Grymt och meningslöst
Hemmets vän den 28 juli 2011
Det är ingen underdrift att säga att vårt broderland Norge just upplevt något outhärdligt fruktansvärt. Något som samtidigt är så obegripligt i all sin brutalitet. När oskyldiga drabbas av terror är det både grymt och meningslöst. Vare sig det är hat eller våldsromantik som uttrycks i dödandet, är det i grunden en egoistisk handling, främmande för de värderingar som vi i vår kultur vårdat i årtusenden och som vi vill ska fortsätta prägla våra samhällen. Längre från den gyllene regeln – att behandla andra så som man själv vill bli behandlat – kommer knappast massmördarens logik.
I stunder som dessa sägs det som måste sägas. Vi får inte låta oss skrämmas. Demokratin står stadigt och dess fiender har inget att hämta i våld och mord. Vi står samlade.
Men det är allt för sällan som vi talar om att det vi samlas kring inte är något tomt och innehållslöst. Vår gemenskap, som vi har i människor runt omkring oss, och som i förlängningen uttrycks i de demokratiska samhällen som vi lever i, bygger på en nödvändig övertygelse om att vi som personer är beroende av vår omgivning. Och att vi behöver gemensamma spelregler – tydliga och goda värderingar – för att det goda samhället, byggt för det gemensamma bästa, ska fungera. Även när det är som svårast.
Den terror vi sett i Norge kommer att diskuteras och analyseras under lång tid framöver. Och det är allt för tidigt att säga något tvärsäkert om både motiv och gärningsman. Jag är dock övertygad om att illdåd av detta slag sällan kräver någon partipolitisk skuldkastning. Snarare krävs en samling kring de värderingar majoriteten av oss håller högt, och som bärs av den kristna etiken. Alla människors lika och okränkbara värde. Rätten att välja livsväg åt sig själv och uppväxtmiljö åt barn. Ömsesidig respekt för varandra. (Vilket är något vida längre än att stanna vid att tolerera varandra.) Solidaritet med den som är utsatt och i behov. Det varsamma förvaltandet av både mänskliga och materiella värden.
Det är i stunder som dessa som det blir tydligare än någonsin att framtiden byggs här och nu. Av oss alla. Tillsammans. Det är i reaktionen mot det ofattbara som ramarna för våra barns framtid definieras. Ska vi sluta oss inåt och välja repression och rädsla? Eller ska vi sluta oss samman och välja människovärde, frihet och framtidstro?
Jag vill tro att vi klarar av att möta framtiden med tillförsikt. Även när jorden just skälvt. Även när vi spontant vill löna ont med ont. Att skapa mening i det meningslösa. Det är något av det som definierar oss som kultur. Som människor.