Arvoden inom ideella organisationer och i politiken
Svar till F. Lundbäck
Jag tackar för svaret i måndagstidningen, som jag uppfattar som betydligt mer nyanserat och mindre generaliserande än det tidigare. Jag uppskattar det engagemang och det rättvisepatos som svaret andas. Det är något som vårt samhälle behöver för att bibehålla sin sundhet.
I mitt förra svar fanns ej utrymme för att bemöta alla delar av F. Lundbäcks inlägg. Jag ska här försöka beröra de frågor som upprepas i måndagstidningen.
Ersättningsnivåerna i de så kallade 90-kontoorganisationerna varierar kraftigt. Jag håller med om att det låter väldigt mycket med den nivå på ordförandearvode som Lundbäck uppger i en organisation som Röda Korset, som helt bygger på insamlade medel. Uppenbarligen har Röda Korsets styrelse bedömt det värdefullt för organisationen med en namnkunnig person med stort kontaktnät i ledningen. De organisationer som jag själv har närmare kännedom om, dvs Erikshjälpen, Svenska Journalens Läkarmission, PMU Interlife och andra missionsorganisationer, arbetar med helt andra och mer jordnära ekonomiska ramar, även i den operativa ledningen, av respekt för alla gåvogivare och för medarbetare i fält med volontärlöner.
När det gäller utformningen av ersättningar för politiska uppdrag, så finns där ett inbyggt dilemma. Jag tror de flesta instämmer i att det är viktigt för samhällets fortbestånd att kunna rekrytera dugliga och omdömesgilla personer till politiska förtroendeuppdrag. Sådana har inte sällan ett förvärvsarbete. För att kunna gå ifrån sitt arbete vid sammanträden bör vederbörande kompenseras för inkomstbortfall. De flesta kommuner och landsting konstruerar sina arvodesnivåer efter någon typ av beräknad medellön, med indexuppräkning utifrån ett genomsnitt av de fackliga förbundens avtal. En sådan konstruktion tror jag kan vara en någorlunda vettig avvägning, som både går att förklara och motivera. Det är svårt nog ändå att få människor att ta ledigt från sina arbeten för att gå till ett sammanträde. Om man inte fick täckning för förlorad arbetsinkomst skulle vår demokrati stå inför kolossala problem.
Samtidigt möter man ofta den uppfattning, som F. Lundbäck ger uttryck för, att politiker skor sig på medborgarnas bekostnad. I höst är det tio år sedan jag blev invald i kommunfullmäktige i Vimmerby. Politiken var för mig en helt ny värld att upptäcka. Det finns saker jag har reagerat på och ibland har jag faktiskt nått framgång i förändringar jag föreslagit. I kontrast till det Lundbäck framför fick jag, efter många diskussioner, gehör för att från och med i år minska antalet sammanträden i kommunstyrelsens arbetsutskott med ett i månaden, för att begränsa kostnaderna.
F. Lundbäck ställer politikerarvoden mot betalning av anhörigvård. Det är lika mycket demagogi som att tala om att allt ideellt arbete skulle ersättas med anställd arbetskraft! Som jag försökt visa här ovan, så är det svårt att bygga demokrati på att ingen ersättning ska utgå. Det skulle dessutom vara en demokratiskt tvivelaktig modell, eftersom enbart personer med god kassa skulle ha en realistisk möjlighet att åta sig politiska förtroendeuppdrag. Vanliga löntagare skulle i ett sådant samhälle inte ha en chans att vara med och påverka. Utan tvekan skulle det bli allt för få som var beredda att ha ett politiskt uppdrag, om de skulle tvingas betala för det genom uteblivna inkomster.
Jag anser verkligen att anhörigvårdare är vardagshjältar i det tysta, som utan rimlig betalning gör fantastiska insatser för någon man älskar. Och det är väl just det som är nyckeln; själva idealiteten. Man vill ge sin livspartner eller kanske en förälder det bästa möjliga den tid som är kvar och bedömer inte att den offentliga vården kan ge detta. Man kan diskutera i vad mån det kan och ska ersättas ekonomiskt av samhället. Å andra sidan är det ett eget val, precis som när min man och jag valde att avstå från löneutveckling och under fyra år i Tanzania klarade oss på volontärbidrag.
Det samhället kan göra för anhörigvårdarna ska naturligtvis göras: Bostadsanpassning, hjälpmedel, avlastning när det behövs, anhörigträffar och enskilt stöd till dem som behöver det. Från mina år som sjuksköterska i äldrevården vet jag att det som ofta upplevs som allra viktigast är att veta att det finns plats för ens sjuka anhörige när man inte orkar längre.
Jag har på annan plats uttryckt att en del av de nu så utmärkta statsfinanserna borde gå till ett rejält lyft för pensionärerna. Anhörigvårdarna skulle också vara väl värda att satsa på. Vår äldreminister Maria Larsson (kd) har under våren lagt grunden till detta genom att föreslå riksdagen en ändring av lagen som innebär att varje kommun ska ge stöd till anhörigvårdare.
Gudrun Brunegård
Kristdemokrat
Vimmerby