Debatt om diskrimineringslagstiftningen
2008-05-16
Riksdagen
Herr/Fru talman
Arbetet mot diskriminering och kampen för alla människors lika värde och rättigheter går framåt. Medvetandet om de strukturer som bidrar till diskriminering har också ökat. All diskriminering sker inte medvetet. Alla människor bär på fördomar och förutfattade meningar som kan leda till diskriminering och kränkningar i olika situationer. Det är ett faktum som gör arbetet mot diskriminering och kränkningar måste fortgå ständigt.
I takt med ökad kunskap och ökat medvetandegörande om diskrimineringens omfattning och grunder har lagstiftning efter lagstiftning byggts på varandra. Redan i slutet 1970-talet kom den första jämställdhetslagen. Sedan dess har olika diskrimineringsgrunder lagts på varandra och nya myndigheter har skapats. Idag finns det totalt sju diskrimineringslagar som täcker fem diskrimineringsgrunder. Detta lapptäcke av lagstiftningar har skapat och otydlighet och förvirring. Utredningar har sedan mitten av 1990-talet avlöpt varandra dock utan direkta resultat. Därför har Alliansens partier sedan länge krävt att lagarna och de olika ombudsmännen ska slås samman till en enda lag och en enda myndighet som har ansvar för alla diskrimineringsområden. På så sätt skapas ökad tydlighet och all diskriminering likställs. Därför är jag glad över att vi nu äntligen nått ända fram och att alliansregeringen tagit dessa frågor på allvar och förelagt riksdagen en proposition på området.
Socialdemokraterna har i sin iver att behålla flera diskrimineringsombudsmän och ett lapptäcke av lagstiftningar varit tveksamma till en gemensam lagstiftning. Det var dock deras egen regering som efter mycket press tillsatte en utredning i januari 2002 och det är den som nu är omarbetad till en proposition vars betänkande vi idag diskuterar.
Diskrimineringskommittén arbetade alltså i hela sex år innan slutbetänkandet kom. Det känns bra att vi nu efter så lång tid kan samlas kring en ny sammanhållen diskrimineringslag där de sju lagarna och de fyra ombudsmännen slås samman till en enda lag och till en enda myndighet. Jag välkomnar också att två nya diskrimineringsgrunder, de om könsöverskridande identitet och ålder, läggs till de fem grunder som finns i nuvarande lagstiftning.
Jag välkomnar också att tydligare sanktioner kan sättas in då brott mot lagen sker genom införandet av en diskrimineringsersättning som dels ska ersätta den person som blivit kränkt men också ha ett avskräckande syfte.
Herr/Fru talman
Som jag tidigare sade är jämställdhetslagen den första diskrimineringslagen som tillkom. Kränkningar på grund av kön sker dagligen både i vårt eget land och i vår omvärld. Sverige har kommit långt jämfört med många andra länder i vårt jämställdhetsarbete men fortfarande utsätts kvinnor för systematiska kränkningar som får konsekvenser för hela deras liv. Dessa kränkningar kan vi aldrig bli kvitt endast genom lagstiftning, det måste också ske opinionsbildning och ökat medvetande om de strukturer som lägger hinder för kvinnors frigörelse. Detta faktum minskar dock inte behovet av lagstiftning. En tydlig diskrimineringslagstiftning kan vara en bra hjälp i strävandet mot ett jämställt samhälle. Genom lagstiftning kan uppenbar diskriminering straffas och krav på olika aktörer att vidta aktiva åtgärder mot diskriminering finnas.
Det är viktigt att i debatten påpeka faktum att även fortsättningsvis ska arbetsgivare vara skyldiga att bedriva ett målinriktat arbete för att motverka diskriminering av exempelvis kön.
Arbetsgivaren är skyldig att motverka trakasserier och ska främja en jämn könsfördelning på arbetsplatsen.
Alla arbetsgivare ska också fortsättningsvis kartlägga och analysera löneskillnader. Men som ett led i regeringens regelförenklingsarbete ska detta ske var tredje år istället för varje år. Handlingsplanen för jämställda löner upprättas av arbetsplatser med fler än 24 anställda vart tredje år. Och vad menas med upprättas, ja det är att de ska skrivas. Det är att skriva handlingsplaner som vi nu underlättar och säger, det ska ske minst vart tredje år. Så det är det vi menar är administrationen att sitta och författa planer. När Jämo likt alla myndigheter fick frågan om hur man kunde underlätta för småföretagare och minska regelkrånglet, så blev svaret att man kunde tänka sig vartannat år för att skriva dessa planer. Nu säger vi vart tredje år. Med denna ändrade periodicitet tror jag att chanserna ökar att planerna och kartläggningarna blir mer grundligt genomarbetade och därmed håller en högre kvalitet.
Sedan ska ju åtgärder genomföras löpande och därmed följs planen upp under hela treårsperioden. För man kan ju inte lägga upp en plane och säga att detta ska vi göra, och så ses vi om tre år igen och har inget gjort. Då blir ju ev granskning från JÄMO ganska hård skulle jag vilja säga. För inspektioner och granskning ska fortsätta som tidigare.
Många förändringar tar dessutom längre tid att genomföra än ett år. Med längre tidshorisont ökar förutsättningarna att vidta åtgärder som håller på lång sikt. Var tredje år kan därför vara en rimlig periodicitet. Man ska också påminna sig om att det är fritt fram för parterna att ha en tätare periodicitet om så önskas.
Herr/Fru talman
En annan grupp i samhället som ofta utsätts för kränkningar och diskriminering är personer med annan etnisk bakgrund. Liksom kvinnor utsätts denna grupp för både direkt och indirekt diskriminering. Felklingande namn kan sätta stopp för en anställningsintervju, bemötande hos arbetskamrater kan vara negativt och bevisbördan för att klara av arbetsuppgiften kan vara högre än för infödda svenskar. Regeringens jobbpolitik har varit mycket framgångsrik för utrikes födda. Under mars månad gick hälften av sysselsättningsökningen till denna grupp. Samtidigt så är utanförskapet fortfarande ett stort problem för människor födda i andra länder och då inte minst för personer födda utanför Europa. Därför vill vi på olika sätt stödja personer med annan etnisk bakgrund in i arbetslivet.
Samtidigt får vi vara försiktiga med att med lagens hjälp sortera ut personer med invandrarbakgrund genom en ny slags registrering. Det gör det därför mer komplicerat att arbeta med att motverka diskriminering på etnisk grund. Att vi helst inte vill registrera olika nationaliteter. Jag har tidigare varit förespråkare av positiv etnisk särbehandling som ett sätt att komma undan den diskriminering som många invandrare utsätts för. Jag är idag dock orolig och undrar hur det ska gå till om vi ska registrera hur många invandrare vi har på en arbetsplats och sedan säga att si eller så många behöver vi få in. Det skulle kännas olustigt att införa ett system där personers etniska bakgrund ska börja registreras på våra arbetsplatser och frågan är var man ska dra gränsen. Är en person född i ett nordiskt land lika mycket av annan etnisk bakgrund än en person född i Somalia? Samma resonemang gäller inom utbildningsområdet. Men vi ska självklart på olika sätt uppmuntra arbetsgivare att anställa personer med annan etnisk bakgrund och det ska inte vara tillåtet att diskriminera vid exempelvis vid anställningstillfället.
På arbetslivets område stärks lagen mot etnisk diskriminering. Praktikanter, inhyrd personal och inlånad arbetskraft kommer att skyddas mer effektivt än idag. Skydd mot diskriminering ska också omfatta den som gör en förfrågan om arbete. Frågan om anonyma ansökningar(eler avidentifierade handlingar) har sina problem men jag tycker ändå att frågan är mycket intressant. Jag ser därför med tillförsikt fram emot den utvärdering som ska presenteras i slutet av året där slutsatser av den försöksverksamhet som finns med avidentifierade ansökningshandlingar inom offentlig sektor ska redovisas. Enligt rapporter som har gjorts på annat håll har erfarenheterna varit mycket positiva.
Herr/Fru talman
Personer med funktionsnedsättning stöter på problem på många olika nivåer i samhället, alltifrån bemötande till dålig framkomlighet och högre utanförskap från arbetsmarknaden. Många upplever sig diskriminerade varför det är viktigt att nedsatt funktionsförmåga finns med i diskrimineringslagstiftningen. Med den nya lagstiftningen utökas diskrimineringslagen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården till att också omfatta funktionsnedsättning vilket är välkommet. Det kommer att stärka dessa personer ställning inom social service och har också välkomnats av handikapprörelsen.
Frågan om bristande tillgänglighet ska vara grund för diskriminering har varit omdiskuterat. Jag vill betona att Kristdemokraterna gärna ser att lagen utökas så att bristande tillgänglighet betraktas som diskriminering. Vi har vridit och vänt för att försöka få lagen att utökas. Utredningsmaterialet är dock alltför bristfälligt för att nu kunna fatta beslut om en sådan lagändring. Inga kostnadsberäkningar finns vilket inte är seriöst om man ska komma med ett sådant förslag. Frågan ska dock skyndsamt utredas vilket ger mig tillförsikt. Ambitionen måste vara att bristande tillgänglighet ska vara grund för diskriminering. Ingen vinner dock på att hasta igenom ett sådant förslag med dåligt underlag och bristande kostnadsberäkningar. Effekterna av ett lagförslag måste utredas ytterligare för alla inblandade parters skull. Jag förutsätter dock att en utredning snarast tillsätts och att en sådan utredning kommer att resultera i att bristande tillgänglighet blir grund för diskriminering. Jag vill gärna betona att vi Kristdemokrater ser denna fråga som mycket viktig i syfte att stödja personer med funktionsnedsättning i deras målsättning att kunna bli mer delaktiga i exempelvis arbetslivet.
Herr/Fru talman
Som jag inledningsvis sade känns det bra att idag äntligen får diskutera ett betänkande om en ny sammanhållen diskrimineringslag. Vägen hit har varit lång men slutresultatet blev i huvudsak bra. Det känns extra bra att det är en alliansregerings som får lägga förslaget, det visar på att Alliansens partier tycker att arbetet mot diskriminering och kränkningar är viktigt. Alla vi som står upp för alla människors lika och okränkbara värde måste ta frågan om diskriminering på största allvar.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.