
Aldrig så ambitiösa välfärdssystem kör fast om de inte bärs upp av medborgarnas moral och lojalitet. Och omvänt måste staten kunna erbjuda den vård, omsorg och utbildning som medborgarna har rätt till.
Det bygger på förtroende. På medborgerligt och politiskt ansvarstagande i kombination.
Liberala individualister till höger och vänster kan vrida och vända på det hur mycket de vill, men friheten är och förblir en relation.
Och ju flyktigare en relation är - desto mindre bidrar den till inre stadga och mänsklig utveckling. Och i förlängningen av det drabbas medborgarskapet.
Trygghet i det lilla är trygghet i det stora.
*
För oss kristdemokrater är frihet och trygghet två sidor av samma mynt. Och där både tryggheten och friheten sätts åt sidan, där frodas rädslan och egoismen. Där spricker det upp.
Allt hänger ihop, i en rak kedja. Vi kommer aldrig att känna riktig trygghet förrän vi har ett samhälle där vi kan lita på vår nästas hederlighet.
Och vi kommer aldrig att känna riktig frihet förrän vi har en värderingsgemenskapens vall som håller lag- och regleringsströmmen stången.
Typiskt nog är det just de som är oförmögna att se bortom det materialistiska och insnöat ideologiska som inte vill kännas vid sambanden. De som alltid avfärdar allt tal om gemenskap som nostalgi.
De som sitter där uppe på sina höga hästar, och sällan använder den positionen till något annat än att tala om hur andra borde leva, tycka och tänka.
Och sällan håller de in hästen och ställer sig den riktiga frågan: vart är Sverige på väg?
Men det här handlar inte om retorik. Nobelpristagaren Douglass North visade för flera decennier sedan vilken oerhörd betydelse institutionerna har för ett lands ekonomiska utveckling.
Sådant som en bra rättsordning och en bra förvaltning. Men han pekade också på de institutioner man inte kunde ta på - på samhällets normer och värderingar.
Och där har forskningen fortsatt, och hela tiden visat samma sak. Att framgångsrika samhällen måste ha en levande värdestruktur.
En sådan som gör att människor känner samhörighet och litar på varandra.
Svag tillit ger ett bräckligt samhälle. Stark tillit ger ett starkt samhälle.
Tillit ger ett tryggare samhälle. Trygghet att möta det nya.
Att möta människor från andra kulturer och sammanhang. Att kunna se andra människor som möjligheter. Inte som hot.
Tillit är också en förutsättning för långsiktigt ekonomiskt välstånd. I internationell jämförelse står vi oss väl i Sverige, men desto viktigare att vara uppmärksam på tecken till annat.
Är det löjligt och förlegat att stå och säga att vi i Sverige måste värna en samhällsgemenskap?
Ja, då är jag löjlig och förlegad - för det är vad jag tycker.
Vi kan vara hur globaliserade och uppkopplade som helst.
Men om det inte finns någon som helst underförstådd gemenskap mellan de varslade på Volvo och de sommarbadande på Österlen, då finns solidariteten bara på papperet.
Vi kan ha olika liv, bo på olika platser, på olika sätt, göra olika saker, men om vi inte har något så när samma uppfattning om hederlighet och anständighet, om plikt och moral och vad som krävs av oss för det allmänna bästa, då är vi illa ute.
Och nej, återigen, det handlar inte om nostalgi. Det handlar inte om att drömma om något romantiskt.
Emils Lönneberga var inte perfekt. Där fanns fortfarande fattigstugans armod. Och drängen
Alfred kunde supa och slåss med de andra drängarna.
Men ingen var liknöjd med fattigdomen. Och även bakfull och blåslagen var Alfred fortfarande godhjärtad och arbetsam. Liksom de flesta andra.
Och nej, det handlar inte om att försöka hindra utvecklingen. Vad det handlar om är att det finns fundamentala delar av ett samhälle som alltid är viktiga.
Speciellt viktig är den grundväv som håller oss samman. Börjar den brista, då måste det kunna sägas.
Och nej, det finns inga propositioner och motioner i riksdagen som ordnar allt det här. Det ska alla ha klart för sig.
Det här är ingenting man kan överlåta åt politiker att ta hand om för att sedan gå och sätta sig i stillhet någonstans.
Alla har ett personligt, medborgerligt ansvar att se till att vi håller samman och att tilliten hålls levande i Sverige.
Det handlar om att dra en gräns mot småfifflet och att leva hederligt. Det handlar om att lyfta blicken från sig själv och se efter sin nästa.
Det handlar om att kämpa mot sin cynism och vara ärlig. Det handlar om att höja sig, och bli en av alla de hederliga som bidrar till ett bättre fungerande Sverige.
Det finns ingen yttre obeveklig kraft som har skapat de svenska sprickorna. Det har vi själva gjort - och det vet vi.
Att rösta räcker inte. Men det finns faktiskt en del vi kan göra politiskt. Att tro något annat är inte på tal.
Vi kristdemokrater är ett idéparti, inget intresseparti. Vi har fötts ur idéer och idealism - och det är det som bär oss framåt - oavsett vad omvärlden påstår är önskvärt eller inte, möjligt eller omöjligt.
Vi går inte in i framtiden med förbundna ögon. Med ena ögat täckt av vänsterradikalens förakt för fasta värderingar. Och det andra ögat täckt av liberalens romantisering av ensamheten.
Nej, vi ser verkligheten som den är.
Och vad är det då vi ska göra?
Vi ska göra medborgaren självständig. Vi ska dra resurser från de stora systemen ned till de rättmätiga ägarna - medborgarna själva.
Man ska inte behöva sitta i slutet av varje månad och känna sig utlämnad på nåd och onåd till att de offentliga systemen fungerar som de ska och inga olyckor händer.
Man ska kunna äga sin bostad, ha sparade pengar och planera sin framtid med sin familj utan att undra vad politikerna vill med hundralapparna på marginalen.
Vi ska återupprätta laglydigheten. Ohederlighet ska straffa sig.
Det finns en del brottslingar som behöver vård i första hand och straff i andra. Men det betyder inte att alla inte måste åka fast och det betyder inte att alla inte måste sona sitt brott.
För det måste de. De ska möta tidiga och tydliga reaktioner.
Det enda sättet att tillerkänna en människa värdighet är att se henne som en moralisk person med ett personligt ansvar som har ett val att göra mellan gott och ont. Och det är först när man har sonat sitt brott som man kan gå med högburet huvud bland andra.
Vi ska återuppväcka Sveriges civila samhälle. I samma mån vi väljer att lita på varandras välvilja kan vi också lita på att våra egna sammanslutningar klarar av offentliga uppgifter.
Finansierade av ovillkorat stöd, skatteavdrag och pengsystem, drivna av oss själva eller de vi väljer att utse, och nyttjade efter ärligt behov.
Ibland som komplement till det offentliga, ibland istället för. Men alltid, ovillkorligen, med utgångspunkt i önskemålen underifrån, från oss själva.
Låt det vara förskolor, sjukhem, kulturvårdsföreningar, låt det vara bostadsförvaltning, stödgrupper, naturvård. Vi ska väcka det lokala Sverige, i by, stad och landsbygd.
Och vi ska väcka stiftelsesverige med utbildning, forskning, och allmännyttiga ändamål. Vi ska väcka svenskarnas egen förmåga till gemenskap och samhällsansvar.
Och, viktigast av allt, vi ska befria familjen. Vi ska förpassa tankarna från makarna Myrdals nutida arvtagare till samma historiska skräphög som deras.
Vi ska bereda väg för det Sverige där föräldrar är föräldrar på sina egna villkor och inte på genuspedagogernas eller nationalekonomernas.
Den fria familjen är den där föräldrarna kan forma sin tid med barnen precis som de vill. Där de kan välja fritt, efter alla de tusentals unika situationer som går att tänka sig.
Och som inte kan leda till någon annan slutsats än att barnomsorgssystemen ska vara så fria som det över huvud taget är möjligt.
Kan det finnas någon annan princip för den som säger sig vilja barnens bästa, än principen att föräldrarna ska ha största möjliga frihet att forma sitt föräldraliv på det sätt som passar just deras omständigheter bäst?
Alla partier påstår sig vara frihetspartier, men när det verkligen kommer till kritan, när det kommer till frågan om det fria samhällets kärna, då finns det bara ett.
Överallt där det behövs ska vi kristdemokrater freda människor från politiska dumheter: från krångliga regler, orimliga fastighetsskatter, system som gör det omöjligt att bygga upp ett eget sparande. Det är frihetsprinciper i praktiken, där de märks, och som också ger trygghet. Men man ska också kunna vara trygg i sin själva livsföring, i att slippa bli politiskt övervakad och tillrättalagd, slippa få varje åtbörd illvilligt tolkad och klandrad.
Man ska, på normal svenska, inom betydligt bredare ramar än idag, ha rätt att få bli lämnad ifred.
Vi ska samla det Sverige som ser det här som vi ser det. Och som vill ta Sverige dit vi vill.
Och det finns ingen tvekan om vart vi ska. Vi ska framåt till det Sverige där regleringar hålls till ett minimum och medborgare har råd att rå om sina liv av egen kraft.
Och vi ska ta med oss det Sverige där en samhällsgemenskap byggd på respekt, tillit och hederlighet höll oss samman, våra olikheter till trots.
Det är vårt uppdrag i svensk politik. Det är med det vi går mot valet 2010.
Tack ska ni ha!