Motion 2005/06:Ju438
Lag om ett utvidgat krav på ingripande vid brott m.m., en s.k.
civilkuragelag
av Peter Althin m.fl. (kd)
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag till riksdagen
om en ny lag om utvidgat krav på ingripande vid brott m.m.
Inledning
Ett mått på vilka värden som råder i samhället är i vilken grad vi är
beredda att hjälpa människor i vår närhet. Vår benägenhet att hjälpa verkar
ha minskat i vår individualiserade värld, vilket inte är en önskvärd
utveckling.
Kristdemokraterna menar att det är av största vikt att uppmuntra och
förstärka medborgarnas egna demokratiska ansvarstagande. Vi vill se mer av
civilkurage och integritet. Kurage att våga stå för sin mening, även när
det kostar. Integritet att hålla moraliska principer högt, även när ingen
ser. Vi behöver fler som vågar ta ansvar och som vågar, vill och har
befogenheter att säga ifrån. Utgångspunkten är att den som behöver hjälp
ska få hjälp och att det inte ska gå att delegera bort ansvaret att
ingripa.
Kristdemokraterna är väl medvetna om att moral inte kan ersättas av lagar.
I vissa fall är det dock möjligt att stödja moral med lag. En lagstadgad
skyldighet att hjälpa en nödställd uppmuntrar och uppmärksammar detta
ansvar.
Civilkurage i svensk rätt
I svensk rätt finns ingen allmän skyldighet att vara verksam för att
avslöja eller hindra brott. En skyldighet att anmäla eller annars avslöja
brott gäller enligt 23 kap. 6 § brottsbalken endast i de fall det har
föreskrivits särskilt. Underlåtenhetsansvaret avser bara brott som är ”å
färde”, dvs. som inte har avslutats. Någon plikt att anmäla brott som redan
har begåtts finns inte i svensk rätt. I samma paragraf föreskrivs en
skyldighet att hindra brott. Denna skyldighet gäller bara för en viss
personkrets; föräldrar och andra uppfostrare och förmyndare i förhållande
till den som står under deras lydnad.
Det finns inte heller någon allmän skyldighet i svensk rätt att bistå
personer som befinner sig i livsfara eller i allvarlig fara för sin hälsa.
I många situationer kan dock ett underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som
huvudregel förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen ska ha befunnit
sig i garantställning. Vidare kan i vissa fall ansvar för underlåtenhet
utkrävas enligt bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken. Det finns också
vissa specialbestämmelser om skyldighet att vidta räddningsåtgärder, bl.a.
i räddningstjänstlagen och i lagen om straff för vissa trafikbrott.
Straffansvarsutredningen (SOU 1996:185) föreslog att reglerna om
underlåtenhet att avslöja eller hindra brott skulle ändras så att det för
straffansvar skulle krävas att den straffbelagda gärningen helt eller
delvis kunnat förhindras genom den handlingspliktiges agerande. Det
straffbelagda området föreslogs dessutom ändrat till att avse straffbelagd
gärning i stället för brott samt att rekvisitet utan fara för ”närstående”
skulle bytas ut mot utan fara för ”annan”. Vidare föreslog utredningen att
ett straffrättsligt ansvar skulle införas för den som underlåter att
tillkalla hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt bistå en
nödställd person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller hälsa
eller i en därmed jämförlig utsatt situation. I ringa fall skulle, enligt
förslaget, inte dömas till ansvar och inte heller om ett ingripande inte
kunde ske utan fara för den ingripande eller någon annan. Som en allmän
förutsättning för ansvar föreslogs att ett ingripande skäligen kunde
begäras med hänsyn till omständigheterna. För brottet föreslogs straff i
form av böter eller fängelse i högst två år.
Regeringen ansåg dock att nackdelarna med den föreslagna ordningen vägde
tyngre än de skäl som talade för att införa den (se prop. 2000/01:85).
Ny lag om ett utvidgat krav på ingripande vid brott m.m., en s.k.
civilkuragelag
Det har på senare tid uppmärksammats fall där personer har undvikit att
ingripa vid grova brott. Kristdemokraterna anser att sådan underlåtenhet är
helt oacceptabel. Tyvärr verkar det ha gått så långt att vi i Sverige helt
enkelt inte vågar ingripa längre.
Det finns flera länder som har lagstiftat mot underlåtenhet att hjälpa
personer i fara. Exempel på detta är Norge, Finland, Frankrike, Schweiz och
Belgien.
I Norges allmänna strafflag (Almindelig borgerlig straffelov av 22. mai
1902 nr. 10) stadgas i 387 § om ansvar för underlåtelse när ingripande
kunde ha skett utan särskild risk eller uppoffring för egen eller annans
person. Den som, när sådan risk inte föreligger, underlåter att hjälpa
person som befinner sig i omedelbar och uppenbar livsfara, döms till
ansvar. Påföljden är böter eller fängelse i upp till tre månader, utom i
fall när underlåtenhetsförseelsen får till följd att någon omkommer, då
fängelse på upp till sex månader kan utdömas.
Kristdemokraterna menar att det är oacceptabelt att förhålla sig passiv när
en annan människa befinner sig i livsfara. Det finns flera länder som redan
har ett lagstiftat krav på ingripande, vilket även föreslogs av
straffansvarsutredningen. Regeringen ska därför snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag till ny lag om utvidgat krav på ingripande vid
brott m.m., en s.k. civilkuragelag, med utgångspunkt i
straffansvarsutredningens betänkande och den norska strafflagens
bestämmelser på området.