Livshjälp – god vård i livets slutskede
Nu och då flammar debatten upp om möjligheten att legalisera eutanasi, så kallad aktiv dödshjälp. En riksdagsledamot har nyligen lagt en motion om detta och diskussionen är igång igen.
Jag anser att kraven på aktiv dödshjälp med skärpa måste motarbetas. De uttrycker cynism inför människovärdet och uttrycker ofta ett starkt nyttotänkande. Ibland kan man ana resonemang om att bristen på resurser inom vården bör göra det naturligt att införa aktiv dödshjälp.
Att Allianspartierna har som princip att verka för att den enskilde ska få ökad makt över sin vardag innebär inte att vi ska gå så långt som till att tillåta aktiv dödshjälp. Kristdemokraterna är starkt emot detta. Det är också den svenska läkarkåren med Sveriges Läkareförbund i spetsen. I en internationell studie bland läkare svarade, enligt Dagens Medicin, 84 procent av de tillfrågade svenska läkarna att de aldrig skulle kunna tänka sig att hjälpa patienter att dö om patienten begärde det och det var tillåtet.
I grunden handlar det om synen på människan och människovärdet. Aktiv dödshjälp strider helt mot läkarnas och vårdpersonalens uppgift: att rädda liv. Patienter och anhöriga ska kunna känna sig trygga i att samhället inte ska ta makten över livet. Vi kan exempelvis hamna i situationer när samhällsekonomin sätter press på att vårdtid med dyrbar behandling ska förkortas. Samhällets uppgift är att rädda liv och att underlätta tiden i livets slutskede genom att satsa på den palliativa vården. Då handlar det om att medicinskt lindra smärta och att ge socialt, psykologiskt och andligt stöd.
Det kan se ut som en otydlig gränsdragning mellan vad det innebär att på begäran avbryta en meningslös, livsuppehållande behandling och innebörden av aktiv dödshjälp. Men för personalen är detta oftast inte en svår gränsdragning. Om aktiv dödshjälp blev tillåten skulle det i sak innebära patientens rätt att bli dödad, samt en rätt – eventuellt också en skyldighet – för en annan person att döda i tjänsten.
Att det finns länder som infört aktiv dödshjälp är inget argument för att vi i Sverige ska göra det. Utvärderingar visar på flera oönskade effekter. Det är fler anhöriga än patienter som tar kontakt för att få information om aktiv dödshjälp.
Anhöriga är en ovärderlig resurs i vård och omsorg. Det gäller inte minst vården i livets slutskede. Ingen behandling kan ersätta en anhörigs roll. I Sverige står anhöriga för mer än hälften av vården och omsorgen om sjuka och personer med funktionsnedsättning. Det är ofta en mycket påfrestande situation och därför ska man inte underskatta risken för att införande av aktiv dödshjälp kan leda till ett outtalat tryck att begära dödshjälp för att lätta på anhörigas börda. Ett dödsfall av sådana skäl skapar ångest och mycket djupa skuldkänslor hos de anhöriga.
Den svenska sjukvården ska fortsatt ha livshjälp som sin ledstjärna. Den palliativa vården måste utvecklas, personalen måste få utbildning i frågor som gäller livets slutskede och ingen ska behöva dö i ensamhet. När det inte finns anhöriga som kan vara med under de sista dagarna ska personal kontinuerligt finnas hos den sjuke. Mänsklig närhet är oerhört viktig och kan inte ersättas.
Forskningen koncentreras naturligt nog kring livets början och sjukdomar och vård under vår aktiva tid. Jag anser att större resurser ska läggas på forskning kring vård i livets slutskede samt att kunskapen om hur man förebygger onödig smärta kommer hela vården till del även till kommunernas äldreomsorg.
Många i dagens generationer tycks ha glömt bort att döden är en naturlig del av livet. Den svårt lidande, döende människan betraktas ur den friskes och starkes perspektiv. Det är ett synsätt som dessutom är präglat av ångest inför det tynande, bortflyende livet. Då kan aktiv dödshjälp kännas som en lösning. Jag har mött många som drabbats av svår sjukdom och funktionsnedsättning och som vittnar om att de, när de hamnat i den situationen, har tänkt om. Livet är oerhört positivt och värt att leva trots sjukdom eller funktionsnedsättning. Sjukdomar som för bara något tiotal år sedan var dödliga går idag att behandla på ett sätt som ger många år med livskvalitet.
Vi behöver ett samhälle som betonar människovärdet och som därför arbetar med livshjälp.
Chatrine Pålsson Ahlgren (kd)
Riksdagsledamot i socialutskottet och ledamot i Statens Medicinsk-Etiska Råd