Göran Hägglunds tal på Partifullmäktige (22/10 2010)
Obs, det talade ordet gäller!
Mina vänner,
Välkomna hit. Det är jätteroligt att se er alla här. Det här är första gången vi ses i det här formatet efter valet. Vi har mycket att samtala om idag.
Jag vill inleda med några direkta reflektioner med anledning det nyligen avhållna valet.
För det första ska vi förstås glädja oss åt att alliansen vann. Alliansen är det största blocket i riksdagen och har bildat regering för att genomföra det som vi gick till val på.
Något annat än en valseger för alliansen är det inte tal om. Det kan vara värt att veta att sedan 1958 är det bara två regeringar som fått större väljarstöd, senast det inträffade var 1976.
Det kan också vara värt att veta att sedan 1958 har det bara hänt tre gånger tidigare att sittande regering har ökat sitt väljarstöd mellan två val.
Eller att komma ihåg att alliansen fått ett ökat stöd sedan 2006. Eller att skillnaden mellan alliansen och det rödgröna blocket har ökat.
Allt detta är bra. Men…vi ska naturligtvis inte blunda för det som av nödvändighet måste uppta vår tid och energi de närmaste åren.
Det första är det faktum att alliansen trots allt inte har egen majoritet i riksdagen.
Där ska man i och för sig komma ihåg att förutsättningarna för minoritetsregerande är mycket bättre i dag än till exempel under perioden 1991-94. Budgetlagen ger numera regeringen alla möjligheter att få igenom sitt budgetförslag.
Men likväl, vi vet alla hur oppositionen i Sverige i dag ser ut, och att det gäller att vara noga genomtänkt, inte bara beträffande politikens innehåll, utan också när det gäller att vinna stöd i riksdagen. Kom ihåg att det är de röd-gröna som behöver Sverigedemokraterna – inte vi.
*
Men det andra, det är förstås det som är riktigt angeläget för oss kristdemokrater. Och det är att vara öppna, ärliga och inte minst konstruktiva inför det faktum att vi har gått igenom vår tredje valförlust i rad.
Det finns mycket att säga om detta i alla enskildheter. Jag ska först ge några reflektioner om valet som sådant utan att föregå framtidsarbetet.
Först vill jag säga att jag tycker att valrörelsen präglades av en mycket god stämning internt.
Jag mötte idel glada valarbetare över hela landet. Som slöt upp vid varje torg, valstuga och närhelst det skulle bladas eller affischeras. Den kristdemokratiska moralen var det inget fel på.
Sedan tycker jag också att vårt kampanjmaterial var det bästa – och modigaste - vi har haft i något val. Det blev med rätta omtalat och lovordat långt utanför våra egna led.
Låt oss se buffeln och gorillan i vitögat och säga som det är – vi stack faktiskt ut både i affischvimlet och bland tevereklamen.
Men vi ska inte sticka huvudet i sanden. Vi tappade väljare. Och det ska vi se på med realism och utan ursäkter och bortförklaringar.
I många kommuner och vissa landsting har vi tagit mycket stryk. Detta finns det skäl att studera i särskild ordning.
Också på den nationella nivån har vi tappat röster. En av de uppenbara anledningarna måste tas med i beräkningen.
Och det är svårigheten för ett mindre parti att hävda sig när man sitter i regeringsställning.
Och speciellt när man sitter med ett parti som är väsentligen större och till på köpet rätt så populärt. Det här rör förstås oss kristdemokrater, men också folkpartiet och centern.
Inte bara kristdemokraterna utan också de övriga mindre partierna i alliansen har gått bakåt i valet.
Moderaterna har ansvarat för många av de centrala politiska områdena. Inte minst har av allt att döma den djupa och kostsamma finanskrisen - mitt i allt - opinionsmässigt spelat moderaterna i händerna.
Men det handlar nog också om en logik som förstärkt sig själv. Moderaterna var det största partiet inför valet 2006.
De blev ännu större efter det valet. Och ännu större efter valet 2010.
Det största partiet får representera och personifiera resultatet av alla de fyra partiernas gemensamma ansträngningar. Det är förmodligen så att allmänborgerliga väljare tenderar att belöna alliansens största parti för vad alliansen som helhet uträttar.
Detta inte sagt för att missunna moderaterna deras framgång; de ska ha alla gratulationer för en väl genomförd valrörelse.
Och, det vill jag understryka, definitivt inte sagt för att underminera alliansens sammanhållning.
Men vi måste också förhålla oss till det komplicerade i vår situation: Att hitta en väg som gör det möjligt för oss som mindre parti i regeringen att vara tydligt igenkännbara och relevanta för väljarna.
Det är en avancerad balansgång vi har att gå. Men vi kommer att göra det, var så säkra. Vi har det viktigaste, vi har den inre stadgan…
Den stadga som hindrar oss från att svaja oavsett hur det blåser. Oavsett hur skakigt det kan verka för tillfället.
Det är den stadga man får av en genomtänkt ideologi, sådant som präglar ett värdeorienterat idéparti som vårt.
Det finns en tendens i svensk politik som hittills inte har fått särskilt stor uppmärksamhet i eftervalsanalyserna:
Valet resulterat i två jämnstora och numerärt dominerande partier som tävlar om de breda väljargrupperna. Det kan leda till att den spänstiga idépolitiken och idéutvecklingen sätts på undantag.
Mellan de två stora partierna i respektive block finns idag egentligen ingen större ideologisk spänning, och det präglar förstås samhällsdebatten.
Moderaternas förskjutning mot mitten har inneburit att politikens konfliktyta tenderar att reduceras till - den i för sig viktiga – frågan om jobb eller bidrag. Men politiken handlar om mycket mer.
Många tycker nog att det är skönt att det är pragmatism och inget annat som prioriteras. Och det må vara gott så, så länge det stannar vid det.
Men pragmatismen bör inte hyllas på bekostnad av djup. Eller på bekostnad av värden.
Det är då den övergår till teknokrati.
Då blir det fattigt och sterilt, och det kommer människor i allt högre grad att märka.
Ett sådant tillstånd har förstås konsekvenser. Hela den politiska debatten i Sverige färgas av detta.
Samhällsdebatten måste ha utrymme för det idépolitiska. Och för allt vad det innebär av immateriella och principiella frågor.
Det måste vara någon slags balans. Nytta och effektivitet kan inte vara den enda dimensionen i det politiska rummet. Det vore i så fall ett rum som förr eller senare kommer att upplevas som tomt och fattigt.
Och det är här, tror jag, som vi har fröet till en kristdemokratisk revansch.
Vi är ett idéparti. Ett parti som hämtar näring ur universella värderingar.
Partiet för människovärde, förvaltarskap och personlig frihet.
*
Vi har som kristdemokrater drivit spännande diskussioner om behovet av civilkurage i vårt samhälle, om att stärka det civila samhället genom möjlighet till viss avdragsrätt, om avskaffande av den orimliga fastighetsskatten, om den självklara rätten för föräldrar att bestämma om barnomsorgen istället för politiker.
Svensk politik kommer alltid ha behov av ett värdeorienterat idéparti. Och än mer så när idéerna är satta på undantag.
I den meningen - och den ganska avgörande meningen - talar utvecklingen för kristdemokraterna.
*
Låt oss minnas var vi var för ett år sedan. Om debatten kring verklighetens folk och den förnyelse av partiet som då tog sin början.
Om begreppet politikens gränser. Jag dristade mig till att påstå att det fanns en tyckarelit i Sverige som levde över huvudet på vanligt folk.
Och jag tyckte att folk ska kunna få vara ifred från pekpinnar och få fatta sina vardagsbeslut själva. De ska fatta dem vid det egna köksbordet, där besluten hör hemma.
Politiken och dess ibland klåfingriga företrädare ska göra halt vid köksbordet.
Politiken har nämligen sina gränser, och det är vår uppgift som idéparti att vakta dem. Att vara politikens gränspolis.
Det handlar inte bara om principer utan faktiskt även om ett slags politikens självbevarelsedrift – om politiken griper sig an allt för mycket förlorar den inte bara i legitimitet.
Den blir också svagare i sina kärnuppgifter. Politiken riskerar då att inte orka med de mest centrala uppgifterna.
Det är inte politiken utan det civila samhället som är samhällets ryggrad. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är när det civila samhällets förtroendefull och tillitsskapande nätverk brister som politiken kan ta sig utrymme att gå in och reglera våra liv.
Allt hänger ihop, men det krävs ett värdeburet parti för att se det. Ett parti som ser sambanden bortom ekonomin.
Ett parti som har en fast ideologi. Vår förnyelse är ingen kosmetika. Den står på fast grund.
Subsidiaritetsprincipen säger oss att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga miljö. Och nej, det är inte alltid köksbordet som är den givna nivån.
Men bra ofta. Och definitivt mer än vad det ges utrymme för idag.
Från personalismen hämtar vi vår övertygelse om människans behov av gemenskap men också vår tro på människans förmåga till rationalitet och ansvarstagande. Och därmed vår kritik av olika förståsigpåares pekpinnar.
Det är sådant vi har hämtat inspiration ifrån när vi behandlat frågan om politikens gränser.
Något som togs väl emot. Jag hyser ingen tvekan om att det förnyelsearbete vi påbörjat har ett starkt stöd i partiet.
Och under året som gått har vi befäst vår position som Sveriges ledande idéparti.
Samtidigt måste vi konstatera att vi i valet ännu inte kunde växla in den här processen i faktiska valsedlar. Men det säger jag med tonvikt på ”ännu”.
För det är något som handlar om tid. En genuin förnyelse av ett parti är inget man vare sig kan eller bör företa bara för att ett val står för dörren.
Under året ställde vi oss i mitten av svensk kulturdebatt, och i mitten av svensk idédebatt. Men det räcker inte. Vår politikutveckling har varit för svag i förhållande till vår idéutveckling. Den har inte hängt med.
Vi bör vara självkritiska och erkänna att vi till dags dato inte har nått så långt att vi ska vara nöjda, vare sig i termer av valresultat eller politiskt innehåll.
Det handlar om att skapa förtroende i valmanskåren. Och det tar tid och tålamod, men kräver också substans. Vi får inte stanna upp i vårt politiska förändringsarbete.
Vi måste hålla i vårt arbete med politikens gränser. Vi måste fördjupa det. Inte bara fram till nästa val utan under lång tid framöver.
Menar man allvar med sådant här handlar det ju om en process som över huvud taget inte är knuten till något valschema. Då handlar det om vilket parti man vill vara.
Låt mig vara tydlig med en sak: vi är på rätt spår i detta. Vi ska inte drabbas av missmod.
Vi ska hålla huvudet kallt och inse att krismedvetandet efter valet 2006 inte var så stort som det borde ha varit.
Vi har nu därför tillsatt en framtidsstrategigrupp för att förutsättningslöst analysera valresultatet och framförallt komma med konstruktiva förslag för framtiden.
Deras uppdrag är att ge förslag på hur partiets politiska profil, våra idéer och vår kommunikation ska utvecklas på längre sikt.
Den sjuttonde december ska deras resultat presenteras för partistyrelsen. Jag hoppas att det ska bli startpunkten för en spänstig och livaktig debatt på partiets alla nivåer.
Den här gruppen kommer förstås att arbeta med största möjliga öppenhet mot partiet som ledstjärna. Jag tror att vi behöver koncisa förslag, inte tjocka pappersluntor.
Jag vill passa på och uppmuntra alla här som känner att de har tankar som bör komma med i deras arbete att också skicka in inspel till gruppen. Eller varför inte bjuda in dem till lokala möten ute i landet.
Jag vill och ska inte föregripa några slutsatser, men jag vill ändå ge några reflektioner med valet och den gångna mandatperioden i backspegeln.
För det första tror jag att vi kan bli bättre på att alla dra åt samma håll i partiet när vi bedriver politik.
För det andra ser jag ett antal områden där vi har god potential att förnya.
Det första är familjepolitiken. Det är en kristdemokratisk hjärtefråga.
Men just därför måste vi vara vaksamma så att vi inte förväxlar mål och medel. Vårt mål är alltid en trygg och frihetlig familjepolitik.
Och vi vet att vi när det gäller grundsynen har svenska folkets stöd. I valrörelsen visste vi att vi skulle gå segrande ur alla debatter som handlade om tvångsdelad föräldraförsäkring.
Men de rödgröna smet undan och frågan fick nära nog ingen uppmärksamhet.
Vi har inte lyckats förklara och konkretisera vår familjepolitik på ett sådant sätt att den blir ett skäl för människor att ge vår politik sitt stöd.
Detta trots att undersökning efter undersökning visar att vår politik för stärkta familjer och föräldrarnas rätt att själva välja barnomsorg har ett starkt stöd.
*
Ett annat område är rättspolitiken. Under de senare decennierna har vi i Sverige sett hur rättspolitiken kopplats loss från sin moraliska botten och allt mer reducerats till en fråga om materiella omständigheter.
Människor måste kunna känna att rättskipningen ytterst vilar på en etisk grund. Annars kommer den att förlora i legitimitet.
Jag ser också att det finns en skillnad på den brottslighet som politiker gärna prioriterar och den som ligger närmare perspektiven hos verklighetens folk.
Det allra viktigaste för de allra flesta är gissningsvis att det är tryggt och säkert på gatorna i den egna staden, i de egna kvarteren eller den egna byn. Det är vardagsbrottsligheten, den som drabbar vanliga hederliga människor, som ska prioriteras högst.
Det är också den brottslighet det civila samhället kan förebygga och bekämpa om det får samarbeta med en resursstark lokal polis.
*
Ett tredje område är arbete och företagande.
Vi vet sanningen, och det är att det är vi som är småföretagarpartiet i alliansen. Vi har kämpat som ingen annan för sänkt skatt för småföretagare.
Och det är jättebra. Men kanske behöver vi bredda oss även här.
Företagarpolitik handlar om mer än att sänka skatt. Vi bör ta fasta på övertygelsen om att företagande är ett värde i sig, inte enbart en regulator i arbetsmarknadspolitiken eller som en kassako för politiker.
Lika lite som i familjepolitiken ska man vara rädd för omprövningar på det här området.
Återigen, det är målet, inte medlen, som är det viktiga.
Mina vänner,
En sak är säker. Kristdemokraterna gör skillnad.
Våra insatser i regeringen har faktiskt varit betydande om man tänker efter. Låt oss bara snabbt räkna upp ett antal områden.
Vi har jobbat för värdighet i äldreomsorgen - värd namnet. Och inte bara det, vi har infört valfrihet i äldreomsorgen.
Och föräldrar ska kunna få ersättning från de kommuner som inte uppfyller sina åtaganden inom barnomsorgen.
Det är vi kristdemokrater som sett till att friskolor som vill bedriva undervisning utifrån sin värdegrund också får göra det.
Det är tack vare att vi har en kristdemokratiskt styrd vårdpolitik som vårdköerna har halverats.
Det är tack vare oss som vi har kommit till rätta med en orättfärdig fastighetsskatt.
Det är tack vare oss som vi har fått sänkt skatt för pensionärerna.
Det är tack vare oss som flyktingar har rätt att återförenas med sina familjer.
Allt detta och mycket mer är kristdemokratiska avtryck i regeringens politik.
Och nej, det kanske inte har nått allmänhetens öron i sådan utsträckning vi skulle velat. Men det är ett faktum, och det ska vi komma ihåg.
*
Vänner,
Visst har vi mycket att gripa an efter ännu ett förlustval. Men låt oss inte glömma det stora perspektivet. Det som hände i valet 2010 var i sann mening historiskt.
Genom att vinna ett andra val i rad visade alliansen att regeringsinnehavet inte var en parantes.
Vi visade också att vi är den politiska kraft som är för statsfinansiellt ansvar och är garanten för svensk välfärd.
Det var mer än en vändpunkt i svensk politik. Det var ett nytt blad som vändes i svensk historia över huvud taget.
Efter nästan ett sekel tycks socialdemokratins makt över svenskt samhällsliv vara definitivt bruten.
Vi färdas nu vidare mot det Sverige jag såg framför mig på vårt riksting i Örebro: Mot det svenska samhällslandskap där våra reformfrön kommer att ha grott och växt.
Där våra små kärnor av valfrihet som vi planterat kommer att ha brutit igenom betongen och växt till ståtliga ekar, som står orubbliga när det blåser vänstervindar.
Tillåt mig upprepa vad jag då såg framför mig om alliansen vann valet:
”Små skott av familjefrihet, av tryggt eget sparande, av reellt personligt ansvar och solidaritet, kommer att ha blommat ut till sprakande svenska självklarheter som bara en apart socialdemokrat skulle komma på tanken att klippa ned.
Tanken på att föräldrar inte skulle få bestämma själva, eller att allas pengar egentligen tillhör staten, kommer vara lika välkomna som kvicksilver i marken.”
Det är den utvecklingen svenska folket har gett oss förtroendet att driva. Och det är något fantastiskt.
Det har vi varit med om att skapa. Det hade aldrig kunnat ske utan att alla partier i alliansen samarbetat.
Det är resultatet av vårt arbete. Av våra ansträngningar, våra uppoffringar och vår tro på våra idéer.
Som ett mindre parti i alliansen har man det tufft, det är bara att konstatera. Men när vi nu blickar mot vår politikutveckling, låt oss inte glömma vad som faktiskt har kommit ut ur allt vårt engagemang: ett bättre Sverige.
Tack ska ni ha!