Se talet (wmv)
Lyssna på talet (mp3)
Tal av Göran Hägglund i samband med kristdemokraternas kommundagar i Jönköping den 29 januari 2010.
Det talade ordet gäller.
Partivänner,
Välkomna till min hemkommun. Välkomna till Jönköping!
Om luften känns särskilt lätt att andas här kan det bero på de natursköna omgivningarna. På den småländska företagarandan. Och på det faktum att nästan var femte väljare som du möter här röstar kristdemokratiskt. Och det beror definitivt på att kommunens starka kvinna är ett kristdemokratiskt kommunalråd, Acko Ankarberg Johansson.
Men, vänner, Vi är lyckligt lottade. På andra sidan jorden lever människor i en tillvaro bokstavligen slagen till spillror. Dödsoffren efter jordbävningen på Haiti kan räknas till långt över hundratusen. Lidandet hos de som direkt drabbats och de som förlorat anhöriga låter sig inte fångas i ord.
Mitt i allt detta ser vi också uttryck för medmänsklighet. Hela världen ger sitt bistånd till Haiti, på de sätt man kan. Och det är verkligen alla; hela nationer, biståndsorgan och enskilda. Katastrofer kan leda till det värsta men tar också fram det bästa. De manar fram medmänsklighet och solidaritet.
Vi vill finnas till för varandra när det verkligen gäller. Och visar därmed också - att det finns hopp i en konfliktfylld värld. Men medmänskligheten hos oss ska förstås inte behöva jordbävningar för att komma till uttryck. Kanske har Ni alla hört att vi nu tillsätter en utredning för att utreda – inte om – utan hur en lag om sjukvård för asylsökande, gömda och papperslösa ska se ut.
Det hade inte hänt om inte kristdemokraterna hade suttit i regeringen! Vi gör skillnad. Och ibland skillnad som spelar mycket stor mänsklig roll.
Vänner,
För ett år sedan träffades vi till kommun- och landstingsdagar i Örebro. Världsekonomin hade tvärnitat. Läget var ytterligt osäkert. Det är ett allvarligt ämne men jag kan inte låta bli att flika in en historia här. Ni vet hur tidningarna brukar göra…
Det var Göteborgs-Posten som frågade människor på gatan om hur de drabbats av finanskrisen. Den 29-årige musikern Mårten Holmberg, svarade rakt ur hjärtat: ”Jag har haft en finanskris hela mitt liv, så det känns bra att världen äntligen hunnit ikapp.”
Men åter till ordningen… För Sverige och många, många andra länder har mycket stått på spel. Det har handlat om att göra så mycket som möjligt för att motverka krisens förlopp och en snabbt stigande arbetslöshet. Men att samtidigt behålla tillräckligt med torrt krut för att klara en ytterligare fördjupad kris. Det finns ett berg av fakta för att visa att alliansen har lyckats bättre än de flesta regeringar.
Sammanfattningen kan vara Internationella valutafondens uttalande för några månader sedan. Jag upprepar det för att det tål att upprepas. Väl avvägda åtgärder, sa man och underkände samtidigt de idéer oppositionen hade.
Sa att oppositionens politik skulle innebära ett stort risktagande - och knappast ge några positiva effekter. Peter Doyle - som ledde IMF-delegationen - fick frågan om det finns något regeringen borde ha gjort annorlunda.
Han svarade: - Det är svårt att se hur de skulle kunnat ha hanterat situationen bättre.
Och ni minns väl hur det har låtit från vänstersidan under krisen. Det skulle vara extra allt – hela tiden. Vad skulle egentligen ha hänt om vi hade haft Sahlin, Wetterstrand och Ohly vid rodret under krisen? Om vi hade styrts av glatt lättsinne istället för ansvarstagande?
Då hade Sverige som många andra länder, haft att kämpa med nedskärningar och oro i statsfinanserna. Skattebetalarna hade inte bara varit ägare av en bilfabrik.
- Färre människor skulle ha haft ett arbete att gå till.
- Statens låneskuld skulle ha varit betydligt större.
- Ränteutgifterna skulle pressa skuldsatta familjer.
- Sårbarheten för nya ekonomiska störningar skulle vara större med allt vad det innebär.
Men vi i alliansen har inte bara värnat statsfinanserna. Vi har också förbättrat hushållens ekonomi. Genom jobbskatteavdraget har ett par med vanliga inkomster 3.400 kronor i lägre skatt jämfört med år 2006.
Varje månad. Trots den ekonomiska krisen. Det är mycket pengar i hushållsekonomin. Pengar som hotas om vänstern vinner valet.
Regeringen har också skjutit till 17 miljarder kronor enbart i år för att stötta kommunerna och landstingen under krisen.
Vi har utvecklat äldreomsorgen: vi har gjort det möjligt för fler att åldras under trygga former.
Vi har ökat antalet poliser. Vi har förbättrat en nedgången skola.
Vi flyttar fokus från system till patient. Vårdvalet och etableringsfriheten ger både patienter och vårdgivare nya möjligheter.
Psykiatrin får ett sedan länge efterlängtat lyft. Den oförutsägbara och orättvisa fastighetsskatten har avskaffats.
Och genom ett intensivt arbete ger nu kömiljarden resultat. Vårdköerna kortas snabbt och rejält.
Vi har gjort det billigare att gå till tandläkaren för dem med de största kostnaderna.
Gjort det möjligt att köpa receptfria läkemedel i handeln. För närvarande 4.500 nya inköpsställen. Och nu får Sverige fler riktiga apotek.
Och, inte minst, genom vårdnadsbidraget och barnomsorgspengen som införs från 1 juli - ökar vi familjernas frihet.
För den som tar ett steg tillbaka och ser den stora bilden, finns det inget tvivel om vilken politisk kraft som bygger grunden för svensk välfärd. Men inget av detta hade varit möjligt om vi istället hade fått ägna all energi åt att hantera havererade statsfinanser. Och märk väl, att de rödgröna skulle inte ens ha jobbat för de välfärdsreformer jag räknat upp. Tvärtom, de skulle ha ansträngt sig för att förhindra det mesta av allt detta!
Det här går att sammanfatta i en mening. Det vore farligt för Sverige om de rödgröna fick makten.
Det ska vi förhindra, mina vänner!
Vi går mot en framtid då allt färre måste försörja allt fler. Det finns ingen annan ekvation för välfärden än att alla som kan arbeta också ska göra det. Regeringen ställer nu om illa fungerande system för att trygga detta. Och visst, det vore dumt att tro att regeringen eller myndigheterna gjort exakt allt rätt. Många sjuka människor har det svårt. Imorgon kan det handla om dig eller mig.
Vi vill inte skapa regler som vi inte själva skulle vilja möta när vi själva blir sjuka. Och behövs det ska vi vara beredda att justera ytterligare. Men debatten måste få proportioner.
Kommer ni ihåg hur det var under de tolv misskötta åren? Ett ständigt växande antal personer i sjukskrivning. Allt fler förtidspensionerades. 140 nya personer dag ut och dag in i över tio år. Ingen frågade efter vilka förmågor som fanns kvar att bygga på. Ingen tittade på alternativ till förtidspensionering.
Regeringen är fast besluten att bygga en fungerande välfärdskedja. De som kan komma tillbaka i arbete ska ha stöd för att kunna göra det. Andra, som är svårt sjuka eller av annat skäl saknar arbetsförmåga ska förstås inte arbeta. Jag viker inte en tum på uppfattningen att det gamla systemet var inhumant och ett slöseri med mänskliga resurser. Det var inte värdigt ett välfärdssamhälle.
Vänner,
Inför förra valet genomgick svensk politik något av en revolution. Fyra partier beslutade sig för att nu fick det vara slut på opponerandet. Det var dags att ersätta en idélös och slutkörd socialdemokratisk regering. Allians för Sverige såg dagens ljus. Effekten blev stark. Trots högkonjunktur vann vi väljarnas förtroende. Bara det var en sensation som lät höra om sig. Vi har ägnat mycket energi åt att regera under de här åren.
Vi måste återskapa det som faktiskt förde oss till makten. Och det som kommer att lägga grunden för en ny valseger.
Det är alliansandan. Det är en gemenskap av partier som vill någonting. Som vill att välfärden ska fungera. Som vill att alla som kan jobba ska ha ett arbete att gå till. Som vill att näringslivet ska vara friare. Och som vill öka utrymmet för det civila samhället. Minns det hopp och den glädje vi alla kände när alliansen formades. Äntligen kunde vi bygga samhörighet på riktigt. Det är alliansen som är Sveriges framtid.
Partikamrater,
En av de kristdemokratiska tänkare som borde uppmärksammas mer är tysken Wilhelm Röpke. Han blev professor vid 24 års ålder. Levde i landsflykt under naziståren. Efter kriget skulle ett nytt Tyskland skapas ur bokstavliga ruiner. Moraliskt och ekonomiskt utblottat. Röpke var en av de som utifrån samma kristna etik som vi bygger vårt tänkande på, tog sig an den svåra uppgiften. Han var under 50-talet rådgivare åt Ludwig Erhard, finansministern under Konrad Adenauer. Röpke var en av arkitekterna bakom det tyska ekonomiska undret.
Röpke varnar för vad han kallar för massamhället. Det är det samhälle där staten har blivit så stor att den har dränerat det civila samhället har på alla resurser. Skatt läggs på skatt som läggs på skatt. Till slut har medborgarna blivit egendomslösa. Och när de blivit det, då har de också blivit av med sin självständighet och därmed också sin värdighet. Hela samhället blir byråkratiserat, standardiserat och likriktat. Människan blir ett medel snarare än ett mål.
Hon blir en funktion i samhället i stället för att vara en person. Det här, menar Röpke, det är inte bara en ekonomisk fråga. Tvärtom, den största faran är social och faktiskt moralisk. Människor mår inte bra i ett sådant samhälle. Ett massamhälle blir alltid oroligt och otryggt. Människor förlorar sin känsla av mening och motsättningar uppstår mellan grupper.
Han betonar värderingarnas betydelse. Röpke skriver så här: ”Sanningen är att det ekonomiska livet inte utspelar sig i ett moraliskt vakuum. Det är i ständig fara att förirra sig från sina oumbärliga etiska förtöjningar om det inte vilar på starka moraliska stöttor.
Dessa måste helt enkelt finnas där, och vad mer är, måste ständigt impregneras mot röta… Marknader, konkurrens och spelet mellan utbud och efterfrågan skapar inte dessa etiska tillgångar; de förutsätter dem och konsumerar dem.
Det här, det är att ha en hel samhällssyn. Röpke är ekonom men låter sig inte bli ekonomist. Tvärtom ser han farorna med ett ekonomiskt tänkande när det går för långt. Han är alltid medveten om att det är människan, hennes moral, och hennes relationer till andra som är det viktiga.
Han vill se det samhälle där människor inte blir beroende av en nyckfull politik. En politik som berövar människor den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv.
Där det civila samhället är friskt och levande. Och där moral, kultur och andlighet har sin plats vid sidan av ekonomi.
Vi kristdemokrater ser varje människa som en unik varelse med unika förutsättningar, unika möjligheter och behov. Detta medan socialdemokraternas jämlikhetsideal med tiden har utvecklats till ett likhetsideal. Alla människor är lika, och när verkligheten dementerar detta så får man genom politiska beslut korrigera människorna så att de passar in i detta tänkande. Minns Václav Havel, dramatikern och dissidenten som blev president i Tjeckoslovakien och Tjeckien. Han ger oss ungefär samma vision som Röpke: "Marknadsekonomin är för mig lika naturlig som luft; det är ju en under århundraden (nej, årtusenden!) utprovad och beprövad form av mänsklig ekonomisk verksamhet, den form som bäst svarar mot människans natur.
Men denna självklarhet gör den för mig inte till någon världsåskådning, filosofi eller ideologi. Och än mindre till någon mening med livet."
Pengar är alltså medel. Inte mål. Havel skriver vidare: "..det är ett stort misstag att tro att marknad och moral utesluter varandra. Marknaden kan tvärtom fungera bara om den har sin moral.
Är det inte Röpkes och Hávels samhälle som ytterst, där borta vid horisonten, också vi kristdemokrater i Sverige arbetar för? Jo, det vill jag påstå. Men vi måste kunna tala om varthän vi strävar. Val vinns inte på vad man gjort. Val vinns av den som lyckas beskriva vad man vill göra.
Nu, inför valet i höst, kommer vi alla att jobba stenhårt. Vi ska inte blunda för att vi har en tuff uppgift framför oss. Men vi har en idé – En vision om vart vi är på väg. Och har man det, då orkar man med vilka valrörelser som helst. Eller hur?
Mina vänner,
För ett tag sedan beskrevs i en notis hur en näringslivsjournalist genomförde en stavningskontroll av en artikel han skrivit. Påpekandet från Word löd: ”Beakta ordformen ”företag”. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande”…
Tankeväckande, eller hur? Det är av någon anledning en historia som jag kommer att tänka på när man hör de rödgrönas resonemang kring företagande och välfärd. Varifrån kommer pengarna till välfärden? Som manna från himlen eller någon annanstans?
För vänstern handlar allt om hur välstånd ska fördelas, men aldrig om hur det skapas. Jag kan tala om hur det skapas. Genom tusen och åter tusen dagliga ansträngningar av företagare runt om i Sverige. Stora som små. Sådana som inte kan unna sig lyxen att koppla bort jobbet på semestern och helgerna. Men som väljer det i alla fall, för att de har viljan och skaparlusten.
Det är ur deras och deras anställdas arbete välfärden finansieras. Har de någonsin fått ett ord av uppskattning under alla dessa år socialdemokraterna gjort anspråk på att bygga upp svensk välfärd?
Synen på ekonomin som dynamisk eller statisk skiljer oss från socialisterna. Deras resonemang att kakan är oföränderlig, ekonomin ett nollsummespel leder till ett stagnerande samhälle. Om man som vi istället ser förutsättningarnas betydelse för en växande kaka sker utveckling.
En annan vattendelare, mellan oss och de rödgröna, den handlar om synen på privata aktörer inom välfärdsområdet. Vård- och omsorgssektorn behöver nya medverkande. Som gör på ett annorlunda sätt. Med samma kvalitetskrav. Med gemensam finansiering och vård efter behov.
Men vården behöver också nya tankebanor. Det gamla synsättet att den vårdenhet som inte lyckas får pengar - medan den som åstadkommer något riskerar att tappa medel i nästa budgetrunda - var förödande. För vården. Men framförallt för patienterna.
Under tolv års socialdemokratiskt vanstyre blev köer och ransonering av vård vardag. Väntan etablerade sig som en orubblig naturlag. Och med väntetiderna följde smärta och värk. Inte sällan försämrade tillstånd. Tills jag vidtog det enkla greppet att skapa en belöning till landsting som kortar väntetider. Vips! Nu kortas köerna. Överallt och snabbt. Det var innovativt. Enkelt. Tydligt. Effektivt. Och framförallt. Det är medmänskligt.
Låt mig få ge en liten bild av vilken verklighetssyn som väntar svenska folket om de rödgröna skulle komma till makten. I Stockholm kommenteras det fria vårdvalet av vänsterpartiets sjukvårdspolitiska talesperson. På partiets sajt kan man läsa: ”På två år har antalet besök hos läkare ökat med 460 000 i Stockholms län till en kostnad av 270 miljoner kronor enligt DN. Vänsterpartiets sjukvårdspolitiska talesperson Elina Linna är kritisk till slöseriet med skattebetalarnas pengar.”
Fler får vård. Västern tycker det är slöseri. Frågan är då - vilka är det som inte ska ha rätt till vård i ett – hemska tanke – vänsterstyrt Sverige?
I vårt Sverige vill vi att det ska vara lätt för den sjuke att träffa sin läkare. Det är den linje som vi söker stöd för.
Vänner,
När vi sågs för ett år sedan tog vi initiativ till en hållbar och långsiktig energipolitik. Vi såg möjligheten till en historisk överenskommelse mellan alliansens partier. Vi lyckades!
Politisk realism och klarsynthet leder till trygghet. Illusioner och falska förhoppningar leder till besvikelse. Och i värsta fall praktiska konsekvenser. Den här vintern bär syn för sägen. Det är en sådan där fin och jämlik vinter där det inte är så himla stor skillnad på norrlänningars och skåningars lidanden.
Det är en sådan vinter där våra energisystem testas. För alla som ser verkligheten som den är - är det ju uppenbart vilket politiskt alternativ som är det förnuftiga.
Medan hela Sverige har huttrat har kärnkraftverk varit stängda och vi har importerat klimat-o-smart el från kontinenten. Oljekondenskraftverken i Karlshamn, Stenungsund, Västerås och Norrköping har öppnats för att klara försörjningen. Följden blir ökade koldioxidutsläpp. Det är en absurd situation. Den vill i praktiken vänstersidan i svensk politik permanenta. Den mest högljudda miljöpolitiken är inte nödvändigtvis den bästa för miljön. Hos socialdemokraterna finns fortfarande realister kvar. Men de har haft det tufft nog med sina egna. Vem tror att de kommer att få något att säga till om i ett sällskap med vänsterpartiet och miljöpartiet?
Här står ett kraftfullt och trovärdigt alternativ mot ett energifattigt önsketänkande. Låt oss tillsammans göra det bekant för fler så blir valet enkelt för fler!
Mina vänner,
Närhelst man slår på tv:n nu för tiden ser man matlagningsprogram. Och, visst… Kan Gudrun Schyman delta i Let´s Dance så kunde man också tänka sig Sahlin, Eriksson och Ohly i ett matlagningsprogram. Se dem framför er. Tre politiskt nakna kockar iklädda kockmössor i Louis Vuitton-design… Men Ohly har visst istället fått en nattmössa. Att prata i.
Vänstersidans kockar kan var och en för sig ställa till det. Och tillsammans kan de åstadkomma en rätt oaptitlig soppa… eller röd-grön röra, om de är på det humöret. Luftpastejer står helt säkert på menyn. I köket kan vi se Ohly slipa knivarna för att ta itu med uppgiften att steka det kokta fläsket. Eriksson förbereder förlorade ägg – eller om det ska bli hastigt ihopsjunkande sufflé. Inte lätt att veta. Allt som Sahlin ägnar sig åt blir pannkaka. Både såsen och samarbetet tenderar att skära sig.
Vad programmet skulle heta? Tja, tänkte först på att de kunde recycla TV4plus-titeln Vad blir det för mat, för det är ju fortsatt höljt i dunkel… Nä, det finns kanske ett namn som ligger ännu närmare tillhands. Så, låt oss tillsammans göra vad vi kan för att förhindra att Hells Kitchen blir en svensk verklighet!
Men, mina vänner, man kan skratta åt det här. Men skrattet fastnar ju i halsen när man tänker på att det är landets väl och ve det handlar om. Det som jag bekymrar mig mest för är inte deras stora splittring. Det är mer bekymmersamt med det som de är eller faktiskt kommer att bli överens om.
Återigen; det blir rent av farligt.
Mina vänner,
En av de stora valfrågorna kommer att vara pensionärernas ekonomi. Och det är jättebra. Vi kristdemokrater har alltid kämpar för de äldre och deras villkor.
I debatten har det mycket handlat om skillnaden i beskattning mellan lönearbete och pensioner. Vi ska ha klart för oss att jobbskatteavdraget är en succé som har lett Sverige i rätt riktning. Framförallt genom att fler får jobb. Och det har ett värde att det ekonomiska utrymmet ökar för hushållen.Fler i arbete och en växande ekonomi är långsiktigt det enda som kan säkra morgondagens pensioner.
Men min uppfattning är att skillnaden i beskattning måste minska. Men – observera - inte genom skattehöjningar för löntagare, som de rödgröna vill, utan genom ytterligare skattesänkningar för pensionärerna. Och nej, det är inte främst för att vi har hittat någon matematisk modell som bevisar att de borde ha mer.
Utan för att vi värnar ett samhälle byggt på gemenskap och sammanhållning. Och där är de äldre alltid i vårt fokus. Så länge vi har en röst med i laget kommer också Sveriges pensionärer att ha det.
Mina vänner!
Varför kommer det att gå bra för oss i valet? Det ska jag tala om.
Det är på grund av er som sitter här. Och nej, det är inget smicker – lite kanske – det är faktiskt så, att vi har i förhållande till vår storlek en outstanding partiorganisation. Och vi vet, att vi alltid går bättre i valen än i mellanperioderna. Det är under valrörelsen vi får utrymme att mer sammanhängande presentera vår politik. På någorlunda lika villkor. Men så har vi också det faktum att det finns en nyfikenhet omkring kristdemokraterna. Vi har varit i debattens centrum långa tider.
”Förbjud förbuden” har jag upprepat flera gånger under de senaste månaderna. Det är förstås en tillspetsad formulering. Jag har velat mana till eftertanke. Till strävan efter andra svar än de enklaste. Jag har tyckt att vi kristdemokrater allt för ofta tagit den enkla vägen för att angripa problem, nämligen genom att förbjuda det vi inte gillar.
Ändå finns det ingenting i kristdemokratisk ideologi som skulle mana till en sådan inställning, tvärtom. Kristdemokraterna var redan vid starten starka förkämpar för ökad frihet. Till exempel när det gäller fristående skolor. Vi stod upp när knappast någon annan gjorde det för rätten att starta, driva och välja skola. Vi är partiet som tydligare än någon annan står vid föräldrarnas sida när det gäller rätten att själv bestämma om barnomsorgen.
Alla människor har lika värde. Men alla är vi olika. Samhället måste ge utrymme för olikheter. Mångfald. Valfrihet. Subsidiaritet. Vi tror att den viktigaste samhällskraften är det civila samhällets fria gemenskaper. Den miljö där goda värderingar, trygghet och kärleksfulla familjer formar goda människor och starka medborgare. Den miljö som gör många förbud och regleringar onödiga.
Jag, Maria Larsson och Mats Odell skrev så här på DN Debatt i höstas: ”Även vi kristdemokrater har haft en tendens att se livets knepigheter – stora som små - som politiska problem, där politikens redskap kan och ska användas för att lägga till rätta och styra upp.” Den tiden, kära vänner, hoppas jag är förbi.
Det är just för att vi är det enda riktigt värdeorienterade partiet som vi har framtiden för oss. Men övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp håller oss tillbaka. I somras inledde vi på allvar vår förnyelseprocess. Och den hoppas jag bara har börjat.
Inför rikstinget startas nu arbetet med propositioner om vår framtida inriktning. Jag är mycket förväntansfull inför resultaten. Partistyrelsen planerar tre propositioner. En handlar föga förvånande om jobb och ekonomi. En annan proposition handlar om välfärdens kvalitet. Och vad mer?
Jo, den tredje rör den idémässigt intressanta frågan om politikens gränser. Också om detta väntar jag en mycket spännande diskussion. Men debatten om verklighetens folk i höstas handlade om mer. För det var också den period då kristdemokraterna tog sig ton. Det var då vi sa ifrån. Det var då vi gav röst.
Vi gav röst åt de som lever i en verklighet där allt inte är ideologi. En verklighet där varje norm i samhället inte ses som förtryckande.
Vi gav röst åt folks rätt att vara som de är. Åt deras rätt att leva sina liv som de vill utan att behöva be vänsterradikaler om ursäkt.
Det var den tid då den radikala eliten, som alltid älskat att provocera, själv blev kritiserad. Reaktionen var sannerligen avslöjande för hur det står till med debattklimatet i Sverige. Jag ska inte återge debatten, eller vad man nu ska kalla den, ni känner till den. Låt oss bara kort konstatera att begreppet rödtjut - fick en ny innebörd.
Ta miljöpartiets Yvonne Ruwaida. Hon kom på det bisarra att kräva en Statens Normkritiska Myndighet, en myndighet för att bryta ned normerna i samhället. Det hade hon inte gjort om inte åsiktseliten hade vridit svensk debatt i normfientlig riktning alltsedan det kulturradikala sextiotalet. Och vi ser färska exempel på hur allt fler får allt svårare att respektera politikens gränser. För mig är det självklart att man inte ska lagstifta om kvotering. Också när det gäller föräldraförsäkringen ser vi en vi en fullkomligt snedvriden debatt.
Trots att vi kristdemokrater har ett överväldigande stöd för vår frihetliga familjepolitik står vi i princip ensamma i debatten. Hur kommer det sig att den ene politikern efter den andra, från höger till vänster, kräver tvångsdelning som om det vore något självklart? Ett tvång som folk uttryckligen säger nej till. I vems verklighet lever man när man hyllar ett sådant förslag? Knappast i föräldrarnas!
Vår linje är tydlig. Vi tycker, alldeles oavsett vad som är politiskt korrekt, att föräldrar ska få bestämma själva. Varför blir vänstern så fruktansvärt arg när just kristdemokrater tar ton? Det är för att vi inte är ett liberalt parti.
Vi är ett värdeorienterat parti. Vi tar strid mot vänstern där det känns. Vi tar strid, inte för det mest effektiva samhället, utan för det goda samhället. Där folk får vara ifred från pekpinneförsedda ideologer och kommissarier. Med sina barn, med sina hem och med sina värderingar - med sina livsval över huvud taget.
Det finns en sak som vänstern tycker ännu mer illa om än skattesänkningar. Och det är just det, att inte få bestämma vilka värderingar folk ska ha. Det är vi kristdemokrater som är motkraften. Det är vi som inte nöjer oss med att tala om skatter och välfärdssystem utan vill mer med Sverige. Det är vi som går bortom det ekonomistiska och tar striden om värden. Det är vi som tar striden om det civila samhällets villkor bortom politiken.
Det är därför det är vi som tar de värsta stötarna. Men det är inget att oja sig för. Det hör till. Det kan till och med ses som ett kvitto på att det är rätt. Märk väl, kära vänner, att det inte bara var raseri som drev etablissemanget att gå upp i falsett när debatten gick som värst i höstas. Det var också förvåning.
Förvåning över att de snälla kristdemokraterna stod på sig. Att det godmodiga partiet inte backade undan. Det var förvåning över att vi inte ville ha frid och fred så snart konflikten blossat upp. Det var förvåning över att vi sökte upp vår motståndare och själva blåste till strid och inte väntade in den.
Det var förvåning över att vi såg vår motståndare, samma motståndare som suttit på redaktionerna i över trettio år, rakt i ögonen utan att blinka. Det var förvåning över att vi struntade i vad eliten tyckte om oss. Den förvåningen, den har inte lagt sig än. Men låt oss nu lova dem, kära vänner, att de kommer få vänja sig.
Låt oss förnya oss i alla de delar som kampen för våra värderingar förtjänar. Låt oss också sätta kraft bakom orden. Låt oss slåss för det vi tror på! Låt kristdemokraterna vara partiet som tar strid. Strid för den trygga familjen.
Strid för goda värden. Strid för det fria civilsamhället. Strid för lika möjligheter för kvinnor och män. Strid för meningsfulla arbeten. Strid för människovärdet oavsett ålder. Strid för människovärde oavsett etnisk bakgrund. Strid för dom som saknar starka röster. Strid för medmänsklighet.
Det är utfallet av de striderna som avgör framtiden för vårt parti, men framförallt: För Sverige.
Vi kan göra skillnad. Denna vetskap ger kraft.
Tack för att ni lyssnat!