Första stockholmsbudgeten på decennier!
För första gången på mycket länge har en regering lagt en budget som andas av insikt om storstadens särskilda behov och situation. Som Kristdemokratisk riksdagsledamot var självklart både förhoppningar och förväntningar stora på att regeringens budgetförslag skulle innehålla förslag som gynnar hela vårt samhälle. Men den långa negativa trenden av att låta Stockholmsregionen vara slagpåse höll nere förväntningarna på stegen mot en storstadsfrämjande insikt och inriktning. Desto större är glädjen över att budgeten innehåller inte bara något enstaka litet steg utan faktiskt flera ordentliga kliv i den riktningen.
Det kanske tydligaste är förändringen av det statliga utjämningssystemet som har pungslagit vår region det senaste decenniet. Miljarder har dragits undan från sjukvården under de år Stockholms läns landsting varit ensam bidragsgivare i systemet. Var och en som haft anledning att besöka ett väntrum på någon av länets akutmottagningar inser snabbt att de 500 miljoner vi får behålla kan göra mycket nytta.
Att fastighetsskatten avskaffas är inte i första hand en Stockholmsfråga men i vår region har de orimliga effekterna av denna oförutsägbara och orättvisa skatt varit väldigt tydlig. Att kommunerna nu får möjlighet att få täckning för sina kostnader för den service kommunen tillhandahåller för alla fastighetsägare ger goda förutsättningar för en växande region som vår.
En genomsnittlig kollektivresenär i Stockholm drabbas som läget är nu av förseningar i storleksordningen att det motsvarar en hel arbetsvecka per år. Att regeringen skjuter till de 125 miljoner som Banverket behöver för att göra komma till rätta med åratals bristande underhåll och försummelse av den spårbundna trafiken är en god början och ett tydligt kvitto på att regeringen är villig att börja satsa på vår region.
Men Stockholmsregionens enskilt största resurs är varken våra bostadsytor eller våra vägar och spår - det är människorna som bor här. Den offensiva satsning regeringen fortsätter med gör det möjlig för att fler människor att få ett arbete. Det gynnar hela vår storstadsregion.
Med så många unga människor som finns i storstaden är den särskilda jobbgarantin för unga extra viktigt. Det första steget in är oftast det svåraste därför är det viktigt att så många som möjligt får chansen att jobba. I kombination med satsningen på lärlingsutbildningar i gymnasiet ges fler möjlighet att stå bättre rustade för arbetsmarknaden. I vår region finns många familjer som är i behov av socialbidrag och för vissa har det minskats om något av barnen tjänat några extra slantar. Ett extrajobb eller sommarjobb är ett bra sätt att komma in på arbetsmarknaden men viljan att jobba blir inte så stor om det samtidigt innebär att familjens socialbidrag skärs ner. Barn ska inte tvingas bära hela tyngden av familjens ekonomiska situation.
För de som växer upp i vår region är tyvärr tillgången till vuxna förebilder inte vad den borde. Tillgängligheten av droger däremot slår i taket. De ytterligare 185 miljonerna till drog och alkoholförebyggande arbete med fokus på barn och ungdomar är därför väl behövliga. Minst lika viktig är det ökade livsutrymme som Allinsregeringens politik för med sig.
Stockholms rika flora av personer med sina rötter i andra länder, regioner och kulturer har en enorm potential. Det som allt för ofta beskrivs som problem är med rätt verktyg en stor framgångsfaktor. Nu äntligen levereras några av dessa verktyg och flera av de hinder som byggts upp för att ge människor möjligheten till delaktighet börjar rivas ner. Instegsjobb för asylsökande med uppehållstillstånd, förbättrad svenskundervisning med en koppling till arbetslivet och en satsning på validering av utländska betyg och yrkeskompetens är varmt välkomna förslag som behövs för att få Stockholm att blomstra.
Slutligen är det glädjande att regeringen på allvar går i klinch med de ojämställda lönerna genom att börja sopa framför egen dörr. Att Mats Odell (kd) kommun- och finansmarknadsminister till och med säger sig vara beredd att gå så långt som till omplaceringar för att få bukt med problemet visar på en nödvändig övertygelse i frågan som ingen socialdemokratisk minister någonsin levt upp till. Det borde också tjäna som föredöme i landstinget och i våra kommuner. Att peka finger åt den privata sektorn räcker nämligen inte långt när den offentliga sektorn präglas av en sådan överväldigande kvinnodominans. Alla håller kanske inte med om att borttagandet av det könsbundna löneavdraget är en Stockholmsfråga och de kanske till viss del har rätt. Men att storstaden är trendsättare gör att vi har ett ansvar att gå före och på det här området ligger målsnöret många steg bort.
Emma Henriksson
Riksdagsledamot och distriktsordförande
för Kristdemokraterna i Stockholms län