Tal vid socialstyrelsens äldredagar, Folkets hus i Stockholm (3 september 2008)
Jag vill börja med att tacka för inbjudan. Det är många spännande ämnen ni täcker under de här dagarna. Det är viktigt kompetensutveckla sig i en omvärld där det är många saker som förändras.
Jag ska inleda med att läsa en tidningsartikel från 1951.
”Skötsam åldring förd till ålderdomshem med våld”
75-årige Petter Alfred Uddström, Smedsbyn, hade en kväll i februari 1951 kommit hem från sitt arbete, då det knackade på dörren. Fattigvårdsstyrelsens ordförande och föreståndarinnan på ålderdomshemmet steg in. De meddelade att de kommit för att forsla honom till ålderdomshemmet. Uddström vägrade följa med. Hans protester lämnades utan anseende. Tillsammans med chauffören fattade de tag i hans armar och förde honom med våld ut mot den väntande bilen under det att han spjärnade emot. Stugan låstes och Uddström fördes till ålderdomshemmet dit han för allt i världen inte ville, då han avskydde att ha främmande människor inpå sig. Han hade sedan 1919 bott i sin stuga om tre rum och kök som han själv byggt åt sig. Han hade två kor. Uddström hade alltid varit klar och redig. De som hämtade honom motiverade hämtningen med att han hade smutsigt och fem grader kallt i stugan när de kom. Uddström erkände det man förklarade att han varit ute hela dagen, och han höll just på att göra upp eld då de överraskade honom. Han hade klarat sig på pensionen och mjölken han fick från korna och han hade aldrig lyft fattigvårdsunderstöd. Fattigvårdsstyrelsen var däremot av den uppfattningen att det var en humanitär gärning att han omhändertogs. Hans två kor såldes således utan att han tillfrågades men pengarna redovisades för honom efteråt. Fallet anmäldes. Alla uppgifterna bevisades vara riktiga. Men anmälan föranledde ingen åtgärd.
Detta är ett tidsdokument från 1951. Mycket har blivit bättre sedan dess. Men kvarlevor från synsättet att samhället har rätt att bestämma över och styra och ställa med den som blivit gammal går att skönja också i vår tid. För mig är det som äldreminister en hjärtefråga att öka äldres möjlighet att få bestämma över sin egen vardag, också när man blir i behov av vård och omsorg. Det är en av de viktigaste kvalitetsförstärkningarna vi kan göra.
Att man kan fortsätta vara den person man tidigare varit, är ju ett grundläggande mänskligt behov. Att bli bemött som människa och inte som åldring, som en 83-årig dam uttryckte det till mig.
***
Det är inte svårt att hitta brister i äldreomsorgen. En så omfattande verksamhet, ungefär 80 miljarder kr varje år, så många engagerade, de äldre själva, personal och forskare, frivilligorganisationer och anhöriga. Regeringen vill medverka till att 1. Höja kvaliteten i det medicinska och sociala omhändertagandet. 2. Grundlägga trygghet och värdighet. 3. Öka självbestämmandet och integriteten.
När det gäller att höja kvaliteten i det medicinska och sociala omhändertagandet, så är en del av detta de sk stimulansbidragen. Jag tror ni känner väl till dem. Tillsammans med investeringsstödet för att bygga särskilda boenden, utgör de den största satsningen i kr räknat som någon regering gjort. Över 8 miljarder under fyra år.
Jag vill begränsa mig till att uppmärksamma endast ett område, det sociala innehållet. Förutom inflytande på vardagslivet, som jag strax skall återkomma till, menar jag att ett rikt socialt liv är en grundförutsättning för ett bra liv. Gemenskap med andra är ett grundläggande mänskligt behov som behövs alla tider i livet. Jag besökte nyligen ett sk Äldrekollo på en ö utanför Norrtälje. Det var ett samarbete mellan Norrtälje kommun, en församling som ägde en sommargård och flera ideella organisationer som Lions och Röda Korset som stöttade med både pengar och personal. Där fick de äldre som deltog fantastisk natur med bad, otroligt god hemlagad mat, underhållning mm.
Men det som de flesta sa var bäst, det var möjligheten att möta andra och samtala och få nya vänner att fortsätta träffas. Flera kunde berätta att en del äldre satt framåtlutade och var svåra att kontakta när de kom. Efter någon dag så hittades kvarglömda käppar och rullatorer på toaletten och lite varstans. Plötsligt blev livet så innehållsrikt att man glömde fokusera på sina egna behov. Och nya förmågor kom tillbaka. Man kan bada med en rullator! Och visst kan man dansa när man är 90 när det plötsligt finns en orkester att dansa till.
Ensamhet och isolering är vardag för många äldre idag. För mig är det en hjärtefråga. Det är så avgörande för vår hälsa, vårt välbefinnande att vi har ett rikt liv hela livet. Vi kan inte undvika sjukdom och skröplighet. De flesta av oss kommer att dö den långsamma döden där förmågor försämras. Men det hindrar oss inte från att vara de personer vi är också när vi blir gamla, odla våra intressen och att ha härliga upplevelser.
***
Oro och ångest är ofta kopplat till att man inte tror att man ska få det man behöver, eller att kunna veta var man ska bo. Över 18.000 platser i särskilt boende försvann under åren 2000-2005. Det är nedläggningar som fått till effekt att äldre vårdas på fel sätt, i former som inte svarar mot deras behov. Socialstyrelsen har pekat just på hur äldre inte kan skrivas ut från sjukhusen därför att det saknas platser på korttidshemmen. Platserna på korttidshem upptas av äldre som borde fått plats i särskilt boende.
Nu byggs det särskilda boenden runt om i landet. Hittills finns 125 ansökningar som innebär ca 4.000 nya lägenheter. Jag har haft nöjet att inviga flera nya särskilda boenden som byggts med hjälp av investeringsstödet som ger rabatt på byggandet. Mer än hälften av Sveriges kommuner säger att de har en brist på lämpliga bostäder. Så se till att det planeras nu. Det finns pengar avsatt också för 2009 och 2010.
***
En annan viktig del när det gäller att öka kvaliteten är att utbilda för framtiden.
Rekryteringsbehoven är stora det närmaste decenniet. Jag har träffat så många engagerade eldsjälar och trogna medarbetare i äldreomsorgen. Kompetensfrågorna är viktiga när vi talar om personal och kvalitet. Dock vill jag säga att kompetens aldrig bara är kunskap som fakta. Det är också bemötandekunskap, åtgärdskunskap och etisk kunskap.
Men det finns ett stort behov av att hitta bra utbildningsvägar, kontinuerlig fortbildning, möjlighet att validera sina kunskaper och möjlighet att bygga karriärvägar inom äldreomsorgen. Om vi ska kunna rekrytera framtidens personal måste vi hitta långsiktiga lösningar. En utredning som vi kallar Yrkeskravsutredningen ska vara klar i november i år. Utredaren, Gösta Jedberger, ska lämna förslag på en nationell strategi för kompetensförsörjning och ge förslag på yrkeskrav och föreslå hur yrkesutbildningar och krav ska införas på ett sätt som är rimligt och smidigt för verksamheterna. Varje liten kommun ska inte behöva uppfinna hjulet själv. Vi vill ta ett nationellt ansvar här.
***
När ålderstrappan presenterades 1845 var medellivslängden för män faktiskt bara 42 år. För kvinnor 46 år. Det är inte så konstigt att man upplevde att det började slutta efter 50. Själv fyllde jag 50 för något år sedan och gillar inte den där trappan. Sen den bilden gjordes vet vi att medellivslängden ökat markant. Men den här ålderstrappan avspeglar tyvärr också synsättet att det är de produktiva åren som är mest värda.
Därför har vi identifierat brister som har med trygghet och värdighet att göra. Det här handlar människosyn och om värdegrund. Det är väldigt positivt att en stor del av de som deltagit i kompetensutvecklingen inom ramen för Kompetensstegen har studerat frågorna om bemötande, etik och värdegrund. Jag bad en utredare, Torbjörn Larsson, titta på hur värderingar och etik än mer kan prägla äldreomsorgen. Han lämnade sina förslag strax innan sommaren och de är ännu ute på remiss. Utredningen föreslår bland annat att en nationell värdegrund för äldreomsorgen införs i socialtjänstlagen. Den ska tydliggöra hur omsorgen ska inriktas på att den äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Jag ska inte närmare presentera de skilda förslagen från Värdighetsutredningen men vill bara säga att de föreslår ett nationellt instrument för behovsbedömningen. Vi har upplevt att det finns en efterfrågan på stöd från biståndsbedömarna och att det idag råder stora skillnader mellan kommunerna.
Jag menar att vi behöver en gemensam och tydlig värdegrund inom äldreomsorgen. Både förskolan och skolan har sedan länge en fastställd värdegrund. Det kan ju inte vara konstigt om också äldreomsorgen skulle ha det. Snarare är det möjligen lite betecknande att äldreomsorgen kommit efter andra verksamhetsfält.
***
Det tredje bristområdet jag nämnde inledningsvis rör frågorna om självbestämmande och integritet. När det gäller att öka självbestämmandet är det ett omfattande arbete på gång. Jag är ofta ute och träffar äldre. Äldre som bor i särskilt boende och äldre som bor hemma. En dam jag träffade hade under en enda sommar haft besök av 22 personer från hemtjänsten. ”Man får börja om och visa varje gång, hur de skulle göra, visa runt och så,” sa en dam till mig. ” En annan berättade att hon brukade vakna tidigt, tidigt på morgonen och ligga vaken. Orolig över att inte veta vem som skulle komma för att hjälpa henne att duscha på morgonen.
Det är ur det här perspektivet man måste se frågan om valfrihet. Äldre måste få större möjligheter att påverka sin vardag; var de ska bo, hur de ska vårdas och vem som ska göra det. Att kunna påverka vem som ska ge hjälpen och hur den ska utformas. Att veta om vem som kommer och känna den person som ska hjälpa till med mina grundläggande behov – så vill vi ju alla ha det.
Att kunna välja bort det man inte är nöjd med är det få äldre som har möjlighet till idag. Och det är därför valfrihet är viktigt. Inte valfrihet för dess egen skull utan för att det ger trygghet när jag kan påverka min situation.
Valfrihet förutsätter egentligen två saker: 1. Något att välja mellan, alltså flera utförare, eller det vi kallar mångfald. 2. Och kunskap och tillräcklig information hos den som ska välja. Lagen om Offentlig Upphandling, LOU, har varit otymplig och svårhanterlig när det gäller sociala tjänster. I slutet av maj levererade därför Fritt val-utredningen sitt förslag och förra veckan sände regeringen sitt förslag till lagrådet. Avsikten är att regeringen ska besluta om en proposition som lämnas till riksdagen och att det blir beslut under hösten så att den kan träda i kraft från och med 1 januari 2009.
Avsikten Med Lagen Om Valfrihetssystem, LOV, är ju som ni vet ett annat förfarande för att olika aktörer ska kunna erbjuda sociala tjänster. Inte bara äldreomsorg, det ska kunna tillämpas också för till exempel missbruksvård och de flesta andra tjänster som ryms under socialtjänstlagen.
På det här sättet kommer brukaren i centrum när man genom sitt eget val kan påverka innehållet och utförandet. Kommuner som haft Fritt valsystem kan vittna om en ökad lyhördhet mot brukarna hos leverantörerna. ekonomistyrningsverket har kunnat konstatera att både kvaliteten och effektiviteten har förbättrats. Vi kommer också ifrån de hårt kritiserade stora upphandlingarna av hemtjänst och äldreboenden. I upphandlingar enligt LOU är det politiker som gör valet åt de äldre. I det nya systemet är det de äldre och deras anhöriga som gör valet åt sig själva. I det gamla upphandlingssystemet är det priset som i huvudsak varit avgörande. I det nya fastställs ett pris, lika för alla. Och den som levererar bäst kvalitet får fler kunder.
I det gamla systemet med upphandling utesluts alla utom den eller de som vunnit upphandlingen. I det nya får man inte begränsa antalet utförare. Här finns stora möjligheter för ex personal inom hemtjänsten att starta egen verksamhet. Det blir en kvalitetskonkurrens, inte en priskonkurrens. Det finns pengar att söka för kommuner som nu vill förbereda sig inför Fritt-val. Ansökan om stimulansmedel för detta ska vara inne hos Socialstyrelsen den 30 september i år.
***
Ja, som ni förstår så är det många förslag som lagts. Det finns mycket att arbeta med för kommuner, personal och projektledare i äldreomsorgen. Jag har inte närmare gått in på öppna jämförelser – ett av våra första uppdrag till Socialstyrelsen att arbeta med kvalitetskriterier. Men jag vet att ni har andra som talar om det under de här dagarna. Jag har inte heller berört forskning och kunskapsspridning. Jag har stora förhoppningar bland annat på de båda nationella kunskapscentra om demens och anhörigfrågor som öppnats nyligen.
***
Låt mig avsluta med en bild. Någon kan ha hört den förut. Vi människor är som en rysk docka. När man blir äldre läggs lager på lager av nya erfarenheter utanpå våra tidigare erfarenheter. Vi får lite rynkigare skal – men alla tidigare erfarenheter finns kvar inom oss. Det man har tyckt om som ung, det gillar man ju förstås som äldre. Karaktärsdrag och erfarenheter multnar inte bort. Snarare kanske de förstärks när vi åldras. Den insikten måste prägla utformningen av vård och omsorgsinsatserna för äldre. Om äldreomsorgen i större utsträckning har äldres inflytande över sin vardag och möjlighet till ett rikt socialt liv som ledstjärnor, då är jag övertygad om att vi ökar kvaliteten i omsorgen.
Vi möter människor i äldreomsorgen som fortsatt bär på drömmar. Det är aldrig för sent, varken för dem eller för oss, att förverkliga våra drömmar.
Tack för ordet.