Tal av Göran Hägglund vid riksdagens partiledardebatt 17 juni 2009
Obs! Det talade ordet gäller!
Herr talman!
Går man vilse tillräckligt länge börjar man snart känna sig hemma... Var det inte det som hände socialdemokraterna när köer i vården blev det normala?
Jag tror att många är medvetna om att svensk hälso- och sjukvård tillhör de bästa i världen. Men också att väntetiderna är för långa.
Det är ett problem framförallt för alla människor som ofta under värk och lidande tvingas vänta månad efter månad på besked och behandling.
Som betalar höga skatter för en vård de inte får. Det är också ett gigantiskt slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
Jag har det bestämda målet att få bort de orimliga köerna i vården.
Därför har vi skapat kömiljarden. Enkelt uttryckt innebär det att landstingen belönas ekonomiskt om de lyckas i arbetet med att få ned vårdköerna.
I förra veckan kunde vi presentera en halvtidsavstämning av vad som åstadkommits.
När de första mätningarna av satsningen kom såg vi ett trendbrott. Men det vi nu ser är mer än så.
Siffrorna för april visar på mycket tydliga framsteg.
På bara några månader har vi lyckats minska antalet köande personer med 54 000. Mer än en halvering!
I september väntade 97 000 patienter längre än de 90 dagar som stadgas i vårdgarantin för att få träffa rätt doktor. I april var det 43 000.
Under tolv år av socialdemokratiskt styre hände inget annat än att köerna växte.
Vårdgarantin satt där blott som en vackert broderad devis på landstingspolitikernas kontorsvägg. Det väcker onekligen frågan vad man egentligen vill med politiken.
Engagerar man sig för att man vill göra livet bättre för människor. Eller för att man är lojal med systemen?
I sjukvården arbetar kompetent personal som inget hellre vill än att bota och lindra. Och anställda inom vården gör heroiska insatser varje dag.
Det är de av oppositionen rosade och omhuldade sjukvårdssystemen som i praktiken hindrat personalen från att göra sitt jobb. Hindren har kommit från politiker som tror att allt här i livet handlar om budgetanslag och minutiös styrning.
Inte om att frigöra kraften hos den personal som bara vill ha rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Kömiljarden är en del av det arbetet.
Jag kommer inte att ge mig förrän vi klarar att leva upp till vårdgarantin.
I den senaste debatten talade jag om vårt arbete för att stärka patientens ställning.
Jag sa att vi prioriterar patienten framför systemen.
Mona Sahlin invände och hävdade att patienten och systemet är samma sak. Det är ett mycket avslöjande uttalande.
Förklara nu Mona Sahlin hur det kommer sig att denna er syn inte ledde till annat än 12 år av växande köer?
Försök. Ni har ju trots allt tolv års träning i dimridåer och bortförklaringar.
***
Herr talman!
För fjärde gången har vi lagt ett Europa-parlamentsval bakom oss. Oavsett vilka resultat vi kunnat notera för våra partier kan vi konstatera två positiva trender.
För det första. Valet handlade om sakpolitik. Det handlade inte längre om att vara för eller emot EU.
Det handlar om vad man vill med det EU vi har. Vi har haft en bättre valdebatt än tidigare.
Det andra. Valdeltagandet har stigit, precis som jag själv och andra förutspådde. De olyckskorpar som trodde sämre om svenska folket fick fel, och väl är det.
Kanske är det så att det ena har gett det andra. I så fall ett hälsotecken för svensk demokrati.
Under valrörelsen fördes också en intensiv debatt om upphovsrätten på nätet. Och om människors integritet.
Faktiskt så intensiv att vi kunde förära Europaparlamentet med ett nytt parti. Det är ett parti som inte finns företrätt här och vars uppfattningar vi kristdemokrater inte delar.
Men frågan är viktig. Därför vänder jag mig till de trendkänsliga som nu enligt uppgift håller på att vända i frågan.
Mona Sahlin, det är säkert uppiggande och roligt att sälla sig till en ungdomlig rörelse av uppkäftiga nätproffs. Men har vi inte ett större ansvar än så?
Vi måste se till realiteter och konsekvenser.
Om socialdemokraterna inte tycker att upphovsrätten ska gälla på nätet, hur kan man då försvara en annan form av upphovsrätt, patentskyddet?
Eller är det bara kulturarbetarna som inte ska få betalt för sitt skapande i socialdemokraternas Sverige?
Om man också ifrågasätter patentskyddet, vad skulle det innebära för den forskande läkemedelsindustrin att de inte längre skulle ha ett patentskyddat forskande?
Vad skulle det innebära för framtidens sjukvård?... För mig som socialminister är det uppenbart att det skulle resa enorma problem och att det skulle sätta möjligheterna att utveckla vården på spel.
Mona Sahlin. Förklara hur ni tänkt.
För det är väl ändå inte så att ni ser till den politiska trenden först och till de faktiska konsekvenserna sedan?
Ett sådant beteende har i så fall ett namn. Det kallas populism.
Herr Talman,
Ingen är oberörd av den ekonomiska krisen. Vissa har påverkats långt mer än andra, men alla känner av den.
Svensk ekonomi är väldigt exportberoende. Och därmed beroende av utvecklingen i omvärlden.
När de ekonomiska aktiviteterna avtar påverkar det Sverige mer än andra länder.
Beställs det väsentligt färre Scania-lastbilar så uppstår problem i Scanias fabriker. Färre personer behövs i produktionen.
Människor drabbas när de förlorar jobben och det offentligas kostnader ökar, samtidigt som skatteintäkterna minskar.
Vi ser ett och annat ljustecken men ingen kan med säkerhet säga när det vänder eller hur djup krisen kommer att bli innan det blir bättre. Då är försiktighet en dygd.
I den svenska debatten har oppositionen visat sig vara mer än villig att satsa stort med hjälp av pengar som inte finns. Här råder inga begränsningar eller avvägningar.
Häromdagen gav Internationella valutafonden – IMF - ett positivt omdöme om Sveriges krisbekämpning.
Väl avvägda åtgärder, enligt referaten. Deras bedömning kan inte tolkas som annat än ett starkt betyg för den ekonomiska politiken.
Och IMF underkänner de idéer som är oppositionens. Man betonar att deras förslag skulle innebära ett stort risktagande men knappast några positiva effekter.
Jag och kristdemokraterna har ingen annan avsikt än att fortsätta ta ansvar i en svår tid.
***
Herr talman!
Livet är inte bara IMF-rapporter.
Nu i helgen hade teveprogrammet Talang säsongsavslutning. Det är ett program där folk fått uppträda inför en jury som bedömt deras färdigheter i precis vad som helst.
Och vem kunde tro att vinnaren skulle bli en person med samma förmågor som de rödgröna? Det blev nämligen en trollkarl!
En fullt normal trollkarl med precis samma utrustning som oppositionen: en trollerilåda med trollspö och allt.
Jag tycker att de rödgröna förtjänar en eloge för sina uppträdanden under riksdagsåret.
Hur många gånger har de inte lyckats blanda bort korten.
Hur många gånger har inte pengar som inte finns plockats fram ur öronen på de rödgröna.
Hur många gånger har inte små överraskningskaniner hoppat upp ur hatten. Och glatt sprungit runt i form av stödpaket, bluffprogram och fantasivisioner.
Det enda de inte lyckats så bra med är själva trollspöet.
Mona Sahlin har försökt trolla bort ekonomiska realiteter.
Lars Ohly har försökt trolla bort hammaren och skäran.
Och Maria Wetterstrand har försökt trolla bort Lars Ohly.
Men tack ska ni ha. Det har varit ett underhållande riksdagsår.