Miljöpolitiken hemsöks tyvärr ofta av flockbeteende och rädsla. Nu är frågan om istidsprediktioner det som är på dagens tapet. Det vore i så fall en comeback från 70-talet då en ny istid ansåg lura bakom knuten. Istid är säkert förestående, kanske om 10 000 år, kanske om 10 år. Vem vet? Hur som helst gäller det att hålla huvudet kallt. Jag blir mest rädd av det politiska flockbeteende som följer de karaktäristiska larmen.
En tendens i miljölarmens spår är att man går ut med begränsande åtgärder för fungerande teknik. Hänförda åsiktsmonopol gör dyra misstag i energipolitiken med svåra konsekvenser för utsatta människor. Misstag liknande forskningsmoratoriet på tjugo år för kärnkraft spökar för energislagets försummade potential. Konsekvensen märks för Södra halvklotet som är lämnade med kolkraft, förbränning av olja eller ved.
I Indien är förtroendet för IPCC och dess upphöjde ordförande Rajendra K. Pachauri förbrukat efter skandalen där IPCC envist framhävt snabbsmältande glaciärer på Himalaya. Man formar nu dels ett eget ”indiskt IPCC” samt en egen forskarpanel, National Institute of Himalayan Glaciology, för att studera klimatförändringar i Himalaya.
Jag önskar Indien lycka till. I riksdagen har jag själv motionerat om ett bredare underlag i klimatforskningen och att Sverige ska ta initiativ för självständig forskning, där klimatförändringar kan studeras förutsättningslöst. Forskning mår dåligt av att förvägras konkurrens där teorier inte får ifrågasättas.
Paniken över koldioxidutsläpp i väst och ambitionen att omvälvande ställa om vårt samhälle möter kritik i takt med att Climategate och Himalayafalsarierna briserar. Ett argument som anförs är försiktighetsprincipen, att vi oavsett forskningsskandaler bör vidta åtgärder för att vara säkra på att inte jorden ska koka bort och dränkas på grund av klimatförändringar. Försiktighetsprincipen måste även ta hänsyn till alternativkostnader. Det är inte gratis eller försiktigt att hejda tillväxt och med krafttag ”ställa om” samhället. De som får betala är oftast de som ännu inte upplevt den tillväxt vi tagit för givet sen potatissvälten på 1840-talet. I Sverige argumenterar kända klimatdebattörer för ”kraftfyllda toppstyrda lösningar på planetär nivå”. Historien visar att politiken bör ha väl definierade gränser för sin maktsfär. Ändamålen helgar inte medlen.
När Indien nu satsar resurser på egen forskning om glaciärutvecklingen i Himalaya, hoppas jag att problemen med det ”bruna molnet” över Himalaya får större prioritet. Cirka 340 000 människor i regionen dör varje år på grund av en mix av damm, sot och svavelpartiklar från eldning för matlagning och värme. Kök i fattiga områden där välstånd inte tillåtit installation av Marbodalkök med induktionsspisar, skapar enorma moln med klimatpåverkan i stora delar av världen. Offren är inte vi som i första hand oroar oss för att Mälaren ska forsa in över Gamla stans tunnelbanestation. Offren är kvinnor och barn som dagligen andas in rök från eldstäder i sina bostäder. I vår iver att skapa det ultragröna samhället med X procents klimatpåverkan för utgångspunkt Sverige, missar vi stora delar av jordens befolkning där förstörda lungor hukar över kaminer i dragiga kåkstäder.
Eldande i hemmet med bränsle som huggs ner eller rotas fram, illustrerar en hälsosituation många länder lämnat bakom sig till förmån för modern energiproduktion. Få länder är så bortskämda som Sverige med vattenkraft. Istället byggs enorma mängder kolkraftverk runt om i världen för att mätta ett energibehov i länder som drivs av längtan efter ett samhälle motsvarande det vi själva lever i idag. Som ett resultat av att vara billigast gör därför kolkraften entré. Kärnkraftsmotståndare i väst har på grund av teknikrädsla och utvecklingsfientlighet förhindrat forskning på området.
Med en nyktrare syn för 20 år sedan hade kärnkraft kunnat vara ett billigare alternativ för dem som idag är förvisade till vedeldning. Världens klimatdebatt har nyktrat till efter IPCC´s avglorifiering. Jag hoppas att vi nu kan styra undan konsekvenserna av ett hänfört åsiktsmonopol denna gång.