Göran Hägglund har under sommaren och hösten talat om verklighetens folk och om en politik som hejdar sig innan den lägger sig i människors angelägenheter. Han har varit självkritisk.
Jenny Johansson har den 18/11 i SN tillsammans med en skara vänner under beteckningen Feministiskt Initiativ gett sig på att diskutera begreppet Verklighetens Folk och vår tidigare artikel på detta tema. Verklighetens folk är inte ett nytt begrepp. Den unga socialdemokratin kanske var först när de använde uttrycket för att avknoppa sitt ungdomförbund. Fi-vännerna påvisar i sin artikel att de inte är förtjusta i uttrycket. De anser att den som söker uttolka folkdjupets frågor genast hamnar i suspekta politiska sällskap.
Det är en frestelse för varje politiker med makt att börja diktera människors liv och knuffa dem i någon riktning. Samtidigt finns det tillfällen när människor önskar stöd i till exempel sitt föräldraskap, eller när lagstiftning måste avbryta ett destruktivt skede. Socialingenjören och förbudspolitikern är dock politikersorter med agendor som är oönskade och ofta destruktiva.
Det räcker att gå ner till centrum och titta på de standardiserade Stalin-inspirerade domuskomplex i de flesta av våra städer för att rysa till av obehag och undra vad för hus som låg där innan samhällsingenjörens rivningskran tog vid. DN bad Demoskog undersöka svenskars inställning till kvoterad föräldraförsäkring som Feministisk Initiativ och en skara andra politiker gärna vill tvinga på oss. 84 procent angav att de själva vill bestämma över sin föräldraledighet.
När äktenskapslagstiftningen förändrades i våras berömdes kristdemokraterna för att ha det mest liberala av förslagen. RFSU, samfundsledare och liberala ledarsidor tyckte vi hade ett bra förslag som skulle lösa de motsättningar som präglade frågan. Vi ville ge samfunden möjlighet att själva orientera efter den pluralism som präglar samhället och samtidigt lyfta ut statens sammanblandning med kyrkan.
Ofta när någon politiker uttrycker att människor borde få ha rätt att göra sina egna val dyker det upp individer vars människosyn inte tolererar åsikter än den egna. De är rädda för att folk inte ska göra som de själva vill. Syndromet gör sig påmint i familjepolitiken. I debatten om föräldraförsäkringen där föräldrar inte anförtros att anpassa möjligheten att vara hemma med sina barn utifrån sin verklighet. I debatten om vårdnadsbidraget där man är rädd att ”fel” förälder är hemma ett extra år innan barnet börjar förskolan.
Precis som Fi-vännerna i sin artikel associerar till de mest gruvliga av politiska färdvatten, har en rad andra debattörer under året tagit till höga toner när de känt sin upphöjda och normerande position ifrågasatt. Som politiker, även som riksdagsman, medföljer ett ansvar att komma ihåg att makten och inflytandet är given av folket. Det är ett förtroende jag har givits, inte ett självändamål.