Tal vid invigning en av Kompetenscentrum för anhörigfrågor i Kalmar (4 mars 2008)
Tack, först och främst, för inbjudan. Det är en glädje och en ära att få bevista invigningen av det nationella kompetenscentrumet för anhörigfrågor!
Jag vill börja med att gratulera Fokus och dess huvudman Regionförbundet i Kalmar län till detta hedrande uppdrag. Som en av nio sökande bedömdes av Socialstyrelsen som skötte handläggningen på regeringens uppdrag, så bedömdes mest kvalificerade. Socialstyrelsen lämnade sitt förslag med motiveringen:
”Sökande uppfyller alla villkor som angivits i inbjudan. Därtill har sökanden erfarenhet av arbete på nationell nivå, beprövad arbetsmetodik för implementering av resultat samt formaliserat samarbete med anhörigorganisationerna. ”
Att vara ett nationellt kompetenscentra är att vara som en dubbel tratt. Man ska samla in all tillgänglig kunskap, nationell och internationell forskning, teknikutveckling och med pedagogisk finess omvandla den till användbar kunskap ute i den praktiska verkligheten. Till hjälp för de som är anhörigvårdare, till stöd för dem som arbetar i kommunerna med utveckling av anhörigstöd.
Jag är fantastiskt glad att svensk äldreomsorg och anhörigvård nu kommer att få en efterlängtad och välbehövd resurs, något som tidigare fattats.
***
Vi vet inte säkert hur många personer i Sverige som hjälper, vårdar och stödjer en närstående eller hur omfattande hjälp som ges. Men det finns vissa beräkningar:
Cirka 166 000 personer hjälper en närstående dagligen eller flera gånger i veckan utanför det egna hushållet.
Cirka 415 000 personer som oftast är 55 år och äldre hjälper närstående – som de inte delar hushåll med
– en gång per vecka eller mer sällan. Här kan ni säkert läsa in barn som hjälper åldrande föräldrar.
Sammantaget är det nästan var fjärde person, cirka 650 000 som regelbundet hjälper äldre, sjuka personer eller personer med funktionsnedsättning i eller utanför det egna hushållet.
Hur mycket hjälper då anhöriga sin närstående?
År 2000 svarade anhöriga för ungefär 70 procent av den totala hjälpvolymen bland personer 75 år och äldre som bodde i ordinärt boende. Hjälpen kan bestå av socialt stöd, tillsyn och praktisk hjälp med hushållssysslor. Men hjälpen kan också bestå av personlig omvårdnad och uppgifter av sjukvårdskaraktär.
Det är främst makar eller samboende som hjälper varandra, men även insatser av barn som bor i närheten
och andra närstående är betydande. Makars insatser till varandra är mycket stora men även barnens är det, och då särskilt döttrarnas.
Det är sällan det delas ut guldmedaljer till anhörigvårdare. Ändå är många av dem i tjänst 365 dagar om året,
24 timmar om dygnet. År ut och år in. De flesta gör det av kärlek och fri vilja. De utför sammantaget en ovärderlig samhällsinsats. Utan dem skulle vårdsverige rasa samman. De är sannerligen värda guldmedaljer.
För äldre personer är det ofta anhörigas insatser som är förutsättningen för att den närstående ska kunna bo kvar i det ordinära boendet. Detsamma gäller yngre personer som är långvarigt sjuka eller har omfattande funktionsnedsättningar.
Många anhöriga som hjälper och vårdar en närstående gör det med glädje och upplever stor tillfredställelse. Vardagen fungerar väl.
Men situationen kan förändras snabbt – om hjälpbehovet blir mer omfattande. Då är det viktigt att det finns olika stödformer att erbjuda.
För äldre måste vi se till att det finns väl fungerande hemtjänst, hemsjukvård, avlastningsplatser och när det inte längre fungerar på hemmaplan, ett särskilt boende av god kvalitet.
Föräldrar till barn som har betydande funktionsnedsättningar har ofta svårt att få vardagen att gå ihop.
Dels ska de ansvara för vård och uppfostran, ge barnet uppmärksamhet och vara pålästa om barnets funktionsnedsättning. Men de behöver även följa utvecklingen inom området för att kunna göra de medicinska och rehabiliterande val som krävs för att ge barnet bästa möjliga uppväxt.
Eventuella syskon behöver också få föräldrarnas uppmärksamhet och få sina behov inom familjen tillgodosedda. Föräldrar får dessutom ofta lägga ner mycket arbete för att samordna allt för att den vardagliga planeringen ska fungera.
Även när samhället går in med stora stödinsatser till personer med betydande funktionsnedsättningar
täcker hjälpen ofta endast en del av dygnets 24 timmar.
****
Under nästan tio års tid har staten avsatt resurser till landets kommuner för att stimulera utvecklingen av stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående.
Det finns i dag cirka 90 miljoner kronor per år för att stödja kommunerna i det fortsatta utvecklingsarbetet. Det är länsstyrelserna som fördelar detta stimulansbidrag.
Det långa utvecklingsarbetet har medfört att samtliga kommuner i landet nu erbjuder avlösning för anhöriga
genom korttidsboende, dagvård och avlösning i hemmet. De är viktiga stödformer som gör det möjligt för anhöriga att få tid till återhämtning.
Det är också viktigt med direkt riktade stödformer till anhöriga. Det kan exempelvis vara enskilda samtal eller deltagande i en anhörigcirkel för att få kontakt med andra i liknande situation och få mer kunskap. Action i Järfälla och i Borås!
Lennart som vårdar diabetessjuk hustru.
Det kan också handla om aktiviteter som riktar sig till anhörigvårdarens egen hälsa. Vissa kommuner har utvecklat en mängd ”må-bra-aktiviteter” som exempelvis spa, hälsofrämjande samtal och resor.
Det senast redovisade utvecklingsläget för stimulansbidragen till anhörigstöd (för 2006) visar på en positiv utveckling:
• nästan samtliga kommuner har ansökt om stimulansbidrag
• bredden ökar när det gäller olika insatser till de anhöriga,
• personalen får allt oftare utbildning när det gäller anhöriga, deras situation och behov av stöd,
• samarbetet med frivilliga och ideella organisationer ökar och det pågår även ett ökat samarbete med primärvården.
***
Anhöriga är utifrån de påfrestningar de utsätts för och genom att de också kan ha en sårbarhet för fysisk eller psykisk ohälsa, en riskgrupp för att själva drabbas av ohälsa. Det måste vara obligatoriskt bland annat för socialtjänsten att stödja den anhöriga.
Detta är regeringens inriktning och inom socialdepartementet pågår ett arbete med ett lagförslag
som ska förtydliga att de anhöriga ska få bättre stöd.
Regeringens politik för en bättre anhörigvård ska ses i ett större sammanhang. Vi har påbörjat en större omställning av äldrepolitiken. Det är ett långsiktigt arbete som innehåller flera delar.
Huvudinriktningen är att äldre personer och deras anhöriga ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet. Särskilt fokus ligger på de sköraste individerna, de som kan ha svårigheter att göra sin röst hörd.
Flera åtgärder har vidtagits som de kommande åren framförallt stärker kvalitetsutvecklingen men också valfriheten inom äldreomsorgen. Ambitionen är att föra en heltäckande politik som kommer till rätta
med alla de brister som äldreomsorgen har.
Satsningen som gäller hela mandatperioden omfattar cirka 8 miljarder under fyra år.
1. Ett av regeringens allra viktigaste mål är att höja kvaliteten i vården och omsorgen om äldre. Vi satsar årligen 1,35 miljarder kronor till ett stimulansbidrag för utveckling av kvaliteten i vården och omsorgen om äldre. Alla kommuner och landsting kan söka och stödet kan omfatta sju olika områden. Prioriterade områden är de som uppvisat påtagliga brister i undersökningar och utvärderingar.
Det handlar om läkartillgång, både i särskilt och ordinärt boende, läkemedelsgenomgångar för en bättre förskrivning och förebyggande arbete. Vidare omfattar satsningen demensvård, rehabilitering, kost och näringstillförsel, samt det sociala innehållet i äldreomsorgen.
2. Regeringen har sedan den tillträdde också beslutat om ett investeringsstöd om 500 miljoner kronor per år för byggande av fler platser i särskilt boende. Det behövs eftersom 18 000 platser försvunnit de senaste fem åren.
3. Det tas fram nationella kvalitetsindikatorer för att börja mäta och jämföra kvaliteten i äldreomsorgen, och då naturligtvis från de äldres utgångspunkt.
4. Teknik och hjälpmedel som underlättar vardagen har fått stöd
för att utveckla nya produkter men också göra dem lätt tillgängliga.
5. En utredning om en värdighetsgaranti inom äldreomsorgen är tillsatt. Vi har stora förhoppningar om att utredningen förslag kan leda till förbättringar och tydliggöra för de äldre, deras anhöriga och personalen, vad som är en värdig äldreomsorg ska innehålla.
6. Forskning kring äldreomsorgen är eftersatt. Nu höjer vi ambitionsnivån och tillför öronmärkta medel.
7. Regeringen har satt igång ett arbete med en kompetensreform för personal inom äldreomsorgen.
***
Regeringens uppfattning är att vård och omsorg ska vara solidariskt finansierad och fördelas efter behov. Men människors behov av integritet och självbestämmande kräver samtidigt att valfrihet präglar utformningen av det stöd som ges.
Regeringen vill öka medborgarnas möjligheter att välja utförare av vård, omsorg och service. Av detta följer att privata, kooperativa, ideella och offentliga aktörer ska ha samma villkor.
En hörnsten i regeringens arbete för att förbättra den svenska välfärden är att medborgarna måste känna att de kan påverka sin egen situation och få möjlighet att fatta beslut som rör deras egen vardag.
I fredags lämnade den så kallade Fritt Val-utredningen sitt slutbetänkande.
***
Alf Henriksson har skrivit många klokskaper. En lite vers låter så här:
Så länge man inget vidare vet
vet man att man vet
När man vet lite mer så vet man
att man inget vidare vet
När man äntligen vet
att man inte vet
vet man hur lite man vet.
Det finns mycket forskning kvar att göra kring vilka effekter olika stöd till anhöriga får. Men det finns förstås också redan idag intressanta resultat.
I en avhandling från Lunds universitet gjordes en studie på anhöriga till personer med demenssjukdom som fått särskilt stöd.
Dessa personer kände sig mer nöjda i sin vårdarroll.
Och de kände sig mindre belastade än de anhöriga
som inte fått detta särskilda stöd.
Största effekterna med det särskilda stödet erhölls bland anhöriga till personer som befann sig i den tidiga fasen av sjukdomen. Ytterligare ett resultat var att studien tyder på att man lyckats fördröja
en flytt till särskilt boende.
Och detta – märk väl - utan att bördan ökade eller att livskvaliteten för den anhöriga blivit nedsatt.
En slutsats som kanske kan dras är att det stöd som ges måste tillföra något positivt både för den anhöriga och den som är sjuk. Såväl forskning som de praktiska erfarenheter som finns när det gäller anhörigstöd talar för att ett fungerande stöd till anhöriga måste kännetecknas av följande:
För det första; individualisering. Ett fullgott anhörigstöd förutsätter att den anhörigas unika behov identifieras och att stödet skräddarsys.
För det andra; flexibilitet. Här handlar det om att insatserna måste kunna anpassas till skiftande behov och omständigheter. Behov förändras nämligen över tid. Kort sagt: rätt stöd ska ges vid rätt tidpunkt.
För det tredje; kvaliteten på stödet. Insatserna måste vara till nytta för dem som behöver dessa. Stödet måste också ha varaktighet för att kunna ge önskvärda positiva effekter. Och kvalitet kräver självklart att de som svarar för insatsen har den kunskap som behövs.
***
Det nationella kompetenscentrumet för anhörigfrågor ska medverka till en långsiktig kunskapsuppbyggnad kring frågor som rör anhörigas situation och om hur stödet till anhöriga kan ges på bästa sätt. Kompetenscentrumet ska vara en länk mellan forskning, praktik och beslutsfattare.
Kunskapen från forskningen behöver nå personalen och implementeras – både kunskaper om vilka stödformer som uppnår god kvalitet och om vad forskningen kommit fram till är de bästa metoderna
för att höja livskvaliteten för de anhöriga. Goda exempel behöver får största möjliga spridning.
Ingen kan göra det anhöriga gör – lika bra.
I en amerikansk studie följde man medvetslösa personer på sjukhus. När en kär anhörig kom in i sjukhussalen, rösten fanns i rummet och kanske också en beröring, en smekning på kinden, då minskade den sjukes stress; blodtrycket sjönk, hjärtfrekvensen blev lugnare, värdena blev överlag bättre. Trots medvetslösheten.
Vi ska vara oerhört tacksamma för den insats anhöriga är villiga att ge. Den ska tacksamt tas emot.
Men vi ska självklart se till att stöd och hjälp finns att få från samhället i den tuffa situationen. Där behövs kunskapscentrat. Och vi ska garantera att när man inte orkar eller vill att vård och omsorg i samhällets tjänst finns på plats.
***
För några veckor sedan invigde vi ett nationellt kompetenscentrum för demensvård. Det ligger i Stockholm.
Nu har vi också det nationella centrat för anhörigstöd på plats i kalmar.
Sprid nu allt vi vet, all kunskap vi har med hjälp av god pedagogik och kunskapsbaserade metoder till äldreomsorgens personal för att de ska kunna ge vidare, till anhörigorganisationer, till de anhöriga som dag efter dag bidrar till att göra en viktig samhällsinsats.
Jag vill avslutningsvis önska er lycka till i ert viktiga uppdrag.
Tack för ordet.