Tal av Göran Hägglund vid riksdagens partiledardebatt 19 januari 2011
OBS! Det talade ordet gäller!
Herr talman,
Låt mig för ett ögonblick få bryta allvarsamheten. För häromkvällen hölls ju årets Idrottsgala. Då delades priser ut till förtjänta mottagare för deras insatser under 2010. Jag har funderat på om inte politiken borde hålla sig med något liknande?
Kanske skulle det kunna bli något sån´t här:
Priset för Årets dimridå går till…
Mona Sahlin för att hon visat att det går att bedriva en politik före valet, och sedan omedelbart efter valet ta avstånd från den…
Årets Polarpris går till…
Peter Eriksson/Maria Wetterstrand för att man istadigt håller fast vid en orealistisk energipolitik också när det slås köldrekord.
Och Årets tröstpris går till…
alla självömkande Sverigedemokrater.
Priset för Årets isolering går…
gemensamt till oppositionspartierna för att de tillsammans har försvagat Sveriges röst i omvärlden i en tid när samarbete är viktigare än någonsin.
Årets blunder går till …
Lars Ohly för att han ännu inte fått upp ögonen för fördelarna med valfrihet. Han tilldelas också utmärkelsen som Årets optimist för att han är den ende som ännu inte insett att det rödgröna samarbetet har kollapsat.
Men, herr talman, åter till ordningen.
Sverige år 2011… Sverige har återhämtat sig snabbt efter den dramatiska internationella finanskrisen. En kris som slog hårt mot vårt mycket exportberoende land. Människor förlorade sina jobb. Statens och kommunernas ekonomi försämrades genom att skatteintäkterna snabbt minskade. Men nu växer svensk ekonomi snabbt. Sysselsättningen ökar och de offentliga budgetarna stärks. Allt fler får ett arbete att gå till. Genom handlingskraft och framförhållning kunde regeringen möta krisen på ett sätt som räddat många arbetstillfällen och bäddat för den snabba återhämtningen.
Men, herr talman, visionen för morgondagen kan inte begränsas till att enbart handla om budgetbalans och ordning och reda i de offentliga finanserna. En välskött ekonomi är en förutsättning för att vi ska kunna förverkliga visionerna om ett ännu bättre Sverige. Men en välskött ekonomi är ett medel – och ska inte förväxlas med målen.
*
Dagens Sverige har byggts av hårt arbete. Genom ett klimat öppet för nya idéer. Men kanske framför allt av värderingar: om alla människors lika värde, solidaritet, öppenhet, tillit, hederlighet, flit och om en vilja till sammanhållning.
Sverige har klarat många utmaningar och svårigheter. En del genom tillfälligheter, men många gånger genom kollektiv klokskap, gemensamma uppoffringar och en vision om att vi tillsammans ska bygga det som är bättre.
Man har upplevt att det har funnits en gemensam mening…
Vi politiker får inte förlora oss i ekonomi, arbete och teknikaliter. Dagens politik blir allt för ofta just sådan, kanske också så idag.
Vi har i dag fyra oppositionspartier som i varierande grad torgför ekonomiskt önsketänkande. Inom alliansen finns tre liberala partier. Och så har vi ett idéparti som heter kristdemokraterna. Som till exempel tycker att arbetslinjen är betydelsefull. Men också att en samhällssyn inte kan leva av arbetsmarknadspolitik allena.
Vi anser att ett samhälle hålls ihop av goda värden och de små gemenskaper där dessa värderingar förmedlas och förstärks. Vi politiker måste fråga oss vad vår roll är i att upprätthålla och underlätta för de relationer som håller ihop familjen och andra gemenskaper, som grannskapet eller idrottsklubben.
Kan det till och med vara så att det goda familjelivet kan få det svårare i ett samhällsklimat där alla ska arbeta maximalt hela livet? Kan det vara så att det finns en förskjutning i svenskt samhällsliv mot en ensidig individualism som resulterar i att långsiktiga och hållbara relationer och engagemang blir svårare att upprätthålla? Och att det i förlängningen spelar roll för känslan av att vi har något gemensamt att samlas kring?
Sverige behöver en seriös princip- och idédebatt som inte begränsar sig till ekonomin. Som ägnas åt grundfrågorna om värderingar och deras betydelse för samhällsutvecklingen.
*
Herr talman,
Jag skulle vilja beskriva två utmaningar som vårt samhälle står inför. Utmaningar som kommer att spela en stor roll för samhällsutvecklingen.
Den första handlar om ungdomars välbefinnande. Jag tror att vi alla träffat förtvivlade föräldrar till barn och ungdomar med ätstörningar, självskadebeteende eller depressioner. Barn och ungdomar som vänder smärtan inåt eller blir utåtagerande och ett problem för sig själva och omgivning. Det tycks inte vara symptom som i första hand är kopplade till ekonomi eller materiella omständigheter – men vi ser många ungdomar som drabbas av psykisk ohälsa. Vi möter den här utmaningen med stora satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin, på förstärkt elevhälsoarbete i skolan och på flera andra direkta sätt. Men vi måste också se att det här, om något, är ett område bortom budgetposternas räckvidd. Det är ett samhällsproblemen som för oss politiker kan vara både ovant och obekvämt att tala om, för svaren är ingalunda alls självklara. Men vi måste våga tala om sådant som ett råare samhällsklimat, om föräldrar som inte kan eller vill ta sitt ansvar, om en kultur av yta, hårdhet och konsumtionshets.
*
En annan utmaning handlar om äldreomsorg och vården. Glädjande nog lever vi allt längre. Allt fler får en lång och frisk ålderdom men vi vet att många kommer att bli gamla och vårdbehövande samtidigt. Antalet personer som är 80 år och äldre att öka med omkring 45 procent mellan år 2020 och 2030. Vården och äldreomsorgen är idag inte fullt rustad för att möta alla de som i framtiden kommer att behöva mer vård än i dag. Det här innebär utmaningar för flera olika samhällssektorer. Inte bara statliga insatser kommer behövas utan även kommunala reformer. Så har regeringen också infört värdighetsgaranti och satsning på boenden för äldre.
Ändå kommer inte det att räcka. Vi måste jobba vidare med det här på flera sätt och, tror jag, vara beredda att vidga våra perspektiv på vilka reformer som kommer att bli nödvändiga. Men inte minst måste vi komma ihåg – återigen – att det i grund och botten handlar om värderingar. De äldres välbefinnande kommer att kräva uppoffringar av de yngre och då kommer just den där känslan av gemensam mening att vara avgörande för hur väl vi kommer att klara utmaningen. Det handlar om ett så ålderstiget ord som samhällsgemenskap.