Delar av Göran Hägglunds tal vid Kristdemokraterna i Västra Götalands höststämma i Grästorp, 20 november 2010

Obs! Det talade ordet gäller!

Mina vänner,

Tack för att jag fått komma hit till stämman.

Jag vill först av allt ge några direkta reaktioner på det som har hänt i svensk politik sedan valet.

För det första ska vi förstås komma ihåg att alliansen vann. Samtidigt är detta ett val där Kristdemokraterna på de flesta håll backat ännu ett val. Det är oerhört allvarligt, och jag vill återkomma till det senare idag.

Men som allians betraktat fick vi sammantaget fler röster än 2006 och är det största blocket i riksdagen.

Vi Kristdemokrater har, som sagt, ingen anledning att känna oss nöjda med vårt eget resultat. Glädjande är förstås däremot att alliansen vann valet på den nationella nivån.

Det kan vara värt att veta att sedan 1958 har det bara hänt tre gånger att sittande regering har ökat sitt väljarstöd.

Det är bra. Men vi ska naturligtvis inte blunda för sådant som av nödvändighet måste uppta vår tid och energi de närmaste åren.

Till exempel det faktum att alliansen trots allt inte har egen majoritet i riksdagen. Men likväl, vi vet alla hur den parlamentariska bilden ser ut.

Den har inslag av sådant vi inte trodde att vi skulle behöva se, och det gäller att vara än mer varsam i det politiska manövrerandet än tidigare.

Faktum är att det inte bara är i riksdagen vi ser krafter uppenbara sig som vi helst skulle vara utan. Här i Grästorp finns fenomen som är rent ut sagt förfärande.

Men det räcker förstås inte att bara vara förfärad.

Tvärtom, det kan vara kontraproduktivt att bara fördöma utan att gå på djupet med de svåra frågor som ställs emot oss.

Låt oss vara ärliga: Integration är sällan problemfritt. Och i Sverige har vi problem, framför allt med att det tar allt för lång tid för allt för många att få ett jobb och bli självförsörjande.

Vi stöter då och då på kulturkrockar och värdekonflikter.

Men jag vill inte stå här och måla upp mörka bilder.

Jag vill börja i andra änden. Jag tycker det viktiga är att vi hittar ett konstruktivt förhållningssätt.

Jag tror exempelvis att vi måste ändra grundinställning till vilken förmåga den har som flyr till vårt land. Att det i dag tar i genomsnitt sju år för en person att komma i egen försörjning är ett misslyckande.

Och det handlar nog lika mycket om attitydproblem och försvårande regler, som om bristande personlig förmåga eller ren diskriminering.

Varför är det inte naturligt att varje person som flyttar hit som första fråga får; Välkommen – hur hade DU tänkt att ditt nya liv i Sverige ska fungera?

Hur har DU tänkt dig, att din försörjning ska se ut? Att snabbt hitta en plats i tillvaron, är nog viktigare än att det är exakt rätt plats från början.

Att vi öppnat upp för att skapa en arbetsmarknad för människor med sämre språkkunskaper och låg utbildningsnivå är bra. Jag tänker exempelvis på RUT-avdraget.

I framgångsrika företagarbygder fungerar insteget i samhället otroligt mycket bättre än på andra håll – därför att myndigheterna fokuserar på egen försörjning. Och företagen öppnar upp sina arbetsplatser.

En del av att bekräfta de problem som finns och funnits handlar om att göra om och göra rätt. Inte att stänga våra gränser och titta snett på människor.

*

Jag tror också att man måste vara trygg i sig själv för att möta det främmande med generositet. Jag har i andra sammanhang hållit fram bildningen som ett viktigt redskap i det här.

Men faktum är att kulturarvet över huvud taget är en källa till självkännedom. Jag tror exempelvis inte man bekämpar främlingsfientlighet genom att påstå att det inte finns någon svensk kultur.

Ett påstående som dyker upp nu och då, särskilt när debatten ska föras med rasister. Och inte allt för sällan, märkligt nog, på kulturens många egna scener.

Man kan inte kompromissa om allt. Det finns grundläggande lagar och värden i Sverige som vi måste hålla på.

Vi kan till exempel inte acceptera en kvinnosyn som i vissa extrema fall leder till att tonårsflickor aldrig får lämna hemmet ensamma.

Någonstans där tror jag man måste börja: Dels i en insikt om att den egna kulturen existerar, och att den har ett värde för oss.

Och dels i en insikt om att det finns värden som är grundläggande för oss alla. Värden som utgör ramen för spelregler som gäller för alla svenskar, infödda som nya.

*

För många år sedan hade vi en debatt om hur rasisterna hade kidnappat den svenska flaggan. Människor blev oroliga för om man kunde missuppfattas som rasist om man hissade flagg på tomten – eller om någon kunde ta anstöt om skolan flaggade på skolavslutningen.

Den blågula flaggan har vi tagit tillbaka! Denna symbol som på sitt sätt bevisar att de som talar om en icke existerande svensk kultur och identitet har fel.

På samma sätt får vi aldrig backa när liberaler och förstå-sig-påare försöker inbilla oss att det är förgripligt att låta skolorna har avslutning i kyrkorummet.

På samma sätt får vi aldrig backa när rasister och främlingsfientliga vill tala om Sverige som ett slutet och isolerat land.

Svensken tillhör ett folk som är öppet mot världen. Det har varit och är en framgångsfaktor.

Som välkomnar människor som vill bidra till landets utveckling och som kan tillföra oss något nytt och värdefullt.

Det är en av de saker som konstituerar det svenska. Vad rasisterna än vill påskina.

Och en sak är säker: Vi får aldrig tillåta oss att avsluta ett resonemang om behovet av en gemensam värdegrund med att hänfalla i främlingsfientlighet.

Och där har vi kristdemokrater en oerhört viktig uppgift. Vi står upp för människovärdet!

Vi accepterar aldrig när någon vill göra vår kultur och vårt judiskt-kristna värderingsarv till något annat än vad det är.

Inkluderande. Accepterande. Öppet. Demokratiskt. Och framför allt; människoälskande.

När rasisterna hotar definitionen av våra värderingar och våra symboler – då ska vi försvara dem – och om nödvändigt – ta dem tillbaka.

 Utskriftsvänlig version     Dela med andra