Kapitel 1. Kristdemokratins värdegrund
» Behövs politik?
» Hör etik ihop med
politik?
» Ska
lagstiftning och juridik bygga på etik?
» Kristdemokraternas
framväxt och egenart
Allmänt om de värderingar som kristdemokratin bygger på.
KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund.
Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och
förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad.
Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska
grundvärdena i centrum.
Människosynen utgår från att människan till sin natur är rationell eller
förnuftig, vilket ger henne frihet och möjlighet att välja mellan ont och
gott. Hon är moraliskt medveten och råder över sina egna handlingar. Det
gör henne moraliskt ansvarig. Värdet ger henne rättigheter och ansvaret ger
henne skyldigheter.
Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett
kränkande sätt använda henne som ett medel. Denna människosyn brukar
beskrivas som att människan är en person, vilket innebär att varje människa
är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara
värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet
eller sexuell identitet. Människovärdet är knutet till existensen, inte
till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel
eller till hennes förmågor eller egenskaper. Denna människosyn ger en god
grund för jämställdhetsarbetet. Det faktum att människan i olika
livsstadier och situationer eller på grund av någon skada inte kan handla
rationellt upphäver inte hennes rationella natur.
Varje människa är således en unik person i och med att hon existerar, och
som person är hon född in i ett sammanhang av andra personer med ett
ömsesidigt beroende. Människan har såväl kroppsliga och själsliga som
andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna
helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. Utifrån en
personalistisk människosyn vill vi värna alla människors liv, frihet och
värdighet. Vi vill solidarisera oss med de svaga och förtryckta. Vi vill
ansvarigt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. Vi vill
bygga demokratin på denna människosyn och värdegrund.
Demokrati som beslutsmetod garanterar i sig inte att människovärdet och att
mänskliga fri- och rättigheter respekteras. Med demokrati som statsform och
politisk metod följer yttrandefrihet och alla medborgares lika möjlighet
till inflytande, men med majoritetsbeslut kan också en minoritet förtryckas
och fri- och rättigheter kränkas. Därför behöver alla samhällen en gemensam
värdegrund. Vi anser att de värden, rättigheter och skyldigheter, som
inspirerats och förts vidare av den kristna traditionen, är oundgängliga
som grund.
Med den enskilda människans ansvar för sitt liv, sina resurser, beslut och
handlingar följer ett förvaltarskap. Ansvaret att förvalta gäller såväl de
egna som de gemensamma resurserna. Ett vitalt och solidariskt samhälle med
ett gott förvaltarskap kräver att vi alla odlar viktiga medborgerliga
dygder och karaktärsegenskaper. Det handlar om rättvisa, måttfullhet, mod
och praktisk klokskap, men även om omsorg och kärlek. Vi kommer aldrig
någonsin att helt och fullt kunna leva i enlighet med dem, men vi behöver
dem för att vi som människor ska sporras till ett gott förvaltarskap av
våra talanger och resurser.
Förvaltarskap över gemensamma resurser rör såväl materiella som andliga
värden. Miljön och naturresurserna måste förvaltas ansvarsfullt, så att
goda livsbetingelser inte äventyras och så att kommande generationer också
får del av dem. Människan bör därför ingripa i naturen med försiktighet och
klok urskiljning. Andliga och kulturella värden utgör ett rikt arv, som
behövs för att bevara och vidareutveckla en civiliserad identitet och
samhörighet. All politik måste ta hänsyn till det känsliga samspelet i
naturen. En socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi byggt på ett
fritt företagande ger goda politiska förutsättningar för ett gott
förvaltarskap. Förvaltarskapsprincipen hjälper oss att tänka långsiktigt
och att därmed värna de nödvändiga livsbetingelserna.
Förvaltarskapsprincipen är en god politisk ledstjärna för det gemensamma
bästa och för ett gott samhälle.
Kristdemokraterna vänder sig emot de avigsidor i konsumtionssamhället som
lett till en materialistiskt inspirerad slit- och slängfilosofi. Det har
hittills lett till en oansvarig hushållning med förgiftning av luft, vatten
och mark som följd. Vi vänder oss också emot en panteistiskt färgad
natursyn, ekosofismen, där människan varken tillåts ingripa i naturen eller
förvalta den, utan reduceras till en länk i kretsloppet utan ett specifikt
värde.
Enligt kristdemokratiskt synsätt ska samhället byggas underifrån.
Människor, som till sin natur är sociala varelser, formar gemenskaper med
frihet och förvaltarskap, rättigheter och skyldigheter utifrån särskilda
ändamål. Det börjar med gemenskaper som uppstår naturligt, såsom familjer,
släkt och vänner. Också det civila samhällets övriga gemenskaper som
grannskap, intresseföreningar, fackföreningar och trossamfund kan
rationellt motiveras utifrån sin ändamålsenlighet. Vi kallar dem för
naturliga gemenskaper. De utgör stommen i samhället och kompletteras med
lokala och regionala gemenskaper till den statliga nivån. Därefter kommer
internationella organisationer och sammanhang mellan länder.
Varje naturlig gemenskap är ett grundläggande värde i sig. Värdet ger dem
rättigheter och skyldigheter gentemot sina medlemmar men också gentemot
andra gemenskaper och nivåer. Enligt vår mening har dessa naturliga
gemenskaper också rättigheter att utifrån sina ändamål förverkliga allmänt
giltiga och grundläggande värden. Dessa värden behöver inte vara identiska
för alla gemenskaper. Frihet är emellertid ett grundläggande gemensamt
värde för såväl varje människa som varje naturlig gemenskap. För till
exempel en familj innebär "frihet" att kommunen eller staten inte
ska gå in och bestämma i familjens ställe. Däremot spelar de offentliga
nivåerna en viktig roll som stöd och för konfliktlösning mellan naturliga
gemenskaper på lägre nivåer.
Det en gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta ska den också få
sköta. De överordnade gemenskaperna har en skyldighet att stödja där så
behövs och detta stöd måste också respektera de enskilda människornas
rättigheter och gemenskapernas eget kompetensområde. Varje nivå är således
i första hand kompletterande till de lägre och ska inte ersätta eller
beröva dem vare sig dess uppgifter eller frihet. Om en överordnad gemenskap
vill överta en funktion från en underordnad så ligger bevisbördan för
bättre ändamålsenlighet på den överordnade gemenskapen. Detta kallas
subsidiaritetsprincipen.
Människan är en gemenskapsvarelse. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i
en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet.
Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår
från den gyllene regeln - allt vad du vill att människor ska göra mot dig
ska du också göra mot dem. Denna solidaritet sträcker sig bortom de
naturliga gemenskaperna. Det är en strävan efter social rättvisa, det vill
säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis
fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av
samhällsgemenskapen. Detta kallar vi för solidaritetsprincipen.
Kristdemokratin vänder sig mot såväl individualismen som kollektivismen.
Människan är beroende av nära gemenskap med andra. I den lilla gemenskapen
får människan chansen att bli sedd och bli kompletterad. Det är i samspelet
med andra som individen utvecklas till en unik personlighet. Den liberala
individualismen betonar individen på bekostnad av de naturliga
gemenskaperna. Människor har emellertid inte ansvar bara för sig själva
utan även för sina närmaste, för relationer och för andra människor.
Socialismen betonar kollektivet framför den enskilda människans frihet.
Individer, familjer och olika slag av minoriteter hotas av kollektivismen
och av sådana demokratiska beslut, som inte respekterar individers,
familjers och naturliga gemenskapers rättigheter och skyldigheter.
Vi lever i en ofullkomlig värld. En värld där människan ständigt finns i
ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet
pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi
kallar detta för ofullkomlighetstanken. Ibland väljer vi till och med att
göra det vi vet är orätt. Vi begår fel. Vi erkänner det ibland och förnekar
det ibland. Längtan efter makt, status eller pengar kan förblinda, så att
vi gör saker som vi egentligen inte borde göra. En vana att handla fel kan
också döva samvetet.
I människans ofullkomlighet ligger också en stor potential. Hon kan välja
det goda och hon kan välja att utveckla och förvalta sina gåvor. I denna
valmöjlighet ligger det oanade drivkrafter att förändra människors villkor
i positiv riktning bort från fattigdom, sjukdom och okunnighet. För att
kunna förändra människors villkor till det bättre, krävs på det personliga
planet en karaktärsutveckling, där dygd och duglighet i kombination med
moralisk medvetenhet och integritet leder till att vi väljer det goda.
Insikten om människans ofullkomlighet klargör behovet av medborgerlig
samverkan och maktdelning och lägger en viktig grund för en utvecklad och
realistisk syn på demokratin. I de politiska sammanhangen ger
ofullkomlighetstanken dessutom insikten att inget politiskt parti ensamt
står för den kompletta sanningen. Detta ger en ödmjuk inställning till
politikens möjligheter.
För kristdemokraterna som politisk rörelse leder ofullkomlighetstanken och
avståndstagandet från alla former av utopier till en öppenhet för debatt
och kritik om möjligheterna att förverkliga de politiska idealen. Denna
prövande attityd innebär att kristdemokratin är en samhällskritisk och
reformerande kraft och intar en öppen hållning för samarbete med olika
demokratiska och politiska rörelser. Sökandet efter samförstånd i stället
för konfrontation är ett kännetecken för kristdemokratin.
Insikten om människans ofullkomlighet är en spärr mot utopiska
föreställningar och drivkrafter. Utopism kan beskrivas som en romantisk
vision om det perfekta politiska systemet. Tron på möjligheten att nå det
fullkomliga samhället leder ofta till en farlig fanatism oavsett om den är
kollektivistisk eller individualistisk.
Alltför sällan diskuteras frågor om vad som gör den enskilda människan till
en god medborgare eller hur man får ett gott samhälle. Det handlar om
etikens respektive karaktärens grundläggande betydelse för
samhällsgemenskapen. Ett gott samhälle kan inte kännetecknas av att
människor bekämpar varandra. Det handlar istället om att skapa ett så gott
samhälle som möjligt för hela gemenskapens skull. Alla vinner på att arbeta
för det gemensamma bästa och för det behövs medborgare som kan skilja goda
handlingar från dåliga och som vågar ta ställning. Målet är det gemensamma
bästa och det förverkligas utifrån gemensamma värden.
Behövs verkligen politik? Behövs partierna? Ordet "politik"
kommer av grekiskans ord för stadsstat, och har i västerlandets historia
betecknat gemensamma angelägenheter för medborgare i en stad eller ett
land. Politik innebär statskonst, det vill säga konsten att ta ansvar för,
leda och försvara ett samhälle genom lagar och förordningar, myndigheter
och rättsväsende. I vår tid handlar det om allt från vägar och skolor till
relationer med andra länder. Gemensamma angelägenheter berör alla och
allmän beskattning behövs för att finansiera dem. Visst förekommer det att
politiska beslut fattas om sådant som mår bäst av att inte styras av
politik. Därför behövs också politiska samtal och beslut för att avgränsa
politikens område och inskränka den politiska makten.
Allt är inte politik. Alla människor och alla naturliga gemenskaper ska ha
frihet och rättigheter att fullfölja sina livsmål. Goda förutsättningar för
ett levande civilt samhälle, vid sidan av det offentliga, är mycket
viktiga. Människor ska bestämma över sina egna liv; familjer till exempel
över sin egen barnomsorg; fackföreningar och arbetsgivare över sina
verksamhetsområden och avtal. Politiker måste motstå frestelsen att i
onödan lägga sig i. Politiken ska skapa regler, ramar och förutsättningar
genom bland annat lagstiftning.
Religion är inte politik. Politik är heller inte religion. I många kulturer
är emellertid religionen bärare av den människosyn och etik, som genomsyrar
samhället. I det avseendet är i vår del av världen kristendomen den
tongivande förmedlaren av den människosyn och de grundläggande värden, som
motiverar mänskliga rättigheter och skyldigheter. Det är emellertid möjligt
att motivera människosyn och grundvärden med samma innebörd utan att
referera till Gud eller den kristna traditionen. På samma sätt är
kristdemokratins etiska grund för politik oberoende av personlig
trosuppfattning när det gäller livsåskådning eller religion. Politiken rör
människors gemensamma angelägenheter medan religionen dessutom rör
människornas relation till Gud. Det finns således en distinktion mellan
politik och trosliv. Samtidigt finns det alltid en risk att människor gör
politik av sin religion eller gör religion av sin politik.
Politik kan bedrivas utan partier. Föräldrar kan engagera sig i hur skolan
ska fungera: upprop kan göras om väginvesteringar och demonstrationer kan
genomföras på gator och torg. Men alla berörda kan inte vara med och
besluta om allt av gemensamt intresse. I moderna demokratier har vi valt
att i allmänna val välja personer, som genom politiska partier
representerar sina väljare, den representativa demokratin. Partiernas roll
är att utifrån sina värderingar väga olika intressen mot varandra och
därmed att stå för en ansvarsfull helhetssyn. De politiska företrädarna
måste inse sina begränsningar och koncentrera sitt arbete på områden där
dess värden och styrsystem behövs eller är överlägsna till exempel
marknadens, det civila samhällets och familjens. Det innebär bland annat
att säkerställa de långsiktiga spelreglerna för samhället.
Kristdemokratin bildar front såväl mot anarki som mot alla slags totalitära
tendenser. Anarkismen, som vänder sig mot alla former av offentligt styre
och auktoritet, kan idag spåras i militanta rörelser till vänster, till
höger och i vissa extremt liberala riktningar. Om majoritetsbeslut får
legitimera brott mot mänskliga fri- och rättigheter inom västerländska
demokratier är detta ett uttryck för ett totalitärt förhållningssätt.
För att ett samhälle ska kunna fungera behövs att invånarna omfattar vissa
gemensamma värden. Varje civiliserat samhälle utgår från en sådan värdebas,
en etik, som klargör hur man bör uppträda mot varandra. I alla
samhällsbyggen har etik successivt kodifierats till lagar som medborgarna
haft att rätta sig efter. Etiken har blivit till lagstiftning ungefär som
upptrampade stigar blivit till allmänna vägar. Etiken bildar således ett
sammanhang med politiken, och orsaken till att vi kristdemokrater betonar
etikens grundläggande betydelse för politik är det faktum, att etik är och
fungerar som en närande jordmån för rätt och lagstiftning.
Begreppet rättvisa förekommer ofta i den politiska retoriken och kan
fungera som ett exempel. Om rättvisa överhuvud taget ska kunna skipas
mellan medborgare eller mellan det offentliga och medborgarna, måste det
ske utifrån en gemensam bas av värden. Traditionellt menas att
"rättvisa" som dygd är en förmåga att erkänna och garantera
andras rättigheter. Men allt tal om rättvisa är bara tomma ord inför
planlösa beslut, om det inte finns en medvetenhet eller kunskap om vilka
allmänt giltiga värden alla människor har rätt att förverkliga och har
ansvar för att andra får förverkliga. Om stat, landsting/regioner och
kommuner ska garantera att rättvisa skipas, måste politiker veta vilka
värden det är, som ska garanteras alla människor. Om barnen ska vara i
centrum för politiken, måste politiker veta vilka grundläggande värden det
är som ska garanteras barnen, till exempel liv, hälsa, kunskap, sanning,
frihet, naturliga gemenskaper etcetera. Saknas denna kunskap om värden,
blir orden om rättvisa och rättigheter innehållslösa. Politik utgår ifrån
människosyn och värden. Det är viktigt att partierna tydligt redovisar
vilken etik och vilka värden man utgår från.
Inga politiska beslut tas utan att människosyn och etik spelar en
grundläggande roll. Lagstiftning är ett uttryck för samhällets etik, som i
sin tur byggs upp av värden, rättigheter och normer. Värden kan
identifieras genom att fråga efter det som är värdefullt för den enskilda
människan, för alla människor och för samhället. Gemensamma eller allmänt
giltiga värden är livet, människovärdet, kärlek, sanning, frihet, kunskap,
den goda miljön etc. De är värden i sig. En rättighet innebär anspråk att
få uppnå, uppleva eller realisera ett värde. Det handlar om rätten till ett
meningsfullt liv, att bemötas med värdighet och respekt, uppleva kärlek,
att få ta del av sanning, få tillägna sig kunskap och att få ta del av en
ren miljö. En norm påtalar ett ansvar för värdena och rättigheterna till
dem. Det kan gälla att respektera liv och andras människovärde, att visa
kärlek, att hålla sig till sanning och hederlighet, tillägna sig kunskap
och att värna miljön.
Det finns en etisk grund för rätten, som inte kan avskaffas genom politiska
beslut och som finns i människan oavsett kultur. Denna grund för rätten
återfinns i den kristna etiken och naturrätten och har präglat västerländsk
rättsuppfattning. Den har under historiens gång manifesterats från Magna
Charta till en lång rad rättighets- och frihetsdeklarationer i Europa, USA
och FN. Det är en realistisk etik, som innehåller allmänt giltiga värden
(liv, hälsa, relationer, kunskap etcetera), vilka alla människor har
rättigheter att uppleva och realisera samt ansvar och skyldighet att låta
andra uppleva och förverkliga. Lagstiftning är ett uttryck för ett
samhälles etik, och strävan ska vara att såväl ett samhälles lagstiftning
som dess etik ska överensstämma med de allmänt giltiga värdena.
Etik förutsätter ömsesidighet. Om var och en själv ska bestämma värden och
vad som är rätt eller fel kan egentligen de beslut som var och en fattar
varken ifrågasättas eller tillbakavisas. Orsaken är att det inte finns en
måttstock att värdera utifrån. Alla uppfattningar tycks vara lika riktiga
eller felaktiga. Men detta går inte ihop med de flestas erfarenhet och
övertygelse att en del moraliska ståndpunkter har mer fog för sig än andra.
Att till exempel ljuga, misshandla eller tortera en människa är moraliskt
fel oavsett var i världen det äger rum, har ägt rum eller kommer att äga
rum. Kristdemokratisk politik utgår ifrån en realistisk etik, som är
allmänt giltig och oberoende av enskilda individer eller traditioner.
Vi kristdemokrater vänder oss emot den politik, som enbart baseras på
nyttoetiken (utilitarismen). Enligt denna etik skulle det rätta kunna
beräknas med hjälp av den kalkylerbara nyttan. Enligt detta synsätt är det
ibland fel att döda ett oskyldigt människoliv och ibland är det rätt. Allt
beror på effekterna. Något människovärde i sig finns inte. Vi vänder oss
även mot den rättspositivism som vilar på antagandet att enbart den av
riksdagen fastlagda rätten äger legitimitet. Likaså vänder vi oss mot den
så kallade värdenihilismen som hävdar att det inte finns några allmänt
giltiga värden. Svenska filosofer, statsvetare, jurister och politiker har
i stor utsträckning under 1900talet präglats av den så kallade
Uppsalaskolan. Detta har påverkat utformningen av till exempel det svenska
statsskicket och det svenska rättssystemet samt bidragit till den i vår
mening felaktiga uppfattningen om statens neutrala roll inom etiken och om
rättens enbart instrumentella karaktär för politiken. Kristdemokratins
utgångspunkt för rätten och demokratin är diametralt motsatt denna
värdeneutrala eller värdenihilistiska inställning.
De moderna kristdemokratiska partierna har vissa rötter i 1800- och det
tidiga 1900talets kristligtsociala partier såsom tyska Zentrum, italienska
Partito Popolare och det holländska antirevolutionära partiet. Dessa
partier, inte minst i Syd- och Centraleuropa, ofta inspirerade av den
katolska socialläran, var ickesocialistiska reformistiska partier med brett
väljarstöd ur alla samhällsklasser, ofta med stöd från den kristligtsociala
fackföreningsrörelsen. Värdeorienteringen, värnandet om familjen, rätten
till fria skolor och stöd för småföretagandet är, tillsammans med en
medvetet social välfärdspolitik, drag som dagens partier ärvt från denna
tid. Emellertid var dessa partier ofta konfessionella till sin karaktär, i
så motto att katoliker röstade på ett parti, protestanter på ett annat.
Under mellankrigstiden försökte dessa partier i det längsta bjuda motstånd
mot kommunism, fascism och nazism. Åtskilliga kristligtsociala politiker
arresterades eller drevs i landsflykt.
Med det tredje rikets fall uppstod ett politiskt vakuum i länder som
Tyskland, Italien och Beneluxländerna. En del politiska partier var
komprometterade. Antingen var de nazister, fascister alternativt
kommunister eller så hade de samarbetat med dessa partier. Andra partier
hämtade sig från förföljelse och landsflykt. Det uppstod en stark reaktion
mot nazism och fascism men även mot den makthungriga och snabbt växande
kommunismen. Dessa totalitära samhällssystem hade i Tyskland och Italien
uppstått ur svaga och havererade demokratier under depressionen och ur ett
feodalt och konservativt privilegiesamhälle som Tsarryssland. Såväl som i
närmast oreglerade kapitalistiska demokratier som i de totalitära
diktaturerna hade sekulariseringen fört med sig värdeförskjutning och
värderelativism. Människovärdet hade under början av seklet försvagats i
västvärlden och kom att förtrampas och förnekas i diktaturerna.
I de befriade länderna på kontinenten växte kristdemokratiska partier
snabbt fram som en ny och självständig politisk kraft. Katolska och
protestantiska väljargrupper övervann de konfessionella hindren och gick
samman. Gemensam var ambitionen att återuppbygga Europa på de kristna
värden, som övergivits under den sekulariseringsprocess som pågått sedan
upplysningstiden. Krigsförbrytare ställdes inför rätta och dömdes för brott
mot mänskligheten trots att de följt sitt lands lagar. Med FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna fick ett naturrättsligt synsätt
och människovärdet en världsvid renässans. Kristdemokratin påvisade
politikens och rättssamhällets sårbarhet utan en hållbar etik och
värdegrund. Med personalismen, förvaltarskapsprincipen,
ofullkomlighetstanken, subsidiaritetsprincipen, betoningen på naturliga
gemenskaper, klassförsoning och samhällsgemenskap, social marknadsekonomi
och internationell solidaritet visade kristdemokratin sin politiska särart
och ideologiska styrka. Kristendomen och det kristna arvet utgjorde en
självklar utgångspunkt och inspirationskälla för de kristdemokratiska
partier som ledde Europas återuppbyggnad. Kampen stod mot människoförakt,
rasism, klasskamp, planekonomi, laissez faireliberalism och egoism.
Fronterna var mot såväl vänster som höger.
Samtidigt med händelseutvecklingen i efterkrigstidens Europa växte stora
kristdemokratiska partier fram i Latinamerika. Först efter Berlinmurens
fall har kristdemokratiska partier i ökad omfattning vuxit fram i Öst- och
Centraleuropa. Med norska Kristelig Folkeparti som främsta förebild
bildades i Sverige ett kristdemokratiskt parti först 1964. Sverige hade
inte deltagit i kriget, vilket bevarade den partipolitiska strukturen men
också den positivistiska rättstraditionen. Från början präglades partiets
politik mycket av en protest mot den tilltagande sekulariseringen i
samhället, som innebar att staten och olika institutioner som till exempel
skolan skulle vara neutrala i den etiska undervisningen. Kristendomsämnet
togs bort i skolan. Den kristna etiken försvagades samtidigt som
materialismen växte sig allt starkare i samhället. Partiets namn var först
Kristen Demokratisk Samling (KDS), men ändrades 1987 till Kristdemokratiska
Samhällspartiet med förkortningen KdS, i samband med en revision av
partiprogrammet. År 1996 ändrades partinamnet till Kristdemokraterna.
Partiet har sedan 1984 varit medlem i den kristdemokratiska internationalen
(CDI) och den europeiska organisationen (EUCD).
Kristdemokraterna är även med i det kristdemokratiska Europapartiet EPP
samt dess parlamentsgrupp i Europaparlamentet.