Tal av Maria Larson vid Drogfokus på Conventum i Örebro den 27 oktober 2010
Jag vill hälsa alla varmt välkomna till den första upplagan av Drogfokus. Det är mycket spännande att mötas över hela fältet och få se hela bredden i förebyggarsverige. Vi är många olika aktörer här idag. Vi har hälso- och sjukvårdsarbetare, arbetare inom socialtjänsten, samordnare. Vi har brottförebyggare och skolan. Vi har missbruks- och beroendevården, kriminalvården och psykiatrin. Vi har de ideella organisationerna och patient- och brukarorganisationerna på alla de här områdena. Jag ska inte försöka nämna alla – då missar jag någon som känner sig bortglömd. Men det är just den här bredden och blandningen som utgör styrkan i Sverige.
***
Tidigare mässor här i Örebro har haft ett särskilt fokus på narkotika. Nu har ett medvetet steg tagits för att bredda oss och vi har den första ANDT-konferensen framför oss. Jag är mycket glad för det. Det speglar det som också är regeringens strategi; att samverka och samordna oss på alla de områdena. Det finns mycket att vinna på det.
Låt mig också passa på att säga att det inte ska tolkas som en nedprioritering av narkotikapolitiken – tvärt om. Målen om ett narkotikafritt samhället står kvar, starkare än någonsin. Och regeringen kommer att vara mycket aktiv både i den nationella narkotikapolitiken och i det internationella arbetet. Narkotikan skördar tusentals offer varje år runt om i världen, både genom att folk använder drogerna men också i det krig som pågår i länder som producerar och distribuerar.
Nyheter kommer varje vecka om utvecklingen i Mexiko som är förskräckliga.
***
För två år sedan så var Robert Du Pont här, den förra amerikanska administrationens främste rådgivare i narkotikafrågor. Han talade om för oss det vi egentligen redan visste – men som var väldigt skönt att höra. Att Sverige är ett föredöme när det gäller drogkonsumtion. Att det förebyggande och normerade arbetet vidmakthåller att det är få ungdomar som prövar narkotika och ännu färre som fastnar i ett beroende, vid en internationell jämförelse. Att använda droger i Sverige är inte accepterat, toleransen är låg. Vi har haft en politisk koncensus en samhällelig konsensus om ett narkotikafritt samhälle. Det har betydelse. Men väl medvetna om att framtiden inte är given. Väl medvetna om att Internet redan nu spelar en stor roll för tillgängligheten till droger.
Internet är en av de saker som berörs i den narkotikapolitiska proposition som regeringen beslutar om imorgon. I och med den finns större möjligheter till aktiva åtgärder på det området.
I Sverige är det var tionde ung man, 16-29 år använt Cannabis det senaste året, enligt Nationella Folkhälsoenkäten. I världen pågår en kraftfull legaliseringskampanj. I Kalifornien väntar folkomröstning den 2 november om att legalisera Cannabis. Amerikaner, som med växande hälsomedvetande knaprar sallad och äter nyttigt, kommer kanske att rösta för att legalisera Cannabis. Snurrigt va´?
Det står och väger i världen just nu. En FN-rapportör till FN:s arbete för psykisk och fysisk hälsa rekommenderar att innehav och användning av narkotika avkriminaliseras. Att hävda att det skulle vara förenligt med mänskliga rättigheter att knarka är både galet och i strid med FN:s narkotikakonventioner. Sverige kommer att agera på alla de internationella arenor som står till buds. Världen behöver inte fler legala droger utan vi behöver förebyggande arbete, vård och behandling och aktiv brottsbekämpning
***
När regeringen snart ska lägga fram sin strategi för ANDT för de närmaste åren tror jag att ni kommer att känna igen målsättningarna. Att vi ska arbeta för att ingen ska börja använda tobak, pröva narkotika eller dopning och att motverka att barn och ungdomar debuterar med alkohol tidigt. Barn behöver skydd. Det behövs begränsningar av tillgången och en mycket starkare tillsyn. Det handlar om att det ska finnas lättillgänglig och likvärdig vård mot ett missbruk. Och om att antalet döda och skadade i trafiken måste minska och att vi ska driva en restriktiv politik både inom EU och internationellt.
I den regeringsförklaring som bara är några veckor gammal skrev vi bland annat:
” Det finns tydliga samband mellan alkohol, droger och våldsbrott. Den förebyggande satsningen för att minska alkoholkonsumtionen, stoppa narkotikan och inverkan av andra skadliga droger fortsätter. Det är en insats för ökad hälsa och trygghet i samhället.”
Därför har regeringen i sin budget för de kommande åren föreslagit att ca 260 miljoner kr per år ska fortsätta att satsas på det förebyggande arbetet.
Det blir en miljard på fyra år. Det är en viktig signal att det inte varit tillfälliga höjningar av förebyggaranslaget utan att det finns en långsiktighet.
Regeringen kommer alltså att fortsätta sin satsning inom ANDT-området. Pengarna har bland annat använts till att permanenta länssamordnare i alla län, en regional stödstruktur som resurs för kommunerna. Innan årets slut kommer vi att presentera en strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings och tobakspolitiken. En strategi för fem år som vi kommer att överlämna till riksdagen för beslut och som ska följas upp regelbundet genom att vi gör årliga redovisningar till riksdagen. Med den nya strategin kan vi få en rimlig planeringshorisont. Strategin ersätter de alkohol- och narkotikahandlingsplanerna som Riksdagen antog 2006.
Det är viktigt att glädjas åt utvecklingen när den är positiv. Skolungdomar i Sverige har minskat sin intensivkonsumtion av alkohol om man jämför med stora delar av Europa. Unga vuxna män har minskat sin intensivkonsumtion från 31 procent år 2004 till 18 procent 2009. Och det är fler unga som avstår helt från alkohol. Jag är övertygad om att det arbete som gjorts runt omkring i Sverige – av alla er – har bidragit till detta.
Men det finns en oroande utveckling på tobaksområdet. Rökningen ökar bland de unga, särskilt flickor. Snusandet är utbrett bland pojkar. Men det finns också stora regionala skillnader. Det här innebär att det behövs en vuxenvärld som lägger sig i och utmanar de unga i både tanke och i samtal.
Konsumtionen beror, särskilt när det gäller unga, på vilka värderingar man utvecklar men också på priset och tillgången. Därför är höga skatter och ett försäljningsmonopol viktigt.
Därför är tillsynsfrågorna centrala. Både när det gäller alkohol och när det gäller tobak. Otillräcklig och bristande tillsyn ökar tillgången till tobak och alkohol. Därför har jag stora förhoppningar på att de förbättrade möjligheterna till tobakstillsyn som trädde i kraft i augusti i år kommer att minska tillgången. Och jag kan redan nu säga till både kommuner och länsstyrelser att ni måste ta ert ansvar på tillsynsområdet både när det gäller butiker och restauranger. Här finns förbättringspotential!
När det gäller att begränsa tillgången är samarbete en nödvändighet för framgång. Bra exempel finns mellan polis, föräldrar, socialtjänst och beroendevård när det gäller snabba insatser för unga, till exempel Kronobergsmodellen.
Jag sätter mer och bättre samordning och samverkan högt upp på min önskelista och vill gärna vara med och stödja fortsatt metodutveckling.
***
Gradvis har det utvecklats en insikt om att förebyggande arbete som avser - ska vi säga tobak – också förebygger alkoholkonsumtion. Och att alkoholförebyggande arbete riktat till föräldrar lämpar sig väl för att också avse narkotika. Redan under den förra mandatperioden påbörjades därför arbetet mot en ökad samordning inom ADNT-området. Vi inrättade ett nationellt råd som fungerar som rådgivare till regeringen. Där sitter myndighetschefer, ideella organisationer och forskare. Och närvaron och intresset att delta är mycket högt. Flera av medlemmarna delar aktivt på seminarier och paneldiskussioner här i Örebro
När jag är ute och träffar er som arbetar på lokal och regional nivå får jag ofta höra att ni vill att regeringskansliet, de olika departementen, ska tala med en röst i de här frågorna. Det är en viktig signal till oss för att fortsätta arbeta för en bättre samordning på samtliga nivåer. Vi har därför inrättat en arbetsgrupp inom regeringskansliet som går över departementsgränserna - för att bidra till en ökad samverka och effektivare och tydligare myndighetsstyrning. Och ANDT-sekretariatet på Socialdepartementet har nu etablerat sig i fasta former. De är de som sköter den dagliga samordningen inom regeringskansliet och de är också en av arrangörerna av Drogfokus.
***
Det måste bli en fullt naturlig del av sjukvårdspersonalens arbete att prata om alkohol, tobak och även om andra livsstilsfaktorer. Riskbruksprojektet sprids men finns ännu inte vid varje möte i primärvården där det vore befogat. Under våren 2011 kommer Socialstyrelsen att leverera nationella riktlinjer för livsstilsrelaterad ohälsa. Jag hoppas de ska bli en väckarklocka i sammanhanget. Det kommer att kunna ha mycket stor betydelse om hälso- och sjukvården tidigt kan nå personer som riskerar att hamna i ett riskbruk. Och jag vet att professionens intresse – läkare och sköterskor – är på banan för att bli banerförare. Vi gläds verkligen åt det.
Också på andra sätt har vi tagit steg för att nå en bättre helhetssyn. För att ytterligare skärpa barnens rätt och ha en helhetssyn på familjen så har vi ändrat i lagen så att hälso- och sjukvårdspersonal särskilt ska beakta barnets behov. En sådan bestämmelse finns nu både i hälso- och sjukvårdslagen och i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Många vuxna som vi möter som missbrukare är ju också föräldrar. Inte bara socialtjänsten utan också vården har en uppgift att våga se, att erbjuda det som kan behövas.
Som nybliven barnminister hoppas jag kunna lyfta barns rättigheter ännu tydligare. Barn har rätt till en uppväxt fri från alkohol och droger. Och jag vill gärna avsluta med just ett sådant exempel. Exemplet Lisa. När Lisa är i skolan kan hennes lärare och annan personal där upptäcka att hennes föräldrar dricker eller tar droger.
Eller så ser de inte signalerna som tyder på det. När hon spelar badminton på tisdagar och sitter hos schackklubben efter skolan på torsdagar kan det finns någon vuxen där som ser att allt inte står rätt till. Eller så är det ingen där som lärt sig sådant. När hennes mamma söker hjälp hos psykologen och hennes pappa kommer till vårdcentralen för att han har halsbränna och ont i magen kan det finnas vårdpersonal som efterfrågar Lisas situation.
Eller så gör ingen det.
Genom utbildning, metodutveckling och vad som på engelska kallas ”awareness raising”/medvetandegörande, så kan fler barn upptäckas.
Då kan idrottsrörelsen och det övriga föreningslivet ha stor betydelse.
Skolan, full med engagerade lärare och pedagogiska ledare, möter hundratusentals barn varje dag. Primärvården kan dra nytta av det stora förtroende människor har för dem. På alla dessa områden saknas ju sällan empati eller vilja att göra en insats. Men som jag sa, så krävs utbildning, metodutveckling och ”känsla” i frågan.
Sångerskan Jessica Andersson skriver väldigt självutlämnande i sin bok om uppväxten. Hennes mamma som själv var missbrukare, levde tillsammans med flera missbrukande män. Jessica Andersson skriver om hur hon som vuxen tycker det är så konstigt att ingen ingrep mer resolut. Fyra skyddslösa barn, väl dokumenterade av socialtjänsten. år ut och år in i flera olika kommuner.
Hon skriver:
”Mammas barnaskara gick på dagis eller i skola och i fritidshem. Kuratorer, skolsyster, psykolog, barnavårdscentral, skolläkare – alla fanns. Hur många som helst var anställda för att se till att barnen i Sverige hade det bra. Varför dröjde det så länge innan någon annan vuxen agerade?”
Kära vänner. Så här får det inte vara. Det långsiktiga och förebyggande arbetet är nyckeln till att barn ska ha det bra. Vi har alla ett ansvar för det.
Med de orden vill jag tacka för mig och verkligen önska oss två meningsfulla, innehållsrika och inspirerande dagar.
Tack.