FÖRNUFT OCH KÄNSLA -
GEMENSAMMA VÄRDERINGAR HOS JANE AUSTEN OCH KRISTENHETEN
Det är alltid intressant att spekulera över varför tidigare förbisedda författare får en renässans. Vilka gamla värden är det som omvärderats av den nya tidens människor? På senare år har den engelska 1800-talsförfattarinnan Jane Austen blivit återupptäckt av den svenska allmänheten. Anledningen till detta är TV-serien "Stolthet och fördom", som visades två gånger på ett drygt halvår, och biograffilmerna "Förnuft och känsla" och "Övertalning". Romanen ”Emma” spelades till och med in i två versioner på kort tid.
Många har försökt analysera varför Austens författarkonst blivit så omåttligt populär just nu, nästan tvåhundra år efter det att romanerna skrevs. Vad är det som förenar tuffa tonårstjejer, skötsamma ungdomar och stadgade medelålders i omdömet att "Stolthet och fördom" är bland det bästa som visats på TV på länge? Vad får dem att bråka om vem som ska få läsa boken först? Faktum kvarstår dock: På många bibliotek har utlåningsexemplaren inte räckt till, utan de läshungriga har tvingats vänta länge på sin tur.
Jane Austen har dock aldrig varit helt bortglömd, utan har på universiteten studerats som exempel på äldre engelsk litteratur. Författarinnan föddes 1775 som ett av sju barn till en präst. Hon gifte sig aldrig, utan bodde hos olika familjemedlemmar tills hon dog 1817. I sina böcker skildrade hon med fin ironi den tillvaro hon kände till, nämligen den engelska övre medelklassen och överklassen. Att hennes verk väcker sådant gensvar just nu har säkert många förklaringar.
En anledning till Austens popularitet ligger i hennes förmåga att genomskåda och med bitande ironi avslöja svagheter och hyckleri. Utan förbarmande sticker hon hål på den tidens uppblåsta snobberi med adelstitlar. Hon gycklar skoningslöst lantherrar och "fina" damer, som är mer måna om årliga ränteinkomster än att befatta sig med mindre bemedlade släktingar. I vår tid har vi istället yrkesgrupper som av allmänheten betraktas med stor skepsis, då de emellanåt på ett otillbörligt sätt tillskansar sig makt och beviljar sig själva och varandra ekonomiska privilegier, medan man skär ned på livets nödtorft för gemene man.
Som välgörande kontrast skildrar Austen även de goda och rättrådiga, exempelvis den unge Edward Ferrars i "Förnuft och känsla". Med stoiskt lugn finner han sig i att bli arvlös och bereder sig godvilligt på att hanka sig fram på en torftig pastorslön, hellre än att svika sitt löfte till sin ungdoms kärlek. Hon skapar också personligheter som osjälviskt tar sig an fattiga, avlägsna släktingar på ett föredömligt sätt. I frikyrkorna har vi ännu kvar den tilltalande egenheten att alla är bröder och systrar, frälsta av nåd, skyldiga att vårda oss om varandra.
En annan ledtråd till Austens förnyade aktualitet finns kanske i en undersökning om ungdomars inställning till livet och äktenskapet, som publicerades för något år sedan. En växande andel unga förkastar föräldragenerationens slit-och-släng-inställning till kärlek. Istället längtar de efter stabila, livslånga förhållanden, sådana som av hävd varit det gängse mönstret i kyrkorna.
Ibland framförs kritik över frikyrkoungdomars "jakt efter den rätte". Det finns en fruktan för att den som inte lyckats gifta sig före trettio obarmhärtigt kommer att dömas till utanförskap. Somliga anser att i den paniska skräcken för att förbli ogift finns en parallell till den tid och de kvinnor Jane Austen skildrar. Att intresset för det andra könet vaknar i tonåren och många har funnit "den rätte" inom en tioårsperiod är dock en naturlig följd av den kroppsliga och mentala mognaden hos människosläktet, som har sin gynnsammaste reproduktiva fas i den åldern.
Är man, i likhet med Austens unga damer, inte ute efter någon som enbart kan tillfredsställa ens sexuella eller ekonomiska behov, utan en verklig livskamrat, då måste man verkligen med omsorg söka efter "den rätte", även om det kanske för en åskådare kan se ut som om livet går ut på denna "jakt". I sitt sökande kanske någon avvisar en Mr Collins, som visserligen kan erbjuda ekonomisk trygghet, men som saknar den integritet som krävs för att flickan ska kunna älska och respektera sin tilltänkta livskamrat.
Å andra sidan upptäcker många så småningom att det första intrycket inte alltid ger en fullständigt rättvisande bild av en person. Hur duktig man än är på att bedöma personligheter kan man, som Elizabeth Bennet, tvingas ompröva sin inställning till en Mr Darcy eller Mr Wickham. I det här sammanhanget är det intressant att notera att den titel Austen först gav romanen "Stolthet och fördom" var just "First impressions", dvs "Första intryck".
Ur de här aspekterna är det inte så konstigt att omvärlden iakttar ungdomarnas sökande efter "den rätte" med största intresse och ibland oro, då såväl som nu. Detta grundar sig mestadels i ett uppriktigt engagemang och välvilja gentemot ungdomarna, även om det ibland kan uppfattas som sensationslystnad och misstänksamhet.
Jag kan inte instämma i uppfattningen att livet som ogift skulle leda till en förgrämd och förtorkad tillvaro. Austen själv är ju ett exempel på att man även för tvåhundra år sedan kunde bejaka ett kreativt och meningsfullt liv som ogift. Och nog känner vi alla till självständiga yrkeskvinnor, även inom frikyrkoleden. Många är också de som aktivt valt ensamheten för att mer helhjärtat kunna ägna sig åt den livsuppgift de upplevt sig vara kallade till.
Äktenskapet får aldrig bli ett självändamål. Då kommer det förmodligen leda till besvikelse. Av Austen kan man lära sig att ett lyckligt äktenskap har större chans att växa fram ur ett viljemässigt beslut och ömsesidig respekt än ur en stormande passion. Inom frikyrkligheten har vi bevarat en del livsmönster och ideal som man i det moderna samhället allt mer avlägsnat sig från, men som var allmängods på Austens tid. Jag tror att allmänhetens nyvaknade intresse för Austen delvis kan bero på att man saknar just dessa värderingar, som ibland föraktfullt förkastats som en förlegad samhällsstruktur.
Att höra till en familj, ett sammanhang, är något av det mest betydelsefulla för människan, som ju är en social varelse. I dagens samhälle, med splittrade familjer och social utslagning, upplevs den av Austen skildrade familjetillhörigheten som något synnerligen attraktivt. Inom frikyrkligheten finns både den fungerande biologiska familjen och den vidare andliga familjegemenskapen.
Vi har något som nutidsmänniskan söker. Det är inte fråga om någon drömvärld skild från verkligheten, utan en levnadskod som fungerat i många sekler. Vårt samhälle är under snabb förändring, men det utgör i sig ingen anledning till att vi ska ta efter, av rädsla för att mötas av skepsis och oförstående. Istället kan vi vara stolta bärare av en lång och motståndskraftig tradition, ett koncept för hur man kan leva tillsammans i harmoni.
Gudrun Brunegård, 1996-07-13