Tal vid konferensen Funktionshinder i tiden, på Norra Latin i Stockholm (6 oktober 2009)
Jag vill tacka för möjligheten att än en gång få vara med här och inleda er konferens. Riksdagen satte år 2000 upp långsiktiga mål för den framtida handikappolitiken. Det handlade om full delaktighet, tillgänglighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. När vi nu samlas här idag har vi snart arbetat tio år med dessa mål för ögonen. Frågan man får ställa sig är om vi är där och om vi lyckats forma ett samhälle där en funktionsnedsättning inte innebär utanförskap och diskriminering? Ni vet mycket om detta, det är jag säker på och vi får dela med oss till varandra av våra erfarenheter.
Just nu träffar regeringen handikapporganisationerna och ställer frågan till dem. Hur har arbetet med handlingsplanen gått? Vad har blivit bättre och vilka utmaningar har vi kvar?
***
Grunden för delaktighet är att vi alla människor, oavsett bakgrund och förutsättningar, lever tillsammans i samhället. Därför är det bra att personer med funktionsnedsättning blir allt mera synliga, tar plats och bidrar till den mångfald vi behöver. Men alla funktionsnedsättningar är inte synliga. Häromdagen presenterade jag och min ministerkollega Göran Hägglund tillsammans med Handisams Generaldirektör vad vi kan göra för att öka förståelsen och insikten om vad psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning är. När man har en psykisk funktionsnedsättning tvingas man ibland både bekämpa och hantera själva sjukdomen och de attityder och kanske fördomar som omgivningen har. Det förstnämnda vore ju mer än nog för vilken människa som helst.
Ett i mitt tycke intressant och roligt sätt att påverka attityder är Funkisbyrån
En modellagentur med personer med funktionsnedsättningar som vill förändra mediebilden av funktionsnedsättningar.
Christoffer Lindhe, simmaren från Ulricehamn, är ett annat exempel. När Thomas Fogdö delade ut Aftonbladets pris Svenska hjältar till honom hade det stor betydelse. Christoffer har kämpat sig tillbaka efter att ha förlorat båda benen
och en arm i en tågolycka, 17 år gammal. Sen dess har han håvat in två fjärdeplatser i simning i Paralympics. Jag hade förmånen att vara med vid en av dagarna under Paralympics i Kina förra året och det var väldigt spännande! Vilken styrka, vilken vighet, vilka idrottsprestationer. Faktiskt lyckads de betydligt bättre än i OS och att så mycket TV sändes från Paralympics förändrar attityderna i Kina liksom i Sverige. Ett tredje exempel är Mikael Anderssons erfarenheter som han beskriver i en bok, ”Armlös, benlös men inte hopplös”.
Det här är viktiga förebilder, förebilder för andra både unga och äldre personer med funktionsnedsättning. De är också människor som förändrar omgivningens attityder. Mikael Andersson skriver mycket i boken om träningen med proteser och viljan att eftersträva det ”normala”. Han beskriver också hur kompisarna varit ute och lekt och hur han också gör det med en bandyklubba i munnen. David Lega skriver i sin bok: ”Jag vill ha respekt, inte medlidande.”
***
Alla är inte simhjältar, modeller eller skriver böcker. Men alla är människor, unika i sitt slag med begåvningar av olika slag. Vi har under många år i Sverige systematiskt avvecklat stora institutioner för personer med funktionsnedsättning. Vi har istället ersatt dem med olika former av stöd och anpassningar som förbättrat möjligheten att välja hur och med vem man vill bo och vilka aktiviteter man vill ägna sig åt. Den kanske mest betydelsefulla lagstiftningen på detta område är LSS och inte minst rätten till personlig assistans.
Rätten till personlig assistans är ett internationellt lysande exempel på hur grundläggande det är att själv kunna ta makten över sitt liv. Det är en reform vi är stolta över och som vi vill fortsätta vårda.
***
Vårt kontinuerliga arbete med att utveckla och stärka individens rättigheter grundar sig i övertygelsen om alla människors lika värde och rätt. Och allas rätt till en skälig levnadsstandard. Därför kände det både självklart och mycket viktigt att Sverige snabbt undertecknade och ratificerade FN:s nya Mänskliga Rättighets instrument - FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ratificeringen innebär också att Sverige åtar sig att fortsätta arbeta för att stärka de rättigheter och intressen som personer med funktionsnedsättning har. FN-konventionen kommer att utgöra en viktig grund när den nya handikappolitiken ska formas efter 2010.
Redan under tiden vi inom regeringskansliet gick igenom hur FN-konventionen förhöll sig till svensk lagstiftning, planer och praxis, så såg vi behovet av att omedelbart vidta åtgärder inom vissa områden. Det gäller till exempel det internationella utvecklingssamarbetet och rättsväsendet. Som en första åtgärd har Sida, efter uppdrag från regeringen, redovisat en plan för hur de i sitt arbete ska säkerställa att funktionshinderperspektivet finns med.
Det måste också ske i rättsliga sammanhang. Regeringen delar handikapprörelsens uppfattning att bemötande och tillgänglighet i rättsliga sammanhang behöver ses över. Därför har Handisam inlett ett samarbete med Domstolsverket.
***
Man kan konstatera att nuvarande nationella handlingsplan ligger väl i linje med FN-konventionen. Och mitt intryck är att de flesta är överens om att tio års arbete har gett resultat. Frågan om situationen för personer med funktionsnedsättning är på dagordningen i många fler sammanhang än tidigare. Handikapperspektivet blir allt mer synligt i det som planeras. För bara någon månad sedan såg jag att hotellkedjan Scandic utropade sig till den första att samla all information om speciella behov som personer med funktionsnedsättning kan ha. Hos Scandic Hotell i Trollhättan kan man till exempel få veta att gångarna som leder till restaurangen och baren är minst 100 cm breda. Bra att veta för den som kommer i rullstol och smart av Scandic. Bara att lyfta på hatten för dem och hoppas att fler följer efter.
Men många organisationer ställer sig frågan om man verkligen kan tala om ett perspektivskifte: ser samhället funktionsnedsättning som en variation av olika mänskliga förutsättningar och som något som självklart tänks in i den generella samhällsplaneringen? Eller är det fortfarande så att man som person med funktionsnedsättning alltjämt placeras vid sidan av? Många personer med funktionsnedsättning vittnar om att det finns tecken på ett perspektivskifte. Inte minst har de statliga myndigheternas arbete för tillgänglighet markant förbättrats de senaste åren. Samtidigt är många överens om att det i vardagen, hemma i bostadsområdet, i kommunen, är långt mellan handlingsplanens ord och vardagen.
Som företrädare för regeringen så ger dessa ord mig energi och vilja att arbeta vidare. Min slutsats är att vi går i rätt riktning. Men vi behöver fortsätta söka nya vägar och verktyg för att det skifte i perspektiv som vi i regeringen tror så mycket på också ska bli verklighet för den enskilde människan. Det är för mig också en bekräftelse på att den inslagna vägen med samverkan i bred bemärkelse är rätt. Det är inte minst viktigt att vi fortsätter samarbetet med Sveriges kommuner och landsting.
Många konferenser kommer att hållas framöver. Boverket och SKL arrangerar tillsammans 16 seminarier för att informera kommuner och fastighetsägare. Storstäderna har varit duktigast på enkelt avhjälpa hinder. men även andra kommuner som till exempel Halmstad och Eda ligger i framkant.
***
Snart tio års arbete med handlingsplanen har gett resultat. Staten ska vara ett draglok i det handikappolitiska utvecklingsarbetet. Det sker bland annat genom att tretton myndigheter har fått ett särskilt sektorsansvar för genomförandet och genom instruktionen och de årliga regleringsbreven för Handisam. För att mäta hur det går har Handisam i uppdrag att följa utvecklingen.
Det är viktigt att staten är en förebild och ett föredöme. Utvecklingen gick i början mycket långsamt. I 2006 års regleringsbrev fick således samtliga myndigheter ett särskilt uppdrag att arbeta med förordningen. Vi såg också en kraftig förbättring mellan 2005 och 2007 och 2008 uppgav 69 procent av de statliga myndigheterna att de har en handlingsplan.76 procent rapporterade att de utsett en tillgänglighetssamordnare. När det gäller fysisk tillgänglighet, att inventera statliga lokaler, så är det tyvärr fortfarande ganska dåligt. Ca 40 procent har inventerat sina lokaler helt. Det duger inte.
Något som är roligt att berätta gäller anställningsintervjuer. 89 % har rutiner för att se till att krav på tillgänglighet uppfylls vid anställningsintervjuer. Man kan gå igenom område efter område men summerar man det så är det en hel del på gång. Medvetenheten har ökat markant men det är också mycket kvar att göra.
Ett mycket viktigt område jag också vill nämna gäller transporter. Staten har sedan länge haft ambitionen att kollektivtrafiken ska vara anpassad. Vägverket och Banverket har fått ett uppdrag att gemensamt leda en nationell kraftsamling så att kollektivtrafiken bli användbar för funktionshindrade senast 2010. Vi öronmärkte ytterligare 150 miljoner kronor för åren till och med 2010 och när de redovisade uppdraget i maj i år framgår att 40 järnvägsstationer, 1500 busstationer på det statliga vägnätet, 19 flygplatser samt färje- och skärgårdslinjer kommer att vara tlllgängliga 2010. Det krävs dock ytterligare ansträngningar och satsningar för att nå målet om helt tillgängliga transporter.
Detta är viktigt att ta med sig i samband med de långsiktiga planer för transportinfrastrukturen som ska tas fram för tidsperioden 2010 – 2021.
IT är en allt viktigare del av samhället och därför finns det ett övergripande mål att alla ska kunna ta del av det digitala samhället. Men på det här området finns det en lång väg att gå. Det funktionshinder man har kan vara ett hinder att nå ut i många avseenden. Men om telefoni, e-postkommunikation och multimedia är tillgängligt så kan man, i alla fall i viss mån, kompensera sitt funktionshinder. Ett femtontal olika utvecklingsprojekt pågår som Post- och Telestyrelsen handhar. Mellan 20 och 25 tusen personer använder till exempel tjänsten för texttelefoni.
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står att "Texten i denna konvention ska göras åtkomlig i tillgängliga format". Därför har vi gjort olika anpassningsåtgärder av konventionstexten.
- särskild publik trycksak med enkel formgivning med texten enbart på svenska.
- trycksak med konventionstexten bearbetad till lättläst svenska.
- Word-format anpassat för bättre möjlighet att använda tekniska läshjälpmedel.
- inläsning i DAISY-format (även lättläst).
- samt punktskrift och teckentolkning.
***
Låt mig avslutningsvis säga nåt om arbetsmarknaden. Att minska utanförskapet genom att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är en viktig fråga. En stor del av vårt välbefinnande har sin grund i det arbete som vi utför, inte bara för att det ger oss en inkomst utan också därför att det stärker vår identitet. Att ha ett arbete är viktigt för varje enskild person. Någonstans att gå där det finns arbetskamrater. Arbetets värde är långt mer än värdet på det jag kan producera. Det handlar om självkänsla, livskvalitet och delaktighet.
När vi nu befinner oss i en lågkonjunktur är det extra viktigt att strukturella åtgärder även omfattar personer med funktionsnedsättning. Lågkonjunkturen riskerar annars att ytterligare öka utanförskapet för denna grupp.
På arbetsmarknadspolitikens området vidas flera åtgärder r att fler personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av funktionsnedsättning ska kunna försörja sig genom arbete. Redan i förra årets budgetproposition dubblerades det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel. Och vi höjde stödet för personligt biträde. I dagsläget är det så att 24 procent av dem som fått nystartsjobb varit personer med funktionsnedsättning. Regeringen har nyligen uppdragit åt Statskontoret att utreda förutsättningarna för att införa ett stöd för att starta och driva företag. Det stödet ska vara riktat till personer med funktionsnedsättning, alltså sådan funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.
I november ska jag tillsammans med Sven Otto Littorin, arbetsmarknadsministern, bjuda in till ett partssamtal, alltså ett möte där fack, arbetsgivare, SKL och regeringen deltar. Temat för samtalen blir lika villkor för alla på arbetsmarknaden och vi ska försöka ta fram initiativ som leder till att både stat, kommuner och näringsliv kan öka rekryteringen av personer med funktionsnedsättning. Partssamtalen följs sedan upp i februari där också handikapporganisationerna deltar.
***
Avslutningsvis. Det är viktigt att vi utvärderar nuvarande handlingsplan och sedan format en ny med FN-konventionen som grund och med handikapporganisationerna som samarbetspartners. Den planen behöver konkreta målsättningar liksom delmål. Jag vill välkomna alla att vara med i det arbetet.
Tack för ordet.