"Verklighetens folk behöver företrädare i politiken"
Replik på Ulf Bjereld och Marie Demkers DN Debatt (10/4) den 15 april 2011
När jag för en tid sedan började tala om verklighetens folk ledde det till upprörda känslor bland tyckareliten. Och när jag i anslutning till det tyckte att politiken skulle hålla sig inom sina gränser och låta bli att lägga sig i sådant den inte har med att göra, fnös man. Det fanns också en slags reaktion som dock inte var så vanlig, nämligen att politiken tvärtom skulle lägga sig i ännu mer än vad den redan gör.
Men på annat sätt går det knappast att tolka det inlägg som de två statsvetarprofessorerna Ulf Bjereld och Marie Demker serverat (DN 10/4) på läsarnas köksbord.
Visst är den ökade individualiseringen och den påfrestning på samhällsgemenskapen en sådan utveckling innebär ett problem. Visst är det så att det civila samhället får stå tillbaka, till men för de relationer som är så viktiga för ett gott samhälle.
Men vad de båda professorerna verkar oförmögna att se är att deras eget recept gör sjukan värre. Det är just en hög grad av politisering och statsstyrning av samhället som har lett till den situation vi har idag.
Visst är det så att samhällskonflikter tarvar politik Och visst är jämlikhet viktigt. Men det är inte det enda värdet. Inte en överideologi som slår ut alla andra värden. Så som ansvarstagande, rättvisa, flit eller frihet – exempelvis att självständigt välja livsväg utan politiska pekpinnar. Jämlikhetsmålet får exempelvis inte heller leda till statliga åtgärder som dödar civila samhällets livskraft och möjligheterna för en reell och faktisk pluralism. Bjereld och Demker är nämligen rasande nära argument som leder till likriktning och enfald, allt i namn av jämlikhet eller rationalitet. Jag menar att frihet och den pluralism som därpå följer, kräver att människor faktiskt väljer olika livsstilar och livsvägar, och att det per definition är gott.
Att dela målet om ökad jämlikhet behöver inte betyda att man delar de politiska alternativen som antas leda till denna jämlikhet. Det kan till och med vara så att man har lite olika definition av vad jämlikhet faktiskt är. Vänstern sätter inte allt för sällan likhetstecken mellan att vara jämlik och att vara likadan. Jag talar hellre om att jämlikhet skapas när människor får likartade förutsättningar i livet, exempelvis lika tillgång till utbildning och vård.
Faktum är att det i mångt och mycket är just här som den politiska debatten står. När vi säger att vi har ett gemensamt ansvar att garantera alla människors tillgång till en god utbildning, men att varje förälder och elev själv ska få avgöra vilken skola de vill välja, säger våra politiska belackare att politiken abdikerat. Att ”planeringsförutsättningarna” för politikerna rubbats. Och att det är dåligt. Inte för att medborgarna genom gemensamma ansträngningar uppnått en historisk nivå av jämlikhet, utan för att politikerna inte längre får bestämma hur enskilda medborgare ska förvalta denna jämlikhet.
Kristdemokraternas vilja att sätta en gräns för politiken handlar om att ge verklighetens folk och deras frivilliga organisationer ett större utrymme att forma samhället utifrån sina värderingar och prioriteringar. Utan onödig politisk styrning. Därför kommer vi att fortsätta hävda att människors och civila samhällets utrymme måste öka – inte minska. Utan detta utrymme kommer viktiga värden att sakta dö ut. Och därför behöver verklighetens folk och de värden som förvaltas i civila samhället företrädare också i politiken.