Tal av Göran Hägglund vid riksdagens partiledardebatt 16 juni 2010
Obs! Det talade ordet gäller!
Herr talman,
Vi är i slutet av alliansregeringens första mandatperiod. Vad vi har åstadkommit och vart vi är på väg är en talande kontrast till vänstersidans idéer. Grundat i tydliga värderingar har vi gett större utrymme för människors egna önskemål. Vi omformar system för att vara till för personer - istället för att omforma personer för att passa systemen. Vi ger stöd till dem som behöver samhällets skyddsnät. Vi betonar personligt ansvarstagande. Och vi premierar arbete. Regeringen har haft att brottas med den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Det har ställt krav på ansvarstagande. Ekonomiskt lättsinne hade varit förödande.
En lynnig och omoralisk fastighetsskatt har avskaffats. Vården har utvecklats och köerna kortats. 181 nya vårdcentraler har tillkommit för att erbjuda nära vård. Skolan har förbättras. Vanliga löntagare och pensionärer har fått sänkt skatt. Sjukskrivningstalen har minskat liksom antalet förtidspensioneringar. Äldreomsorgen har förstärks.
*
Politik påverkar människors vardag. Därför är det viktigt att inte oansvarigt önsketänkande får ta över. Politik har konsekvenser. Med realism når man långt. Och med realism och engagemang ännu längre.
Det är med realism och engagemang som vårdköerna har kortats radikalt och är på väg nedåt i snabb takt. Vi har lyckats upphäva det som många trodde var en tröstlös naturlag. Det är med realism och engagemang som apoteket omreglerats så att det blir bättre tillgänglighet för kunderna och utökade möjligheter för nya friska företag. Det är med realism och engagemang som den största psykiatrireformen på decennier sjösatts, till sjuka människors fromma.
Det är med realism och engagemang vi har öppnat för mångfald och konkurrens, som främjar vårdpersonalens arbetsvillkor och möter patienternas vårdbehov. Det är med realism och engagemang vi tar viktiga steg för både patientsäkerhet och kvalitet i vården. Systemen kan inte få vara heliga.
Det är människornas behov som är det centrala. Det är den inställningen som är skillnaden mellan framgångsrik och misslyckad politik.
*
Herr talman,
Låt mig få påtala några exempel på oppositionens bristande realism och skeva värderingar.
Vänstern saknar energipolitik. Det borde inge oro hos alla ansvarstagande i vårt land.
Energipolitiken är en viktig grund för framtid och för jobb. Det gäller överallt men inte minst för ett exportberoende land med mycket av energiintensiv industri. Eller ta familjepolitiken. Det är med en förfärande iver som vänstern vill styra och ställa i folks vardagsliv.
Föräldrarnas egna val, deras egna verkligheter och egna överväganden, det spelar ingen roll. De sociala ingenjörer som tävlar i att lägga samhället till rätta efter ideologiska mallarna vet nämligen bättre. Men är det realistiskt? Är det realistiskt att tro att människors mest privata livsvillkor ska kunna formas efter ritborden hos självbelåtna ideologer? Är det ens moraliskt? Är det realistiskt att efter varje gång nya oroligheter blossar upp i svenska förorter peka på alla möjliga faktorer som har med annat än enskildas eget ansvar att göra?... Vare sig nu enskilda är ungdomar eller deras föräldrar. Är det realistiskt att alltid söka efter omständigheter i stället för faktisk skuld? Är det ens moraliskt? Är det realistiskt att Sverige lämnar Afghanistan? Att utifrån en grumlig motvilja mot USA backa ur vårt internationella åtagande och stöd för det afghanska folket. Är det ens moraliskt?
*
Men kanske är förslaget om arbetstidsförkortning det mest belysande. Ansvarskännande politiker och ekonomer har ägnat mycken tankemöda åt frågan om hur vi ska klara av ekonomi och välfärd när andelen äldre blir allt större. Samtidigt har Sverige en opposition där partier kräver minskad arbetstid för alla. Både vänsterpartiet och miljöpartiet vill ha lagstadgad 30-timmarsvecka. Miljöpartiet vill ha 35-timmarsvecka inom fyra år. Vänsterpartiet kräver 30 timmars arbetstid med bibehållen lön.
Att sänka arbetstiden från 40 till 30 timmar skulle kosta omkring 80 miljarder om året enbart för vård- och omsorgsverksamheten i Sverige. Räkneexemplet från enbart vården och omsorgen hisnar. Vad säger det om realismen i att sänka arbetstiden med bibehållen lön på hela arbetsmarknaden? Ledighetslinjen vore förödande för välfärd och välstånd. Vi ska inte gå i den riktningen. Vi ska över huvud taget inte slå in på det politiska önsketänkandets väg.
*
Herr talman,
Jag har tidigare här i kammaren tagit utgångspunkt i ett par populära tv-program för att beskriva oppositionens agerande i politiken. Nu har turen kommit till gör-det-själv-programmen. Ni vet program som Äntligen hemma! Äntligen hemma kunde möjligen tjäna som rubrik på rödgröna förslag till ofinansierade arbetstidsförkortningar. Men… här står nu oppositionens företrädare i snickarbyxor. Som aktörer i programmet Fuskbyggarna. Här ska byggas kollektivhus med rödgröna storblommiga tapeter. Lika för alla. Lars Ohly – är försedd med både hammare och skära. Mona Sahlin verkar mest agera plattläggare och tillsammans gör de alla sitt yttersta för att isolera bygget från omgivningen.
Det mesta är uppåt väggarna! Ohly tjurar lite. Han vill bygga en mur… Fuskbygget kännetecknas av att det saknar en stabil grund i form av ansvarstagande. Man väljer det snabbaste byggsättet istället för det stabilaste. Med spackel och maskeringstejp försöker man kortsiktigt skyla de värsta skavankerna.
Man undviker att bygga förråd, skafferi och matkällare. Här gäller det att använda ytan för roligare saker. Nu, istället för sedan. Att byggnaden saknar tak bekymrar inte så mycket eftersom de bara planerar för bra väder. Internationell snålblåst och inhemsk nederbörd tänks effektivt bort.
Det blir förstås inget annat än ett luftslott. Under programproduktionen har ibland huvudrollsinnehavarna irrat in i andra inspelningar, t ex i programmet Lyxfällan – som ju uppmärksammar personer som gör av med mer pengar än de har. Många tror att Efterlyst kan göra oppositionens företrädare till stjärnor i kommande program.
*
Herr talman,
Apropå hus. Vi kan se dogmatikens verkningar över hela det politiska fältet.
Vi minns uttalandet från miljöpartiet, att har man inte råd med fastighetsskatten så ska man låna pengar. Eller sälja huset. Det är cynism i klartext! Och vad ska man säga om Mona Sahlin, som inte vill ha en förmögenhetsskatt, men en skatt på förmögna? Och vi vet ännu inte vilka som ska räknas som förmögna. De rödgröna ger nämligen inte klara besked, vare sig om fastighetsskatten eller förmögenhetsskatten. Människor med små marginaler utelämnas åt vänsterns ideologiska nycker...
Jag vill berätta om ett äldre par i Mona Sahlins hemkommun Nacka. Paret bor i ett hus som har ett högt taxeringsvärde men hushållsinkomsten är normal. De uppger att de inte kommer att kunna bo kvar om vänsterns förslag blir verklighet. Deras skatt på boendet kommer att öka med mer än 1.500 kronor per månad. Är detta mänsklig politik? Är det anständigt att vanligt folk ska riskera att drabbas på detta sätt? Jag tycker inte det. Jag tycker svenska folket förtjänar bättre än så. Och det får man med en fortsatt alliansregering.