Blir Sverige schystare av Sanningens Ögonblick?
Häromkvällen råkade jag slå på TV:n när Sanningens Ögonblick pågick. Programmet har fått rubriker i pressen för konsekvenser den kalla sanningen kan förorsaka för den tävlande och närstående.
Efter en stunds tittande stängde jag av TV:n, fylld av vämjelse. Inte främst för den småfifflande personlighet som avslöjade sig bakom den prydliga ytan. Nej, dessvärre är det nog så att det finns ytterst få personer här i världen som aldrig någonsin har gjort någon dumhet eller tänkt någon moraliskt tvivelaktig tanke. Det ligger förmodligen i vår mänskliga natur.
Det jag reagerade mest på var det fullständigt förvrängda hederlighetsbegrepp som uppstod, när publiken applåderade det faktum att huvudpersonen svarat sanningsenligt, hur klandervärda saker som än avslöjades. Att tjäna snabba pengar genom att låta sina värsta sidor visas upp för anhöriga och hela svenska folket betraktades i detta sammanhang som överordnat den allmänna känslan för vad som är rätt och fel, även om ett och annat burop hördes från publiken.
Frågan är vad programmet förorsakar på längre sikt för den enskilde. Risken finns att personen i fråga i det långa loppet kan förlora långt mer än de pengar som tävlingen inbringade. Vilken arbetsgivare vill anställa en person som medgivit att han gjort flera saker som står i direkt strid med god etik i arbetslivet? Och vilken tjej vågar lita på en kille som medger att han medvetet brister i ansvar för sig själv och sin partner?
Än allvarligare är frågan om hur program som detta påverkar den allmänna rättskänslan, inte minst hos yngre personer. Man tar lätt till sig den medverkandes undanflykter som ”Så gör väl alla”.
En fortlöpande diskussion om moral och etik är viktig. Rättskänslan grundläggs under barndomen, i den nära gemenskapen i familjen, men behöver byggas på i skolan och i arbetslivet. Enligt min uppfattning finns det bestående värden om rätt och fel, allmänna begrepp som är gemensamma i de allra flesta kulturer. Att utföra sitt uppdrag efter bästa förmåga, utan att fuska. Att vara sanningsenlig och pålitlig. Att ta ansvar för sig själv och sina medmänniskor.
Sådana värderingar ger en moralisk kompass, som vägleder genom livet. Avviker man från den moraliska kompassens riktning får man dåligt samvete, som i bästa fall tvingar en att rätta till misstaget. Det kan krävas både ödmjukhet, mod och taktkänsla att erkänna ett misstag man gjort inför den förfördelade parten, men man mår oändligt mycket bättre när man därefter går vidare genom livet. Sådant behöver sällan basuneras ut, utan kan hållas i en mindre krets, av omsorg om de inblandade.
Den typen av sanningsenlighet skattar jag oändligt mycket högre än den av lögndetektorn och girigheten framtvingade ärligheten i Sanningens Ögonblick, där en persons innersta hemligheter och dolda motiv skoningslöst dras fram i ljuset inför närstående och hela svenska folket. Det är bara att hoppas att det finns kloka människor i omgivningen som kan hjälpa till att i efterhand bygga upp det rämnade förtroendet.
Nej, för att bygga ett schystare Sverige behövs inte en offentlig förnedringssåpa som Sanningens Ögonblick. Få förmår växa av förnedring. Men vägledda av vår inbyggda moraliska kompass kan vi finna den befriande sanningens ögonblick, då vi inser att vi är ofullkomliga varelser. Med stöd av mycket kärlek och omtanke från vår omgivning kan vi ta tag i våra liv och rätta till misstagen – och gör inte gärna om dem. På så sätt kan vi utvecklas till ansvarstagande personer och vårt samhälle blir schystare.
Gudrun Brunegård
Kristdemokrat
Vimmerby