Anförande av Göran Hägglund i samband med möte om religionsfrihet och mänskliga fri- och rättigheter i Linköping den 9 april 2011
Det talade ordet gäller.
Kära vänner!
Jag är glad över att jag får vara här idag. Och för alla som samlats för att lära mer och bilda opinion.
I dag träffas vi för en manifestation omkring något av det viktigaste man kan tänka sig. Något som kommer fortsätta vara det viktigaste för människan oavsett om hon är fattig eller rik, oavsett hudfärg, etnisk bakgrund eller kön.
Ni som är här i dag vet ju vad Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna § 18 innehåller, men jag påminner ändå:
”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst eller religiösa sedvänjor.”
Slut citat.
Vi talar om rätten att tro. Att tro på något mer och högre än det egna jaget och det världsliga vi ser omkring oss.
Det är en genuint mänsklig rättighet.
En rätt som är angelägen för människan i varje ögonblick av hennes liv och inte beroende av yttre omständigheter.
Kravet på att värna de rättigheter som anges i deklarationen om de mänskliga rättigheterna är i första hand riktat mot stater. Hotet mot den fria tanken har ofta varit de odemokratiska stater som velat ha kontroll över enskilda människor och sett religion som ett hot.
Men det är också ett värn som ankommer på var och en av oss. Jag återkommer till det.
I viss mening kan man säga att diktaturerna haft rätt i sin analys. Religiös övertygelse har många gånger varit ett frihetens fyrbåk mot förtryck.
En motståndsficka mot det totalitära.
För inte minst i vår kristna tradition lär vi oss att människan är en person, unik och oersättlig, som har samma absoluta och okränkbara värde.
Vi lär oss också att vi ska bete oss mot andra på det sätt som vi själva vill bli bemötta.
Vi vet vilken roll den katolska kyrkan spelade på andra sidan Östersjön, liksom exempelvis i Portugal och Spanien för att ge människor kraft att skaka av sig de totalitära ideologierna kommunism och fascism.
Det finns något obändligt i övertygelsen om att man är ansvarig inför något annat än världsliga makter och institutioner.
Religionen har alltid varit en outsinlig källa till just den djupare moral, integritet och beslutsamhet som alstrar motståndskraft mot diktatur.
I ett sekulärt land som Sverige tycks idag den rådande föreställningen vara att religion är ett förtryckande fenomen. Som stänger inne människor och fördunklar tillvaron.
Det går förstås inte att förneka att grymma handlingar utförts i religionens namn. Att människor på många håll förtryckts av sådana som varit övertygade om att just de skådat ljuset.
Och att detta gett dem rätt att utplåna, terrorisera och förfölja andra. Vi har sett det i historien och tyvärr kan vi se det också idag.
Men faktum är att religion som en levande samhällskraft också är en frihetskraft.
Religionsfrihet och samvetsfrihet är intimt förknippade med varandra.
Och jag kan inte låta bli att dra liknelsen till familjen. En annan institution som det är populärt att kalla förtryckande i Sverige.
Men är det inte just i den trygga familjen som barnens moral utvecklas och samvetet grundläggs och växer?
Är det inte där grunden läggs för tankefrihet? Är det då också inte där vi hittar förtryckets främsta motståndsficka?
Jag är övertygad om att familjen faktiskt utgör den enda institution som över tid kan stå emot totalitära ledares försök att omforma människors sinnen. Det är i familjen som barnens världsbild formas och utvecklas.
Det är där som vi formas. Lär oss ta ansvar, solidariskt dela med oss, bjuda till och ställa upp.
I praktiken en motkraft till totalitära läror som vill ta över hela samhällen – hela kulturer.
Det var i Östeuropas familjer som religionen kunde överleva den militant sekulära statens övergrepp. Det är i Kubas familjer som tron fortsätter att vara en drivkraft trots svåra umbäranden.
När vi talar om sådana här saker blir uppdelningen mellan det som är inrikes- och utrikespolitik närmast meningslös.
Kanske är den också meningslös. Ofta talas i utrikespolitiken, såväl som inom annan politik, om solidaritet, jämlikhet och rättvisa.
Men det är problematiska begrepp om de inte relateras till fasta värden. Låt mig citera en av mina favoritförfattare; Lars Gustafsson:
”Sådana begrepp som solidaritet, fred, jämlikhet, rättvisa är inget annat än relationsbegrepp som får sin etiska vikt först i det ögonblick vi vet vilka deras relata är.
Solidaritet med den ariska rasen är otvivelaktigt också en form av solidaritet.
Den stillhet som rådde i Warszawaghettot sedan det judiska upproret slagits ned var otvivelaktigt också en form av fred.
Jämlikheten mellan slavarna i en sibirisk guldgruva kan tänkas komma den absoluta jämlikheten mycket nära.
Om A bestraffas med nackskott för svartabörshandel, kräver givetvis rättvisan att också B bestraffas så.
Alla dessa exempel är exempel på solidaritet, fred, jämlikhet, rättvisa men inte på den solidaritet, fred, jämlikhet eller rättvisa som är värd att kämpa för. De rymmer i sig inga värden .”
Slut citat.
För att kunna göra rätt i världen så måste vi veta vilka värden det är som ska främjas.
Jag behöver väl knappast säga att det därför som jag personligen tycker att det är viktigt med värdeorienterade politiska rörelser och en värdeorienterad politik.
Rörelser som vet att resonera om vad värden faktiskt betyder i praktiken och inte bara hylla dem i högtidstalen.
Sverige måste ha en utrikespolitik som förenar övertygelsen om värdet av internationellt samarbete, inte minst den europeiska integrationsprocessen, med en självständig röst för människovärdet varhelst detta kränks.
En utrikespolitik måste ta sin utgångspunkt i det universella människovärdet och varje människas rättigheter.
Inte i främjandet av svenska affärsintressen. Eller en hållning där beslut i FN:s säkerhetsråd per definition är riktiga.
Liksom i alla andra sammanhang måste vi värdera sådana beslut utifrån de värden vi är övertygade om måste vara gällande.
Min övertygelse som kristdemokrat är att vårt ansvar för varandra gäller oavsett geografiska, tidsmässiga och kulturella gränser.
Och eftersom det är mer krävande att vara solidarisk med dem vi inte känner, så är det särskilt viktigt att vägledas av universella, hållfasta principer. Med människovärdet för ögonen blir inte passiviteten en möjlig hållning.
När vi ställs inför akuta hot eller grova kränkningar av människovärdet är det i alla fall för mig inte självklart att den sedan länge gällande internationella regeln om att varje land ska sköta sina egna inre angelägenheter fortsatt ska respekteras.
Att staters suveränitet går före människors grundläggande rättigheter.
Ansvaret att agera för att stoppa folkmord och andra grova övergrepp gäller också för oss svenskar, oavsett om övergreppen sker nära eller längre bort.
Oavsett om övergreppen sker i namn av en stat och dess inre angelägenheter.
När insatser för att värna människors liv krävs måste också Sverige vara berett att göra en insats. I första hand genom diplomatiskt och humanitärt stöd, men också med militära insatser om sådana krävs för att få stopp på dödande och förföljelse utförda av människor med vapen i hand.
***
Religionsfrihet handlar om att få tro på det man vill. Att få utöva sin religion också tillsammans med andra.
Sverige är ett bra land att leva i. Men också i vårt land finns uttalade hot mot enskildas religionsfrihet.
Jag tänker till exempel på judar i Malmö. Som ständigt är utsatta för trakasserier.
Där synagoga och gravplats återkommande vandaliseras. Där man tvingas lägga stora resurser på bevakning och skydd.
Judar som förföljs i det upplysta Sverige på 2000-talet. Man kan välja att förtvivla och känna vanmakt.
Men det duger inte. Vi har alla ett ansvar.
Minns ni dikten som tillskrivs pastor Martin Niemöller?
I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns det ingen kvar som protesterade.
Slut citat.
Vi har ett ansvar för att slå vakt om allas mänskliga rättigheter. För – som Martin Luther King sa – Det verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar utan i goda människors likgiltighet.
Vi – du och jag - har ett ansvar.
***
I delar av vår värld förtrycks människor för sin tros skull. Vi ser det i mellanöstern.
I Egypten. I Irak. I Iran. I många andra länder.
Sverige och vi svenskar har ett ansvar. Ett ansvar att trycka på för att stater och folk ska följa de grundläggande internationella deklarationer som de är föpliktigade att följa.
Men också för att erbjuda en fristad för människor som tvingas fly från sina hemländer. Ibland känner vi av kalla vindar som säger att vi enbart ska se om vårt eget hus.
Att vårt ansvar begränsar sig till svenskar i Sverige. Så tycker inte jag.
Vi har ett ansvar för varandra. För andra. Det ansvaret gäller över nationsgränser.
Mänskliga fri- och rättigheter inklusive religionsfrihet är allas vårt ansvar.
***
Svensk kristdemokrati har sedan många år genom Kristdemokratiskt Internationellt Center försökt att omsätta kampen för de mänskliga rättigheterna i praktisk handling. Genom att ge stöd till demokrater där ingen demokrati finns.
Som i Vitryssland, Kuba, Uganda och Zimbabwe. Eller ge stöd till demokrater i länder som nyligen förändrats i demokratisk riktning. Som Ukraina och Kenya.
Ett arbete som grundar sig på övertygelsen om att mänskliga rättigheter är något mer än en deklaration. De måste levas.
Av levande människor. I vardagen. Överallt. Hela tiden.
Det har resulterat i aktiva insatser för att hjälpa journalister, medborgarrättsaktivister, jurister, författare och politiker att finna sina vägar i en förtryckande omgivning.
Och att det krävs en aktiv insats från oss som har förmånen att kunna leva ut våra mänskliga rättigheter – för att denna rättighet också ska kunna komma andra till del.
Därför har också demokrati och mänskliga rättigheter blivit en allt viktigare del av svenskt bistånd. Senast den här veckan beslutade regeringen om särskilda insatser i Nordafrika.
Det finns en betydande del av mänskligheten som fortfarande inte åtnjuter de friheter som FN-stadgan innehåller. Det kunde lika gärna gälla dig eller mig. Våra barn.
Det faktum att vi lever under demokratiska förhållanden följer en skyldighet att kämpa för andras frihet. På det sättet är ingen av oss riktigt fri förrän vi alla är fria.
Åtminstone inte fria från denna förpliktelse. Den globala samhörigheten är uppfordrande och vi måste alltid vara beredda att använda oss av vårt inflytande när det finns anledning och möjlighet.
***
Hela världen följer med spänning vad som händer i norr Afrika. Tunisien och Egypten genomlever stora omvälvning.
I Jemen, Bahrein och flera andra länder växer oppositionen.
Libyen. Den oförutsägbara och blodtörstiga tyrannen Khadaffi vägrar att ge sig inför trycket av den inhemska oppositionen.
För första gången har FN:s säkerhetsråd kunnat samla sig för en insats för att skydda människor som utsätts för övergrepp från den egna regeringen.
Tidigare har det alltid ansetts vara viktigare att skydda statens suveränitet än att skydda enskilda människors mänskliga fri- och rättigheter.
Kanske är vi på väg mot något bättre.
Allt FN gör är inte rätt. Ibland får man av den svenska debatten intrycket att ställningstaganden är riktiga bara för att FN fattat beslutet. Men vi ska minnas att FN inte är en samlingsplats för demokratier. Utan en plats för alla länder.
Khadaffis dotter var – hör och häpna - fram till i februari goodwillambassadör för FN. Goodwillambassadör!
Och Libyen valdes för några år sedan till ordförande för FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Vad gjorde Sverige dåvarande regering för att stoppa detta?
Jo, man valde att lägga ned sin röst!
Utrikespolitik måste ta hänsyn till realiteter. Vara pragmatisk.
Men den får inte bli så pragmatisk att den inte blir helt frikopplad från värderingar.
Värderingarna måste vara en bas för utrikespolitiken.
Det som har hänt i Nordafrika har hänt utan att experter kunnat förutse det. Liksom murens fall i gränssnittet mellan 80- och 90-talet.
Demokrati smittar. Plötsligt händer det!
Det finns fortfarande grupper som glorifierar diktaturer, till exempel Kubaentusiaster. Sådana som förblindats så av ideologi och politiska drömmar att de ignorerar de övergrepp som sker i dess namn.
I går när jag var på Arlanda kunde jag se en jättebanderoll.
Tiotals meter på längden och bredden med budskapet Himlen för dina fötter – reklam för ett land som är allt annat än ett himmelrike för demokratikämpar och de som vill uttrycka en egen övertygelse om något annat än det som passar regimen.
*
Men låt oss återvända till Sverige.
För även om vi tillhör den minoritet på jorden som är lyckliga nog att allra mest kunna åtnjuta demokrati och fri- och rättigheter är vi inte fria från värdekonflikter.
Det blir samhällen aldrig. Frågan är hur man hanterar dem - inte hur man blir av med dem - för det är inte möjligt.
Låt mig beröra en företeelse som har påkallat vår uppmärksamhet de senaste åren.
Var går gränsen för att använda yttrandefriheten för att provocera religioner och troende människors uppfattning om det som de anser heligt? Finns det en motsättning mellan yttrandefriheten och religionsfriheten?
Vi vet ju, att provokationen ofta uppfattas – och är menad att uppfattas - som något riktigt sårande. Som en smädelse, kränkning och ett hån.
Många – kanske främst kristna och muslimer - har många gånger blivit uppriktigt sårade och ledsna över medvetet provocerande yttringar.
Och man har sannerligen inte alltid blivit bemött med den saklighet och respekt som man borde kunna förvänta sig.
Men en sak ska sägas direkt: det kan inte vara den som har lättast att känna sig kränkt som ska vara måttstocken för vilka provokationer som är rimliga och vilka som är orimliga att fördra.
Vårt samhälle är byggt av öppenhet och yttrandefrihet och den som lever i det har en plikt att upprätthålla dessa värden.
Och det sker inte minst genom att ha fördragsamhet med sådant man inte gillar.
Det öppna samhället har ett pris. En del av det priset betalas i termer av självbehärskning och kraften att höja sig över andras provokationer.
Ändå finns det anledning att rikta blicken mot ett faktum som ofta förbises i den svenska debatten:
att en miljö med utvecklad yttrandefrihet förutsätter att människor handskas med denna frihet på ett ansvarsfullt sätt och visar andra respekt.
I dag märks istället en helt annan inställning: att man absolut ska utnyttja yttrandefriheten maximalt – och gärna vara anstötlig – bara för att man kan och för att man ska få uppmärksamhet.
Jag påstår inte att det nödvändigtvis var syftet i varje enskilt fall, men det är åtminstone en utbredd anda bland många inom svensk offentlighet.
Provokation i all ära – men finns det plats också för respekt? Och nog borde provokatörerna kunna stå ut med synpunkten att provokationen kändes just provocerande – ja, kanske till och med onödig?
I debatten blir det ofta tydligt att tongivande krafter i svensk debatt gärna ser till den ena sidan av myntet men inte den andra.
Ansvaret för att handskas med yttrandefriheten är som bortblåst ifall den bara är tillräckligt radikal.
Vi vet också sedan decennier, att det alltid på något vis är fint i Sverige att angripa religion.
Den allmänt populära föreställningen bland kultureliten är att det är de religiösa som på något sätt har makten i Sverige. Eller att det är tron i sig som är den verkliga provokationen mot vett, sans och balans.
Och då är det alltid okej att konstruera olika slags uppror mot religiösa uttryck.
Och visst, det är lagligt att ge sig på andras uppfattningar och övertygelser. Men det handlar om att skilja mellan vad som är lagligt och vad som är etiskt eller nödvändigt.
Det är inte riktigt samma sak.
Tänk om vi hade ett kulturklimat som inte bara hyllade alla som vill provocera utan också ansträngde sig för att vårda de gränser som handlar om att visa respekt och inte såra andra.
Förutsättningen för ett fritt samhälle där olikheter lever sida vid sida heter ödmjukhet.
Framför allt att tänka en gång till när man har impulsen att göra det på sätt som avsiktligen sårar. Och som stänger möjligheten till ett samtal istället för att öppna den.
Kanske är det största hotet mot friheten i demokratiska samhällen grälsjuka och upplåsta jagbilder.
På något sätt tycks vi ha glömt bort att mångfald och pluralism faktiskt förutsätter att människor tycker, tror och handlar lite olika. Utifrån sina värderingar och sin trosuppfattning.
Och att det inte bara ska tolereras – utan att det faktiskt också är fantastiskt bra.
Det ska mycket till för att någon viss form av opinionsyttring ska vara förbjuden, och det är bra. Men det beror på oss själva om det ska fortsätta att vara så.
För mig som kristdemokrat handlar det om att ständigt kämpa för två saker samtidigt: dels för att vår svenska yttrandefrihet ska värnas till varje pris och kunna åtnjutas i fler länder. Och dels för att respekt för religion och livsåskådning ska prägla vår samhällsanda.
För respekt är långt mycket mer än tolerans. Det är en övertygelse om att min medmänniska har en ovillkorlig rätt att ha och utöva sin religion.
Och att det också – faktiskt – är någonting bra. Det är en omistlig del av det demokratiska samhället.
Tack ska ni ha!