Aktiv livshjälp istället för aktiv dödshjälp
Det har återigen blossat upp en debatt i Sverige om aktiv dödshjälp efter
att vi alla har kunnat följa Joakim Alpgårds tragiska öde som slutade på en
dödsklinik i Schweiz. Debatten som förs är alltför ofta ytlig i sin
karaktär och lyfter endast upp perspektivet om människors rätt till sin död
istället för människors rätt till sitt liv. Debatten talar heller sällan om
varför människor vill ta sina liv utan resonerar utifrån utgångspunkten att
det är en slags statisk verklighet att ett visst antal människor med en
viss sjukdom per automatik vill dö. Jag vill föra en djupare debatt som tar
hänsyn till de oerhört svåra etiska frågeställningar som finns och även
diskutera människors rätt till ett värdigt liv och inte bara människors
rätt till sin död. Jag vill börja med att stryka under att jag inte, och
jag tror inte heller någon annan gör det, fördömer Joakim Alpgårds beslut.
Det måste dock ses som ett fatalt misslyckande att en person ska se som sin
enda utväg att begära aktiv dödshjälp. Den naturliga instinkten hos en
människa är att överleva. När den instinkten försvinner är det ett
misslyckande för sjukvården. För ett par år sedan visades en dokumentär om
Joakims kamp att få den vård han hade rätt till. Joakim blev under lång tid
nekad den vård som han hade laglig rätt till. I uppemot ett och ett halvt
år fick han vistas på samma avdelning som äldre demenssjuka patienter trots
att han hade rätt till assistent i hemmet. Kommun och landsting bråkade
länge om vems ansvaret var, under den tiden kunde inte Joakim och hans
anhöriga göra mer än att vänta på att käbblet skulle ta slut. Joakim
frågade själv socialministern varför man räddar livet på en svårt skadad
människa om det enda man kan erbjuda är förvaring. Just denna fråga visar
på att vården inte gör allt för att hålla levnadsinstinkten hos svårt sjuka
människor uppe. Vården måste kunna erbjuda människor mer än förvaring.
Denna kamp för vård tröttade naturligtvis ut både Joakim, hans familj och
andra anhöriga. I en tidning står det att ”beslutet att ta sitt liv växte
fram ur ilskan och besvikelsen på sjukvården och det svenska samhällets
oförmåga att ta sitt ansvar för unga handikappade.” Det uttalandet är en
väckarklocka som borde väcka vem som helst. Svensk sjukvård får inte vara
så bristfällig att människor ser som sin enda utväg att ta sitt eget liv.
Vården måste istället inom alla områden ge aktiv livshjälp så att var och
en kan leva så fullt och värdigt som möjligt. Det är med den utgångspunkten
diskussionen ska föras och inte med utgångspunkten att samhället ska
underlätta för människor att ta sina liv.
Det är inte bara Joakims fall som skapar tragedi. Många andra, inte minst
många äldre känner deras tillvaro så meningslös att de helst av allt skulle
vilja dö. Det farliga är om det i kölvattnet av denna verklighet börjar
blossa upp en debatt och en acceptans av aktiv dödshjälp. Att dra den
slutsatsen är enligt mig helt felaktig. Det ska istället ses som ett rejält
underbevis av vården av svårt sjuka människor att en hel del uppger att de
egentligen inte vill leva. Vården måste vara inriktad på att hjälpa sjuka
och hålla livsgnistan uppe. Aktiv livshjälp ska vara riktmärke och inte
aktiv dödshjälp. Jag är övertygad om att svensk sjukvård kan bli betydligt
bättre på att vårda svårt sjuka, funktionshindrade och människor i livets
slutskede. Blir den det kommer också de som ropar på aktiv dödshjälp i
Sverige bli allt färre.