Tal vid Region Skånes konferens Kommunerna och välfärden, i Lund (5 februari 2009)
Tack för möjligheten att vara här idag. Det är en mycket angelägen debatt om den långsiktiga utvecklingen inom det vi brukar kalla välfärden och vilken som är kommunernas roll.
Men låt mig först gratulera Skåneregionen. I och med den partiledaröverens-kommelse som slöts förra veckan permanentas såväl Skånes som Västra Götalands regionlösning. Det är Kommunförbundet Skåne som arrangerar denna konferens. Jag är övertygad om att kommunerna tjänar på tydlighet i relationerna till såväl regionen som staten. Skåneregionen är ju redan ett väl känt varumärke, inte bara i vårt land. Tillväxtförutsättningarna och Skåne som lokaliseringsort för företag och utveckling tjänar på att vara en väl sammanhållen region. Gemensamma lösningar mellan Skånekommunerna, regionen och näringslivet liksom med andra aktörer bör kunna underlättas.
***
Jag vill till att börja med uppehålla mig kort omkring några begrepp. Det övergripande temat för er konferens är ”Kommunerna och välfärden”. Kommunerna behöver vi kanske inte definiera, men vad är egentligen ”välfärden”? Det kanske kan tyckas vara ett filosofiskt resonemang, men att säga att ”välfärd” är liktydigt med den vård, skola och omsorg som det offentliga ansvarar för är inte korrekt. I den politiskt korrekta debatten gör vi gärna om definitionerna. Om människor gör egna val, kanske till och med val som kostar det offentliga mindre, kan vi väl knappast säga att välfärden har minskat? Om ohälsan ökar så att vården kostar mer pengar, kan vi knappast säga att välfärden har ökat? I den vanliga politiska debatten låter det som om välfärden inte kan öka om vi inte ständigt ökar de offentliga utgifterna. Utan ständiga utgiftsökningar av offentliga budgetar skulle vi alltså uppleva försämrad välfärd?
I så fall förbiser vi en bred diskussion som pågår om vad livskvalitet är. Hur vi kan bidra till att skapa ett värdigt liv för våra äldre. Hälsan och familjen är det som de flesta människor sätter överst på frågan om vad som är viktigast för dem i livet. Vi politiker kan inte ta på oss det totala ansvaret för att ordna så att alla får ett lyckligt liv. Min poäng är att vi dels inte kan likställa ständigt ökade offentliga utgifter med ökad välfärd. Och att välfärd är något mycket mer än vad vi genom politiska beslut kan säkerställa. Då blir också välfärdsdebatten mera sund och kan fokusera på kvalitet, mångfald, självbestämmande genom egna val inom det offentliga åtagandet. Och vi kan fokusera på vad den ideella sektorn kan bidra med.
Olika talare före mig har berört områden som vår säkerhet i en skiftande omvärld, och brottsutvecklingen. Säkerhet och trygghet, både ur ett internationellt och ett hemmaperspektiv, är en viktig del av vår livskvalitet. Och också en förutsättning för att vi ska kunna leva och utvecklas i trygghet med våra nära och kära.
***
Prognosarbete är ett spännande och nödvändigt arbetsfält. Hur kan vi uppskatta behovet av framtida offentliga välfärdstjänster? Precis som i orientering måste man ta ut kompassriktningen mot framtiden. Men man kan säkert veta att springer man enbart på den kompassinställningen så kommer man fel. Man måste stanna upp flera gånger under färden och jämföra med kartan och ta ut nya kompassriktningar. Att pricka rätt är oerhört svårt.
Därför ska man behandla prognoser just som prognoser. Vi kan ta Ädelutredningen som exempel: De bedömde 1989 i utredningen ”Ansvaret för äldreomsorgen” att minst 530 000 personer skulle behöva äldreomsorgens tjänster år 2000. Om hälsoförbättringarna skulle fortsätta skulle efterfrågan kunna minska så att antalet äldre som behövde stöd år 2000 skulle kunna bli 25 000 personer färre, dvs stanna vid 505 000 personer. Vi vet nu att år 2000 hade sammanlagt 239 200 personer hemtjänst eller särskilt boende. Jämfört med de minst 505 000 personer som utredningen prognostiserade.
Därmed inte sagt att planering inte behövs. Det är väl som general Eisenhower sade: ”Planer är oanvändbara men planering är absolut nödvändig.”
***
Vi är alla berörda av den begynnande diskussionen om välfärdens finansiering. Den diskussionen väcker frågorna om omfattningen av det offentliga åtagandet, frågorna om egen finansiering, Jag välkomnar det arbete som SKL bedriver om välfärdsfinansiering. Jag fick i min hand boken ”Tjugo samtal om välfärdens finansiering på lång sikt”, och fann att den innehöll många spännande bidrag.
Några saker vet vi säkert. Utvecklingen av demografin leder till en åldrande befolkning. Vi lever allt längre och det är en fantastisk välfärdsframgång i sig. Barnafödandet hålls relativt högt vilket grundlägger den svenska välfärdspolitiken. Vi behöver också håla sysselsättningen uppe. För att ha råd med kraven på offentliga åtaganden är arbetslinjen central, alltså regeringens övergripande strategi att fler ska arbeta. Det handlar både om att arbete och egen försörjning minskar utanförskap och ohälsa. Men också förstås om att arbete, fler arbetade timmar, ger grund för den offentligt finansierade välfärden. Därtill har ju arbetet ett större värde, det ger självkänsla, arbetskamrater och meningsfullhet.
Man kan vara oense om exakt vilka stimulanser som behövs. Vilka regelverk som behöver justeras. Och hur näringspolitiken och kapitalförsörjningen bäst kan uppmuntra till företagande. Men jag noterar i alla fall att arbetslinjen vunnit insteg på bred front i samhällsdebatten.
Jag behöver inte gå igenom de olika åtgärder regeringen gjort för att öka antalet som arbetar och att underlätta för människor att komma tillbaka efter sjukskrivning eller arbetslöshet. De är väl kända. Vi har haft en utveckling där ca 185 000 fler människor befinner sig i arbete innan lågkonjunkturen dragit in. Vi måste fortsätta arbeta med att öka ungdomars och invandrares möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Liksom att sänka trösklarna för personer med funktionsnedsättning.
***
Ett viktigt område handlar om hur välfärdstjänsterna produceras och vilka möjligheter till inflytande vi har som enskilda. Regeringens avsikt är att öka mångfalden bland de som erbjuder vård och omsorg. Det sker som ni väl vet inom såväl hälso- och sjukvården som äldreomsorgen. Den nya Lagen om Valfrihetssystem, LOV, kan användas av kommunerna för att skapa valfrihet för alla tjänster som erbjuds enligt Socialtjänstlagen och Hälso- och sjukvårdslagen.
Jag misstänker ni är väl bekanta med hur systemet kommer att fungera. Låt mig ändå säga att mottagandet har varit över all förväntan. Först och främst bland de äldre. Den äldre som är missnöjd väljer bort den leverantör man är missnöjd med. Med valfrihetssystem får fler personer möjlighet att välja bort omsorg eller vård som inte fungerar väl. Det är den enskildas bedömning av om insatsen håller god kvalitet som får den avgörande betydelsen för om utföraren får behålla sitt uppdrag. Det skapar en lyhördhet hos företag och organisationer, det kan vi tydligt se i det trettiotal kommuner som har ett fritt äldreomsorgsval redan idag.
Mångfald är positivt också för personalens skull. Med en större mångfald av aktörer uppstår inte bara konkurrens om omsorgstagarna, utan även om medarbetarna. Större efterfrågan på medarbetare innebär att arbetsgivarna stimuleras till att erbjuda goda arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter. Konkurrens bidrar till att medarbetarnas engagemang, kreativitet och nytänkande tas till vara på ett bättre sätt. Det är väl känt att kreativitet och engagemang ökar potentialen för effektivisering och utveckling.
Fler utvecklings- och karriärvägar kan bidra till att göra vård- och omsorgsyrken mer attraktiva, vilket är nödvändigt för att vi ska klara personalförsörjningen. Att öppna upp för utförare i annan än kommunal regi ökar möjligheterna för eget företagande för många kvinnor, att förverkliga sina drömmar. Att göra det möjligt för fler att driva och utveckla företag inom omsorgen kan bidra till att öka statusen på området.
Jag såg för några år sedan en undersökning som visade att 53 procent av sjuksköterskorna hade en egen verksamhetsidé, men nästan ingen trodde att de skulle kunna omsätta den i praktiken. Nu finns chansen för sjuksköterskor, för undersköterskor, och inte minst för hemtjänstpersonal, att förverkliga sina idéer och drömmar.
En del äldre får en demenssjukdom och det som då kan hända är att man tappar bort det språk man lärt sig som vuxen. Då är det kvalitet att kunna få hjälp, vård och stöd på sitt modersmål. För en tid sedan medverkade jag vid ett seminarium arrangerat av Finlands ambassad. Där såg man förstås möjligheterna till att fler kan få äldreomsorg på finska. Och när jag besökte ett judiskt äldreboende kunde man genast se den särskilda kompetens de har att möta förintelsens offer.
Med mångfald ökar alltså möjligheterna för varje individ att hitta någon som erbjuder äldreomsorg på det sätt och i den form eller på det språk man själv önskar. Därför hoppas jag naturligtvis på en revolution i valfrihet. Min bedömning är att en stor mängd kommuner kommer att inför valfrihet i hemtjänsten under våren och att fler till kommer vid halvårsskiftet. Här i Skåne är det 26 av de 33 kommunerna som sökt stimulansmedel från Socialstyrelsen för att förbereda ett införande. I dagsläget är det totalt 182 kommuner som sökt stimulansmedel. Jag skulle förstås önska att äldre överallt i landet erbjuds rätt att välja men det är som sagt varje kommun som avgör.
Sett över alla välfärdstjänster går det starkt framåt. Almega kunde i en rapport nyligen visa att allt fler kommuner ökar valfriheten på olika områden som skola, förskola och äldreomsorg. Sedan 2005 är det 90 kommuner till som har infört valfrihet på olika områden.
***
Forskningen har stor betydelse för hur välfärdstjänsterna kommer att utvecklas. För att ta ett exempel från Äldreomsorgen så är den dyraste hemtjänsttimmen i landet sjuk gånger dyrare än den billigaste. Och det är inte så att den dyraste var den bästa. Att sprida forskningsresultat och att nå en mer kunskapsbaserad socialtjänst är oerhört angeläget. En särskild utredning, ledd av Kerstin Wigzell, har tittat på hur framgångsrika metoder kan få bättre spridning inom socialtjänsten. Och därefter är avsikten att en överenskommelse ska göras mellan regeringen och SKL. Vi har sjösatt ett sådant system redan förra året kring missbruks- och beroendevården.
***
Det finns stora behov inom äldreomsorgen:
• stora skillnader mellan kommunerna i utbud/tillgång till vård och omsorg.
• det finns variationer i kostnader och resursutnyttjande som tyder på att vården inte ges på lika villkor och/eller att det finns en potential för effektiviseringar.
• betydande begränsningar i vilka behov som beaktas vid biståndsbeslut, ensamhet och social torftighet beaktas inte vid beslut om plats i särskilt boende t ex,
• vi har brist på äldrebostäder, en brist som vi nu börjat bygga bort.
Ett viktigt område gäller vad förebyggande och hälsofrämjande insatser kan betyda. Hälsofrämjande arbete som bygger på delaktighet och inflytande har positiv inverkan på hälsan, både för enskilda individer, och på samhällsnivå. Vi vet att ett rikt socialt liv är en grundförutsättning för ett bra liv. Gemenskap med andra är ett grundläggande mänskligt behov som behövs alla tider i livet. På en ö utanför Norrtälje arrangerar kommunen, med stöd av olika frivilligorganisationer kollo för äldre - Äldrekollo. De äldre som deltar får fantastisk natur med bad, otroligt god hemlagad mat, underhållning mm.
Men det som de flesta sa var bäst, när vi besökte dem, det var möjligheten att möta andra och samtala och få nya vänner att fortsätta träffas. Flera kunde berätta att en del äldre satt framåtlutade och var svåra att kontakta när de kom. Efter några dagar så hittades kvarglömda käppar på toaletten och rullatorer nere vid badet. Plötsligt blev livet så innehållsrikt att man glömde fokusera på sina egna behov. Och nya förmågor kom tillbaka. Man kan bada med en rullator! Och visst kan man dansa när man är 90 när det plötsligt finns en orkester att dansa till.
Min poäng är att ett rikt socialt liv är hälsofrämjande. Att hälsofrämjande arbete kan vara något vi helt enkelt måste satsa på om vi ska klara utmaningarna i äldreomsorgens ekonomi. Det finns gott om exempel som visar detta. Jag besökte en kunskapskonferens i Umeå, hos Geriatriskt centrum, förra året. Idag har 15 procent av befolkningen över 80 år en demenssjukdom. Om sjukdomsdebuten i demenssjukdom kunde skjutas upp i genomsnitt fem år, så skulle antalet demenssjuka minska med 50 %. Samtidigt vet vi att bra kost, motion och aktivitet samt ett socialt aktivt liv skjuter upp insjuknandet. Genom hälsofrämjande insatser kan vi alltså spara pengar.
WHO beräknar att ca 60 procent av sjukligheten i världen beror på sk ”icke-smittsamma” sjukdomar” – alltså sådana som hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Dessa är i oerhört hög grad betingade av livsstilsfaktorer och därmed kan vi också påverka dem. Om jag fick skicka med er en uppmaning när ni åker hem, så är det att studera befolkningssammansättningen i din kommun och låta utreda vilka hälsofrämjande insatser som skulle spara mest utgifter i din kommunbudget. Det skulle vara en investering som sparar pengar.
***
Så sammanfattningsvis, jag har berört utvecklingen av demografin, betydelsen av att öka sysselsättningen och att sprida forskning och implementera bra arbetsmetoder. Vidare att mångfalden behöver utvecklas och att preventionsarbetet kommer att få stor betydelse. De här delarna kan väl möjligen sammanfattas som ett recept med viktiga faktorer för att klara det vi traditionellt menar med den generella välfärden – det som gör att människor kan färdas väl på sin livsresa.
Tack för ordet.