DE SVINDLANDE HÖJDERNAS ODÖDLIGA SYSTRAR
Kala och ogästvänliga breder de vindpinade hedarna ut sig i norra England, till skenet befolkade bara av miljontals får. De fåtaliga människoboningarna kurar ihop sig i nödtorftigt vindskyddade skrevor.
Men trotsigt, utmanande, på toppen av en kulle utanför den dystra industristaden Haworth, ligger kyrkan och prästgården, de moderlösa syskonen Brontës hem. Denna sällsamma miljö inspirerade till ett litterärt stordåd som torde vara svårt att upprepa: 1847, för 150 år sedan, lyckades tre systrar få var sin bok publicerad. Åtminstone två av dessa hör till världslitteraturens klassiker.
Haworths prästgård ligger alldeles intill kyrkogården, omgiven av höga murar, som i ett patetiskt försök att skydda de levande från grannskapets ohälsosamma inflytande. Men historien bevisar det omöjliga i sådana försök: Barnens mor dog året efter det att familjen flyttat dit. Vid en internatskola för mindre bemedlade prästbarn utsattes systrarna för cynisk vanvård. Flickorna togs hem, men de båda äldsta systrarna, Maria och Elizabeth, avled i tuberkulos.
Fadern och de återstående fyra barnen, Charlotte, Emily, Anne och brodern Branwell, levde därefter i tät symbios. De ägnade tiden åt studier, läsning, poesi och politiska diskussioner. Så småningom vågade de sig utanför hemmet för att fullfölja sin utbildning vid en annan skola. Därifrån berättas att Charlotte aldrig hade lekt och inte kunde leka. Systrarnas stora kärlek var istället konst, poesi och litteratur.
Charlottes bristande förståelse för hur vanliga barn tänker och reagerar gjorde det svårt får henne, när hon senare skulle försörja sig som lärare och guvernant. Även Emily och Anne gjorde liknande, bittra erfarenheter. De kände en oerhörd längtan tillbaka till Yorkshires höjder och varandras sällskap. Därför startade de en egen privatskola i anslutning till prästgården i Haworth.
Men systrarna Brontës skola blev ingen större framgång. För att hjälpa upp ekonomin beslöt de sig för att skriva varsin bok. Böckerna skulle skrivas på "poetisk prosa", ett språk som skulle göra hela berättelsen till poesi, något de saknade hos dåtidens författare.
De ödsliga, skrämmande och samtidigt lockande Yorkshirehedarna utgör klangbotten i Emilys mästerverk, den intensiva, passionerade berättelsen "Svindlande höjder". Naturens okuvlighet avspeglas i huvudpersonernas mörka, vilda, otämjda kärlekshistoria. Den outtalade men starkt upplevda skildringen av dolda drifter och hemliga drömmar förorsakade skandal i dåtidens victorianska samhälle. Boken blev obönhörligt fördömd av en enig kritikerkår. Senare har den dock blivit erkänd som den poetiskt och psykologiskt starkaste romanen i systrarnas produktion.
Charlotte gav sig i kast med "Jane Eyre", en berättelse som på flera punkter grundar sig på egna erfarenheter. Berättelsens tema är hur en olycklig, egensinnig flicka mognar till kvinna. Charlottes egna upplevelser från den första internatskolan, där hennes äldre systrar dog, är så troget återgivna, att vissa personer och ordagranna samtal kunde kännas igen. Med det självupplevdas indignation skildrar hon också förödmjukelser man kunde tvingas utstå som guvernant. Även systern Annes bok "Agnes Grey" skildrar den stundom grymma tillvaron som guvernant.
"Jane Eyre" blev omedelbart en enorm succé, både hos kritiker och läsare. Den känsliga Charlotte tog dock så illa vid sig av den obarmhärtiga kritiken av Emilys roman, att det välvilliga mottagandet av hennes eget verk miste sitt värde.
Brodern Branwell uppmuntrades av familjen att utveckla sin konstnärliga talang. Han har efterlämnat flera porträtt och gruppbilder av sin familj. Men den omhuldade brodern blev dock ett sorgebarn. Alkoholism och utsvävningar skuldsatte honom djupt. Hans tragiska liv blev förebild för olyckliga karaktärer i systrarnas böcker, bland annat i Annes roman "The Tenant of Wildfell Hall".
Branwells död 1848 blev indirekt orsak till att hans familj utplånades. Vid hans begravning ådrog sig systrarna en infektion de aldrig riktigt repade sig från. Emily, nedbruten av den obarmhärtiga kritiken av "Svindlande höjder", avled samma år och Anne året därpå.
Charlotte levde ännu några år och hann få flera böcker utgivna. 1834, vid 37 års ålder, tillät slutligen hennes far att hon gifte sig. Efter ett besök vid familjegraven året därpå, fick den då gravida Charlotte lunginflammation. Hon avled 1835.
Brontë-sällskapet har i "Brontë Village" återskapat det enkla prästhemmet, sådant det var vid 1800-talets mitt. I den lilla salongen kan man för sin inre syn se systrarna Charlotte, Emily och Anne kvällarna i ända vandra runt bordet, likt vilda, jagade djur, under livliga diskussioner om poesi och litteratur. Vid det lilla skrivbordet förbereder fadern Patrick söndagens predikning och i soffan sitter Branwell med sitt skissblock.
I det anslutande muséet finns syskonens handskrivna berättelser, såsom utkast till "Jane Eyre", skrivna på små papperslappar med näst intill mikroskopisk handstil. Man kan också avnjuta prov på Charlottes och Branwells konstnärliga begåvning. Den välsorterade souvenirbutiken säljer naturligtvis systrarnas odödliga böcker, men också reproduktioner av några vackra konstnärliga motiv.
Det är väl värt att ägna några timmar åt ett besök i detta hem. I denna till det yttre tämligen torftiga miljö inspirerades tre oansenliga, ogifta systrar till sådana skildringar av kärlek och passionerade känslor att det dåtida etablissemanget häpnade och svallvågorna inte upphört 150 år senare.
Bor det då sådan dold naturkraft i omgivningens vindpinade hedar? Ja, kanske finns det ett samband mellan hedarnas ödsliga storhet och systrarna Brontës inneboende, passionerade styrka. Jag kan rekommendera läsaren att uppleva bådadera.
Gudrun Brunegård, 1997-11-28