Anförande av Maria Larsson vid riksdagsdebatt SoU 18 Värdigt liv i äldreomsorgen, den 21 maj 2010.
Herr/fru Talman.
Idag debatterar vi den sista äldrepolitiska propositionen för den här mandatperioden. De senaste fyra åren har alliansregeringen genomfört en viktig omställning av äldrepolitiken. Vi har infört Lagen om valfrihetssystem och därmed flyttat beslutandemakt från politiker till de äldre själva – något som vänstersidan sagt nej till. Vi har förtydligat lagen när det gäller anhörigvård och därmed erkänt anhörigvårdares viktiga betydelse. Vi har satsat på byggande av fler boenden för äldre eftersom 18 000 platser i särskilt boende försvann under början av 2000-talet. Vi har ökat anslagen till äldreforskning och satsat på teknikutveckling.
Vi har också utvecklat kvaliteten på vården och omsorgen genom betydande stimulansbidrag. Totalt har 8,7 miljarder kronor avsatts i riktade satsningar på vård och omsorg om äldre. Det kan jämföras med de 1m5 miljarder som vänstersidan satsade under fyra år. Vi har genomfört en stor tillsynsreform som kan granska hela vårdkedjan för de äldre. Och vi har sänkt skatten för pensionärerna tre gånger. Vi har alltså åstadkommit väldigt mycket på äldreomsorgens område.
***
Regeringens proposition Värdigt liv i äldreomsorgen avslutar mandatperiodens insatser för äldreomsorgen. Men det är samtidigt början på ett tankeskifte – ett skifte som innebär att äldreomsorgen ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Välbefinnande är ett nyckelord. För kvalitet i vården och omsorgen om äldre personer handlar inte bara om omvårdnad och medicinskt omhändertagande. Människan är inte bara kropp.
Det har enligt min uppfattning länge saknats ett perspektiv där äldreomsorgen på allvar ställer frågan till varje person: vad vill och behöver du för att kunna känna välbefinnande? Här finns inga kollektiva lösningar som fungerar. Välbefinnande är olika för dig och för mig. Därför måste frågan ställas till var och en av de äldre, och hela äldreomsorgen ska inriktas på att åstadkomma välbefinnande för den enskilde.
Det handlar egentligen om en självklar individuell anpassning av insatserna. Se det gärna som en motpol till det kollektiva, standardiserade sätt som välfärden använt sig av under lång tid. Man ska inte behöva göra avkall på sin identitet eller personlighet när det uppstår behov av omsorg. Man ska få fortsätta vara den person man varit tidigare i livet också när stöd och hjälp behövs.
***
Herr/fru Talman.
Arbetet med äldre personer ställer stora krav på personalen. De måste vara lyhörda och ha en förmåga att tolka signaler. Många situationer i äldreomsorgen kräver en god förmåga hos medarbetarnas att ge ett gott bemötande och visa empati. Värdegrund, förhållningssätt, bemötande och etik är därför viktiga kompetensfrågor. Relationen och mötet mellan den äldre personen och personalen har avgörande betydelse för den äldre personens livskvalitet.
Kunskaper i dessa frågor behöver underhållas och successivt förstärkas genom möjlighet till samtal och reflektion på arbetsplatsen. Vi vet också att det finns en stor efterfrågan bland äldreomsorgens personal att arbeta med värdegrundsfrågor. Chefer och medarbetare måste känna till och arbeta efter värderingarna. Regeringen har avsatt 90 miljoner kronor för 2010 och därefter årligen 80 miljoner kronor bland annat för att implementera värdegrunden i äldreomsorgen.
***
Herr/Fru Talman.
Äldreomsorgen styrs av lagar som ger stor frihet för kommunerna vid bedömningen av behov och vilka insatser som ska ges. Det skapar ett flexibelt system och en möjlighet att anpassa äldreomsorgen efter lokala förutsättningar.
Men här finns också en uppenbar baksida. Personer som får äldreomsorg upplever att det är svårt att veta vad som konkret utlovas av verksamheten. Det finns ingen tydlig beskrivning av vad äldre personer och deras anhöriga kan förvänta sig av den äldreomsorg som erbjuds. Det är inte bra eftersom tydlighet och förutsebarhet är lika med trygghet för den äldre personen.
Värdighetsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande att värdighetsgarantier ska utformas lokalt. Skälet är att kommunerna har ett huvudansvar för utförande av omsorgen och vården om äldre personer. Regeringen gör samma bedömning: de kvalitetsnivåer som behöver finnas inom äldreomsorgen är i första hand varje kommuns ansvar. En nationell värdighetsgaranti skulle innebära att staten garanterar en verksamhet för vilken kommunerna är ansvarig. Det blir inte rimligt.
***
Herr/fru Talman.
Regeringen har ett starkt intresse av att värdighetsgarantier upprättas. Och under kommande år ska regeringen, i samarbete med SKL, därför skapa incitament för kommunerna att upprätta lokala värdighetsgarantier. Vad kan en lokal värdighetsgaranti då innehålla? Garantin bör innehålla en konkret beskrivning av vad äldre personer, deras anhöriga och övriga kommuninvånare kan förvänta sig av de tjänster som kommunen erbjuder inom äldreomsorgen. Här bör man exempelvis konkretisera vilka möjligheter som finns till promenad varje dag. Vidare kan garantin innehålla ett förtydligande och en konkretisering av hur kommunen arbetar med lagreglerade, nationella krav och hur man arbetar med Socialstyrelsens föreskrifter.
Lokala värdighetsgarantier ger alltså en ökad tydlighet om vilken service man kan förvänta sig. Men det finns också en annan konsekvens nämligen att kvalitetsutvecklingen inom äldreomsorgen tar fart, inte minst på grund av att medarbetare får en tydligare bild av sina arbetsuppgifter. Jag noterar att oppositionen uttrycker en viss skepsis över lagändringen som ger kommunerna befogenhet att lämna kompensation till en enskild person.
Självklart att ska lagförändringen följas mycket noga, men jag vill också säga att det också är ett mycket viktigt förslag – med en specifik avsikt. Det ger incitament att åtgärda innan brister vid utförandet av äldreomsorg har uppstått. Det är de äldre som är vinnare.
Många äldre personer som är i behov av insatser inom äldreomsorgen har av olika skäl svårt att framföra kritik och att hävda sin rätt. För de kommuner som så önskar finns nu ett instrument för att tydliggöra för brukare och övriga medborgare att individens behov ska respekteras.
Några kommuner har redan vad man kallar service- eller tjänstegarantier. Det kan till exempel handla om att om mat som skulle levereras varm är kall vid framkomsten, så behöver maten inte betalas. Jag vill bygga system där tilliten mellan människor, medborgare och politiker kan öka. Då måste man jobba med tydlighet i vad man kan förvänta sig och kompensera när det brister. Den här lagändringen stärker också genomslagskraften för lokala värdighetsgarantier. Alla våra förslag bildare en genomtänkt helhet där den äldre sätts i centrum med uppföljning och med tillsyn och med incitament i form av pengar. Vi har skapat ett system för att åstadkomma det tankeskifte vi vill se.
***
Herr/fru Talman.
Den här regeringen står för ett nytt tänkande med nya perspektiv på kvalitetsutveckling. Min uppfattning är att politiken på alla nivåer inte riktigt har vågat befatta sig de perspektiv som återfinns i propositionen där den äldre verkligen är huvudperson. Det handlar visserligen om svårfångade, subjektiva begrepp, vars betydelse är beroende av den enskildes uppfattning. Men det behöver inte bli flummigt eller till intet förpliktigande honnörsord.
Det är helt enkelt så att när krafterna avtar och medför behov måste samhället kunna hantera de behov som äldre har, och samtidigt beakta individuella olikheter. Den äldre ska alltid vara delaktig i besluten, ha inflytande över sin vardag, få uppleva en känsla av sammanhang och mening genom hela livet. Min drivkraft är att stärka den äldres rätt att den äldre ska kunna få fortsätta vara den person man varit tidigare, också när man behöver vård och omsorg, Till detta syftar nu äldreomsorgen med hjälp av denna proposition.
Tack.