Den förändring som nu föreslås vad gäller nivå på högkostnadsskydd skapar högt tonläge i debatten från vissa socialdemokrater. Därför är det motiverat att fråga sig vad saken i grunden handlar om.
När man ser på frågan objektivt innebär förslaget till ändrad gräns för högkostnadsskydden för sjukvård respektive läkemedel en återgång till den andel som patienten betalade när socialdemokraterna beslutade om högkostnadsskyddet. Förslaget är således en återställare till socialdemokratisk politik. Men det som då, 1997 respektive 1999, var en bra och lagom egeninsats förkastas idag. Detta vågar man dock inte erkänna.
Sanningen är nog den att socialdemokraterna, med Ilmar Reepalu och Lena Hallengren i spetsen, nu vänder kappan efter vinden i denna fråga.
En stor brist i socialdemokraternas reformer 1997 och 1999 var att de inte ville indexera högkostnadsskydden. Det har inneburit att egeninsatserna successivt har minskat för varje år i takt med minskningen av penningvärdet. Hade socialdemokraterna föreslagit en indexering skulle gränserna ha justerats automatiskt och vi skulle ha sluppit lägga fram det förslag som nu redovisas.
Det rimliga är att högkostnadsskyddet räknas upp successivt. Hur det ska gå till utreds av Bo Könberg, landshövding i Södermanlands län och sjukvårdsminister i början av 1990-talet. Bakom detta utredningsuppdrag står hela Alliansregeringen. Socialminister Göran Hägglund (KD) tar nu ansvar och ser till att den miljard kronor som dessa förändringar inbringar till staten ska gå direkt tillbaka till landstingen för att förstärka resurserna i hälso- och sjukvården.