Det finns inga förlorade ungdomar
Publicerad i Dagens Nyheter 28 januari 2012
Det är för sent att lägga något krut på dem. De är förlorade. Så uttrycker sig en polis i en artikel om kriminaliteten och den växande gängbildningen bland unga människor.
Att förhindra nyrekrytering av unga till ett liv och en identitet präglad av kriminalitet måste prioriteras högre än i dag.
Under hösten har vi kristdemokrater inom ramen för vår fokusering på barn och ungas uppväxtvillkor börjat förnya vår familje- och skolpolitik. Nu väljer vi att också lyfta fram unga och kriminalitet.
Kristdemokraterna understryker ständigt det bärande föräldraansvaret. Föräldrar har bäst möjlighet att sätta gränser och agera föredömen. Det är trots allt mamma och pappa – inte skolan, socialen eller polisen – som bäst känner sina barn och i ett tidigt skede kan upptäcka förändringar i attityd och beteende. Men i svensk debatt nedvärderas ofta både den kunskap och det ansvar som naturligt förvärvas av en mamma eller pappa.
Föräldrar behöver uppvärderas
Ingenting kan ersätta den stabilitet som närvarande, gränssättande och bekräftande föräldrar erbjuder. Dagens föräldrar behöver uppvärderas som varje barns viktigaste personer och lärare.
Samhället måste uppvisa nolltolerans även mot så kallade mindre allvarliga brott. Om ungdomar som klottrar, snattar eller kastar sten på fönsterrutor blir konfronterade och stoppade redan vid första taggen eller stulna godispåsen, ökar chansen att det stannar vid det.
Unga behöver lära sig vikten av att ta eget ansvar – för sina handlingar och eventuella konsekvenser. Ingen ska bedras att tro att de på grund av uppväxt, bostadsområde eller grupptillhörighet är förutbestämda att begå kriminella handlingar. En sextonåring har både den inre moraliska kompass och den autonomi som krävs för att skilja mellan rätt och fel. Vuxenvärlden behöver bemyndiga ungdomar med detta ansvar, inte frånta dem detsamma.
Högre krav på kommunerna
Högre krav behöver också ställas på kommunerna för att säkerställa att de som dömts till ungdomstjänst kan påbörja den omgående; utförandes relevanta uppgifter. Särskilt behöver man arbeta med att hitta lämplig verkställighet för de ringaste brotten, med en tydlig koppling mellan brottet och straffets art. Den som exempelvis förstört något ska hjälpa till att återställa det förstörda; har man målat graffiti kan man vara med och sanera.
John Laub, professor i kriminologi och straffrätt och Robert Sampson, professor i socialvetenskap, tycks landa i liknande slutsatser som Kristdemokraterna. De menar att det finns tillfällen i en människas liv som kan förändra allt; även en livsstil präglad av brott och våld.
Dessa tillfällen är bland annat fängelsestraff, äktenskap, arbete, byte av bostadsområde eller militärtjänst. Det handlar om att underlätta nya rutiner och göra det enklare att ta avstånd från ett brottsligt förflutet. Det behövs inslag av övervakning i kombination med ett socialt sammanhang; det vill säga stärkta familje- och samhällsband. Det måste bli möjligt att se sig själv med nya ögon. Att inte längre identifiera sig som kriminell eller misslyckad.
De ideella krafter som arbetar med unga kriminella som målgrupp är värda ett starkare stöd. Samarbetet mellan det civila samhället och polisen i syfte att minimera förstagångskriminaliteten bör också utökas. Landets kommuner borde därför ta initiativ till rundabordssamtal med bland annat socialtjänst, polis och det civila samhället. Kristdemokraterna tänker inte acceptera att vissa ungdomar betraktas som förlorade eller att vanliga människor är rädda för att gå utanför porten om kvällarna.