Den svenska regeringen behöver tala med en röst
Publicerad på Politikerbloggen 28/2 -11
Det är fruktansvärda scener med våld, övergrepp och dödande som utspelas i Libyen idag. Allt mellan 300 och flera tusen döda är uppgifter som cirkulerar i media. Ett våld som måste få ett snart slut. Därför är det viktigt att världssamfundet talar med en röst och markerar mot det våld och förtryck som pågår från Khadaffi med anhängare. Men även den svenska regeringen behöver tala med en röst.
Jag är glad att vår partiledare Göran Hägglund nu krävt att Khadaffi ska avgå. Det är ett bra och tydligt ställningstagande som egentligen är så självklart. För vi måste ta tydlig ställning för det libyska folkets rättmätiga krav på demokrati och frihet. De modiga människor som äntligen reser sig måste få en snabb respons: Vi står bakom er!
Alla vi politiker bör vara självkritiska till att inte ha gjort mer för folket i de länder som lever under förtryck. EU borde i alla avtal och överenskommelser med Nordafrikanska länder, ha krävt reformer syftande till demokratisk utveckling och för stärkandet av mänskliga rättigheter. Det finns med som ord, men alldeles för lite har krävts i konkret handling.
Vi har glömt folket. Det har blivit tydligt i Tunisien, Egypten, Jemen, Bahrain, Algeriet, Libyen och alla de länder där vi nu ser att folk försöker resa sig mot oerhört långvarigt förtryck. Vi som lever i fred och frihet kan inte förstå vilken kränkning det är att inte få utöva sina vanliga mänskliga rättigheter. Med fria och rättvisa val utan valfusk, med utbildning och hälsovård utan mutor och korruption, med möjlighet att tala fritt utan att bli fängslad och torterad. Vi har vetat att allt inte stod rätt till, men ändå inte gjort det vi borde. Nämligen att fördöma förtrycket och i varje sammanhang ta upp frågan om hur mänskliga fri- och rättigheter kan stärkas i de aktuella länderna. Visst borde vi ha gjort mer!
Även företag har en roll att spela. Många företag är idag duktiga på att arbeta med socialt ansvar men de kan säkert göra mer. Företag som förhandlar stora kontrakt med diktaturer bör alltid ha med frågan om mänskliga fri-och rättigheter. När Sverige är med och skriver handelsavtal bör vi ha en strategi för hur vi ska förändra i ett land, vad gäller mänskliga fri- och rättigheter. Om inte allt på en gång, så i alla fall stegvis göra förändringar. På arbetsplatser, för människor i närsamhället eller i bästa fall för hela landet befolkning. Det kan handla om arbetsmiljöfrågor, miljöhänsyn, hälsovård, utbildning, rätt till att bilda föreningar i och utanför arbetsplatsen. Här finns utvecklingspotential.
Det minsta vi nu kan göra, och som kommer att vara avgörande för om västvärlden ska ha de nya demokratiernas öra framöver, är att stå på folkets sida. Vi inser alla att det är en lång väg att gå, från diktatur till demokrati. Men hur kan det gå fort, när länderna i princip inte haft något partiväsende och inte kunnat utöva sina demokratiska fri- och rättigheter tidigare?
Det Sverige men också andra länder nu kan göra är att erbjuda stöd till de demokratiska krafter som tagit fart i de olika länderna. Fånga upp demokratiska krafter som kan motverka negativa krafter. Det kan vara stöd till människor som vill få kunskap i hur man startar partier, driver kvinnoorganisationer, frivilligorganisationer generellt. Ja, allt det vi kallar det civila samhället och som har en viktig uppgift i att ge stöd åt medborgare i att utöva sina rättigheter men också i att granska makten.
Libyen är nu det land där det händer saker fort. Libyen var nog det land som vi minst av allt trodde hade någon möjlighet till förändring, då det är en enormt repressiv stat. Men ofta finns det i dessa länder en slags yta med en stark ledare som får stöd av ett antal medlöpare som är trogna bara så länge det gynnar dom själva. Man sätter skräck i all opposition och gör den stora massan passiva av rädsla. Och rädslan är naturligtvis befogad där våld, övergrepp, fängslanden och tortyr förekommer. Men när någon vågar starta en motrörelse så följer många efter. För det finns en enorm underliggande frustration som måste få utlopp. Och då går det inte att hejda. Det är som när dammar brister. Vi har sett det förut när Berlinmuren föll och där land efter land i öst gick över till demokrati. Om än inte alltid så perfekta som vi skulle önska, men riktningen är tydlig.
På samma sätt kommer den demokratiska reformrörelsen i Nordafrika med omnejd förmodligen att fortgå framöver med stor intensitet. Och vi är förhoppningsvis bara i början på en ganska lång tid av reformer och demokratiutveckling i regionen. Därför är det viktigt att Sverige och EU med full kraft stödjer dessa reformsträvanden och ger råd och stöd, men också ställer resurser till förfogande. Det behövs också en tydlig och långsiktig strategi i EU, för länderna i Nordafrika, avseende hur man kan bygga upp demokratier i området. En sådan strategi saknas idag i EU, och Sverige bör kräva det. Idag är det ad hoc lösningar som präglar EUs hantering av krisen i Nordafrika. EU står lika förvånad och förvirrad om vad man ska göra när folk i land efter land reser sig mot förtrycket. Det tal som många EU länders ministrar tar upp om stabilitet skapar förvirring. Stabilitet byggs inte genom att tveka inför reformrörelsen utan genom att stödja den snabbt, effektivt och med en tydlig strategi för demokrati och mänskliga rättigheter.
Désirée Pethrus
Riksdagsledamot (KD) och utrikespolitisk talesperson