Tal vid Folkhälsoinstitutets konferens Onödig ohälsa, i Stockholm (9 oktober 2008)
Tack för möjligheten att komma hit och tala i avslutningen av er konferens.
Den ohälsa som personer med funktionsnedsättning möter är ett mycket angeläget område. Många hinder i omgivningen går att riva och opinioner går att förändra.
För två veckor sedan kom jag hem från Kina. Som minister med ansvar för funktionshinderfrågor hade jag möjlighet att besöka Paralympics och se de fantastiska prestationerna av alla elitidrottare i olika idrotter. Det är nog inte så väl känt att Jonas Jacobsson, en av våra svenska skyttar, tagit fler medaljer än Michael Phelps gjort i simning. Man måste verkligen se idrotten som en slags super-rehabilitering. Jag invigde Hjälpmedelsinstitutets kringresande utställning Barntåget. Jag vill verkligen uppmuntra dig att besöka den om ni har möjlighet. Sverige ligger långt framme när det gäller rätten att få hjälpmedel, men också genom att vi har många duktiga svenska företag som utvecklar och tillverkar olika hjälpmedel.
Jag träffade den största handikapporganisationen i Kina – China Disabled Persons Federation. Den är ett nätverk som organiserar många av de 83 miljoner människor i Kina som man vet har ett funktionshinder. Många är gömda och glömda. Trots skillnader i storlek kom vi i alla fall överens om att hålla ett svenskt-kinesiskt seminarium här framöver. Det finns ett påtagligt intresse för vår syn på funktionshinderfrågor och hjälpmedel. Vi har självklart synpunkter på de mänskliga rättigheterna i Kina. Men det är också uppenbart att det finns en önskan om internationellt utbyte som jag menar att vi med öppna ögon bör gå in i. Paralympics har inneburit mycket positiv uppmärksamhet och ökad tillgänglighet i Beijing.
***
Regeringen är nu halvvägs in i mandatperioden och vi kan konstatera att vi tagit viktiga steg för att uppfylla målen för den nationella handikappolitiken, Men vi är också medvetna om att det finns mycket kvar att göra. När det gäller hälsan. När det gäller arbetslivet. När det gäller frågorna om diskriminering. Och inte minst när det gäller tillgängligheten. Den rapport som regeringen beställt och som Folkhälsoinstitutet lämnat om Onödig ohälsa innehåller en gedigen genomgång av de riskfaktorer som personer med funktionsnedsättning möter.
Vi vet att vår hälsa hänger intimt samman med våra livsvillkor och med den miljö vi lever i. Och precis som för personer som inte har funktionsnedsättning, så går också mycket av ohälsan att påverka. Det stora hälsointresse som finns i befolkningen är en stor tillgång och en fantastisk möjlighet. Människor vill vårda sin fysiska och psykiska hälsa. Det räcker med att öppna nästan vilken tidning som helst för att förstå det. Men här har framtidsutsikter och delaktighet betydelse. Personer som inte känner delaktighet har troligen också svårare att uppamma den kraft som krävs för att påverka sin egen hälsa. Och brist på hälsa skapar brist på delaktighet. Den onda spiral som lätt skapas av ohälsa är inte lätt att ta sig ur.
***
En gedigen kunskapsbas är grundläggande för att sätta in verkningsfulla åtgärder. Rapporten har utökat vår kunskap och jag är glad att vi beställt den. Personer som har en funktionsnedsättning skattar sin egen hälsa som betydlig sämre än den övriga befolkningen. Endast 42 procent anser att de har en bra hälsa, medan motsvarande andel för övriga befolkningen är 78 procent. 22 procent av personer med funktionsnedsättning säger att de har en dålig hälsa.
Bland män med rörelsehinder är det det dubbla, 43 procent, som säger att de har dålig hälsa. Bland kvinnorna något färre. Det måste kännas för många som om man är utsatt för en stor orättvisa, då det bara är 2 procent bland den övriga befolkningen som säger att de har dålig hälsa.
Det är vanligare med diabetes, astma, högt blodtryck, svår värk, tinnitus, inkontinens och mag- och tarmbesvär. Och även den psykiska hälsan är sämre och självmordförsöken är fler. Slutsatsen är tydlig: personer med funktionsnedsättning , och särskild de med ett rörelsehinder, har betydligt sämre hälsa än övriga befolkningen
***
Men lösningarna finns. Men är ibland mer svårfångade. Folkhälsopolitikens övegripande mål om att skapa förutsättningar för en god hälsa i hela befolkningen gäller fortsatt. Och målen för handikappolitiken, om en samhällsgemenskap med mångfald, om att utforma samhället så att människor oavsett om de har en funktionsnedsättning, kan vara delaktiga och eftersträva jämlika levnadsvillkor – de gäller också även i fortsättningen.
Lösningarna måste involvera många olika aktörer. Det är ju till exempel 14 olika myndigheter som har särskilt sektorsansvar. Och när jag driver på handikappfrågorna i regeringen är det minst fyra statsråd till som jag behöver samordna mig med.
***
Hälsan hänger också samman med de allmänna levnadsförutsättningarna, möjligheten att vara delaktig, att ha ett arbete, en tillgänglig omgivning , att få stöd och hjälp. Rapporten pekar ju också helt riktigt på att bestämningsfaktorer för hälsan är sådant som ekonomisk otrygghet, diskriminering, och bristande tillgänglighet. Låt mig därför nämna några åtgärder som vidtagits och som kan medverka till att förbättra hälsan hos personer med funktionsnedsättning.
FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Den undertecknades ju av över 80 regeringar i FN för ett drygt år sedan och nu har vi gått igenom svensk lagstiftning i förhållande till den här konventionen. Regeringens förslag om att Sverige också ska ratificera konventionen ligger nu i riksdagen och jag hoppas allt ska bli klart före årsskiftet. Det innebär också att det som är vår nationella politik på ett konkret sätt har blivit utgångspunkten för handikappolitiken globalt. Det är en utveckling att glädjas över – även om vi inte är klara på alla punkter. Att ha målet klart för sig, och att ha ett MR-perspektiv, är ju själva förutsättningen för att röra oss framåt.
Det är också med stolthet vi kan konstatera att såväl svenska regeringen som representanter för de svenska handikapporganisationerna aktivt medverkat till att möjliggöra detta. Det handlar också om vem som ska övervaka genomförandet av konventionen i Sverige. Här har Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige fått i uppdrag att utreda hur vi ska göra detta. Konventionen ställer krav ju på att det ska finnas oberoende mekanismer i varje land som ska sköta den övervakningen.
***
När det gäller tillgänglighetsarbetet så har takten i det arbetet varit för långsam.
Jag har varit bekymrad över hur vi ska kunna närma oss målen tillräckligt snabbt.
Staten har inte skött sig tillräckligt bra sedan målen fastställdes av riksdagen år 2000, men det har inte heller kommunerna gjort. Förra veckan blev det klart med en gemensam strategi som vi kallar ”Enkelt avhjälpt”. Tillsammans med SKL har vi en överenskommelse om hur vi ska arbeta framåt. Det är alltså en strategi för hur det offentliga Sverige, myndigheter, kommuner med flera, ska nå målen om tillgänglighet. En strategi och ett påtryckningsmedel för att få myndigheter och kommuner att göra vad de ska. Den här strategin bygger på tre övergripande mål. Arbetet med enkelt avhjälpta hinder, tillgänglig kollektivtrafik och en tillgänglig statsförvaltning.
Resurserna är viktiga. Boverket får 12 miljoner kr för informationsinsatser kring enkelt avhjälpta hinder. Det finns många fastighetsägare som inte vet hur de enkelt kan avhjälpa olika hinder. Dessa medel blir ett viktigt tillskott till det samarbete som SKL och Boverket redan inlett. Därtill är det viktigt att Handikapprörelsen fortsätter att skjuta på.
Sen handlar det om hur vi ska skynda på tillgänglighetsarbetet när det gäller kommunikationerna. 150 nya miljoner möjliggör självständigt resande på de järnvägar, bussar och annan kollektivtrafik som används mest och av flest.
En proposition kommer att överlämnas till riksdagen under våren 2009 med förslag till nya och tydligare regler kring den fysiska planeringen. Det handlar bland annat om enkelt avhjälpta hinder och om statens ansvar i plan- och bygglagstiftningen.
***
Staten sätter ramar och skapar förutsättningar för folkhälsoarbetet. Men det lokala arbetet har stor betydelse. Kommunala och statliga organisationer på lokal nivå samarbetar och gör det tillsammans med frivilliga organisationer.
Lokal tillgänglighet är ett väldigt bra sådant exempel. Alltför många människor tvingas fortfarande isolera sig i sina hem av rädsla att deras funktionsnedsättning ska ställa till problem om de går ut på egen hand. En enkel tillgänglighetsdatabas i kommunen kan göra skillnad. Där är det meningen att man enkelt kan ta reda på hur omgivningarna ser ut, var man kan gå på toaletten och i vilka butiker man kommer in. Sån här inventering av tillgängligheten har ofta utförts av lokala handikapporganisationer och jag ser gärna att de fortsätter med det. Men jag har också gett i uppdrag till Handisam att kartlägga hur landets kommuner och landsting arbetar med tillgänglighetsdatabaser och vid behov föreslå en harmonisering.
***
Behoven i psykiatrin vet vi är eftersatta. Många människor får inte den psykiatriska vård som de behöver. Därför har regeringen under 2007 och 2008 gjort stora insatser för att stärka psykiatrin. Tanken är bland annat att förbereda en mer genomgripande ambitionshöjning med start från 2009, då 900 miljoner per år satsas på psykiatrin. Det är alltså 2,7 miljarder på tre år.
Syftet är bl a att satsa på barn och ungas psykiska hälsa. Ett riktat stöd för att stärka första linjens barn- och ungdomspsykiatri, till exempel inom primärvård, skola, mödravårdscentraler, barnavårdscentraler och den specialiserade psykiatrin.
***
På arbetsmarknadspolitikens område vidtas flera åtgärder för att fler personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning ska kunna försörja sig genom arbete. Att ha ett arbete är viktigt för varje enskild person. Nånstans att gå där det finns arbetskamrater och något som sysselsätter mig under min dag. Arbetets värde är långt mer än värdet på det jag kan producera. Det stärker individens självkänsla, livskvalitet och delaktighet i samhället.
För att arbetsgivare i större utsträckning ska anställa dubbleras det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel till som mest 100 000 kronor per år. Av samma anledning höjs också stödet för personligt biträde, från 50 000 kr till maximalt 60 000 kronor per år för anställda, och från 100 000 kr till maximalt 120 000 kronor per år för företagare. Dessutom har 16 procent av de som fått nystartsjobb varit personer med funktionsnedsättning. Vi har också avsatt 1 miljard kr extra till Samhall och ökat det som kallas lönebidrag. Redan tidigare vidtagna insatser har alltså resulterat i att antalet arbetslösa med funktionsnedsättning sjunkit från 25 300 i januari till 20 100 i december 2007.
Regeringen gör det nu möjligt för den som har sjukersättning att arbeta utan att förlora någon del av ersättningen. Det blir möjligt att tjäna uipp till 42.000 kr per år och att ägna sig åt ideellt arbete, hur mycket man vill, utan någon avtrappning av ersättningen. Det här är ett viktigt incitament för att man ska kunna pröva sin arbetsförmåga. Det skapar trygghet men också flexibilitet.
Regeringens inriktning är att fler ska kunna försörja sig genom eget arbete.
men den som inte kan göra det på den reguljära arbetsmarknaden ska i högre utsträckning erbjudas sysselsättning inom alternativa och kompletterande verksamheter. Det kan vara sociala kooperativ och andra idéburna verksamheter. Fountain House är ett bra exempel på sådan verksamhet.
***
Tillsynen av socialtjänsten är ett av statens viktigaste styrinstrument. Regeringen anser att det är viktigt att tillsynen är ett effektivt instrument som ser till att de lagar som riksdagen beslutar om efterlevs och att detta instrument fungerar på ett bra sätt. Under 2009 tänker regeringen lägga ett förslag till riksdagen om en tillsynsreform på det sociala området. Grunden för reformen bör vara att tillsynen av socialtjänsten och hälso- och sjukvården slås ihop och samordnas. Och att den sköts av Socialstyrelsen. För att vi ska få en bättre tillsyn tillför vi 30 miljoner kronor från och med 2009.
***
Min tid är slut och trots alla de åtgärder jag berört så har vi inte talat om sådant som evidensbaserad praktik, öppna jämförelser eller det som händer inom äldrepolitiken. Där finns ju många peoner med funktionsnedsättning. Det är mycket på gång och ambitionen är att allt som sker stäms av med handikapporganisationerna. Jag möter regelbundet Handikappdelegationen där vi tar upp många av de här frågorna.
Onödig ohälsa är just onödig. Jag ser fram mot att arbeta för att främja nödvändig hälsa i ett gott samarbete med alla som vill samarbeta med den inriktningen, både myndigheter, organisationer och enskilda.
Tack för ordet.