Tal vid invigningen av Svenskt Demenscentrum, i Stockholm (15 februari 2008)
Ers Majestät, Ärade gäster
Det är verkligen en stor glädje att i dag få vara med om invigningen av Svenskt demenscentrum.
Det är att bygga framtid. Det är att säkra kvaliteten inom demensvården på ett bättre sätt än vi hittills kunnat.
Det är att ge alla de som arbetar inom äldreomsorgen en möjlighet att tillgodogöra sig ny kunskap inom demensområdet för att omsätta den i praktisk vardag.
Fem sökanden fanns från olika delar av landet som ville etablera ett nationellt demenscentra. Uppdraget handlar om att fungera som en dubbelsidig tratt, att samla in tillgänglig forskning, tillgänglig kunskap på nationellt och internationellt plan och sedan sprida det ut i demensvårdens vardag med god metodik och pedagogik.
Socialstyrelsen som fått uppdraget av regeringen, kom fram till att stiftelserna Silviahemmet och Stockholms läns Äldrecentrum hade bäst förutsättningar att etablera ett nationellt kunskapscentrum inom demensvård,
Socialstyrelsen moiverar sitt val på följande sätt:
Här finns ” ett väl upparbetat nationellt nätverk samt kanaler för kommunikation av information. ”
Därtill finns en ” dokumenterad erfarenhet av och väl utarbetad och beprövad metodik ”.
Jag vill verkligen gratulera Dessa båda stiftelser till att ha erhållit uppdraget. Jag är övertygad om att ni kommer att fullgöra det på ett utomordentligt sätt till gagn för alla som drabbas av demenssjukdom, deras anhöriga och för vårdens alla 250 000 medarbetare.
Idag är det ca 15 % av befolkningen över 80 år som har en demenssjukdom. Alzheimers sjukdom har en mycket lång preklinisk fas, upp emot 20 eller 30 år. Miia Kivipelto som är docent vid ARC berättade för mig förra veckan att om sjukdomsdebuten i demenssjukdom inträffade i genomsnitt 5 år senare skulle antalet demenssjuka minska med 50 procent.
Det är goda nyheter att demens går att förebygga och att skjuta upp. Men mer forskning behöver komma på plats och implementeras i vårdens vardag men också i medelålders människors livsstilsmönster.
Sverige är ett av världens ledande länder inom forskning om demenssjukdomar. Under senare år har vi sett nya spännande forskningsresultat. Ett aktivt liv har en uppbromsande effekt på demenssjukdomar. Det tycks ju vara så att de förmågor vi lärt oss tidigt i livet är de som vi minns och kan utöva längst. För den som drabbas av en demenssjukdom avtar först de förmågor man lärt sig sent i livet. Medan att äta, röra oss och tala är sådant som finns kvar länge.
(För oss politiker kommer det nog att bli talandet som upphör sist!)
***
Att få fram ett vaccin mot demens ligger i framtiden. Men redan idag har vi kunskap för bättre prevention.
Ny forskning här vid Äldreforskningens Hus visar just att alla former av aktivitet är bra för hjärnan. Ett liv med fysiska, intellektuella och sociala aktiviteter bromsar upp sjukdomsutvecklingen. Det som är bra för hjärtat är också bra för hjärnan.
Det finns många spännande studier som visar att måltiden, dansen. konstupplevelsen eller musiken kan användas för att väcka minnen och förmågor.
En forskningsstudie från USA visar att bland personer i åldern 65 år och äldre är dans den aktivitet som skyddar bäst då man både rör sig, tänker och är social på en och samma gång. En medelålders man eller kvinna som motionerar 30 minuter minst två gånger i veckan har 50-60 procent minskad risk för Alzheimers sjukdom.
***
Ett stort grattis!
Sprid nu allt vi vet, all kunskap vi har med hjälp av god pedagogik och kunskapsbaserade metoder. Och jag vill gärna boka en tid för besök om nåt år eller så för att se hur ni arbetar. Till sist en liten dikt som förmedlar
all den glädje som kan rymmas också när sjukdomen drabbat:
En dikt av Ulla Ekh beskriver detta:
”Och en dag när hon strukit alla åldrar ur minnet,
och åter är ett litet barn på väg till sin mormor,
skall hon minnas kalven i hagen, värmen mot husväggen,
kulpåsen och hopprepet.
Fast då ska ingen tro henne, då ska alla påminna om nittioårsdagen.”
Tack för ordet.