Med mullrande stämma har socialdemokraternas Håkan Juholt allt sedan han valdes i våras talat om barnfattigdom och om att socialdemokraterna ska utrota detta allvarliga problem. Det är bra. Det finns knappast något som gör oss så upprörda som när vi ser att barn far illa. Blir misshandlade och kränkta eller inte kan äta sig mätta.
Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Det är grunden för en bra framtid, för den enskilde och för samhället. Det är därför som kristdemokraterna har ett särskilt fokus på barns och ungas uppväxtvillkor. Vi arbetar brett med att utveckla vår politik inom detta område och kommer att lägga olika förslag till politiska åtgärder. Men, med tanke på de stora orden är det intressant att nu när skuggbudgeten är lagd i riksdagen se efter vilka konkreta förslag Juholt har för att lösa barnfattigdomen.
I socialdemokraternas budget talas storstilat om nolltolerans. Men dessa storstilade ord känns nog lite övermaga när man sedan ser att det enda man från socialdemokraterna föreslår är en höjning av underhållsstödet med 100 kronor i månaden. För vanligt folk känns det nog som att det ”bidde en tummetott”.
Den främsta orsaken till barnfattigdom, och som det råder enlighet om, är att föräldrarna saknar arbete. Minskade inkomster genom arbetslöshet slår mot hela familjen. Därför måste trösklarna till arbetsmarknaden sänkas. Och i de fall det bara finns en förälder som ensam står för försörjningen är det naturligt att hushållsinkomsterna oftast blir lägre. Detta framhåller vi kristdemokrater och övriga inom Alliansen. Men från Juholts sida vill man nästan nonchalera denna avgörande del i fattigdomsbekämpningen.
Inom ramen för gällande trygghetssystem finns redan en åtgärd som - utan politiska insatser - kan ge bättre ekonomiska villkor efter föräldrarnas skilsmässa. Idag tycks uppfattningen vara att det är en enkel och självklar åtgärd att den som har hand om barnen (oftast kvinnan) ansöker om underhållsstöd. Men underhållsstöd, dvs det som förmedlas via Försäkringskassan och sedan utkrävs av den andra föräldern (oftast pappan), är att betrakta som ett minimibelopp.
Om föräldrarna istället kunde prata sig samman om hur det ekonomiska ansvaret för barnet ska fördelas, skulle 90 procent av barnen i de tre lägsta inkomstgrupperna få det bättre ekonomiskt. Här finns sannolikt en stor okunskap och detta är något som socialtjänst och jurister borde informera bättre om. För barnens bästa.
En fortgående konflikt och missnöje med fördelningen av det ekonomiska ansvaret för barnet är oftast till skada, inte bara för ekonomin utan främst för barnen. Barn uppfattar omedelbart pyrande konflikter mellan föräldrarna och det skapar otrygghet. Barn vill kunna lita på och ha goda kontakter med båda sina föräldrar och de flesta föräldrar vill ta sitt föräldraansvar. Vi måste därför få till stånd en förändring vid separation så att särlevande föräldrar kan bli överens om barnets ekonomi och fortsatt ta det gemensamma ansvaret.