Klimatet och politiken.
Presentation.
Skatteutskottet kan kallas klimatutskottet. Skatteutskottet är ett av de viktigaste utskotten att via skattevägen återföra klimatet till sin perfekta jämvikt, som inträffade en fredag förmiddag 1850, (enligt vissa källor). Klimatet har visserligen varken före eller efter detta datum varit, eller någon kommer någon gång att vara likadant, men det finns dem som vet bättre än oss politiker.
Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde ett anförande om klimatet med orden: Jorden har feber! När jag hörde detta tänkte jag spontant, ”Gosse, då skulle du ha varit med för ettusen år sedan, när en annan skandinavisk hövding, Erik den röde, styrde kosan västerut och startade en flerhundraårig bosättning på Grönland. Där bedrev man bland annat jordbruk på platser, där isen nu ligger tjock. Det är lätt att bli historielös.
Samtidigt måste man påtala att Erik den röde hade tur. Vad han inte visste då, var att man tusen år senare genom datorsimuleringar och studier av trädens årsringar kommit fram till att det man faktiskt gjorde då, inte gick att göra.
För knappt ett år sedan presenterade Åsa Knaggård vid Lunds universitet, en doktorsavhandling om vetenskaplig osäkerhet i policyprocessen. En studie av svensk klimatpolitik. Knaggård har granskat den svenska klimatpolitiken från 1975 fram till 2007 och kommit fram till att klimatbeslut tas utan stöd i forskning.
Enligt ett inslag i Sveriges Radio 2009-09-17, där Åsa Knaggård deltog, framkom att hon har bland annat granskat utredningsmaterial från ämbetsverk, rapporter från vetenskapliga kommittéer, propositioner, tidningsartiklar, tal och riksdagsdebatter. Ett 40-tal personer som tjänstemän, forskare och tidigare miljöministrar har intervjuats. Hon har funnit att vetenskaplig osäkerhet i klimatfrågan inte spelar någon roll då politiska beslut fattas.
Vid en granskning av svenska expertutredningar och material från ämbetsverk visar det sig att den vetenskapliga osäkerheten i klimatfrågan framhålls och belyses på ett tydligt sätt, men sedan händer någonting med utredningsmaterialet ju längre den politiska processen fortskrider.
– Ju närmare riksdagen en fråga kommer, sa Åsa Knaggård i intervjun, desto mindre syns de här osäkerheterna, de försvinner kan man säga. I riksdagsdebatten, som jag har tittat på, så nämns inte osäkerheten över huvudtaget i samband med klimatfrågan.
Hur kan man vara klimatalarmist eller klimatskeptiker i ordens egentliga betydelse. I så fall måste vi utbilda människor att rycka ut för att stoppa solfläckarna eller jordens magnetfält. Å andra sidan måste vi gratis dela ut skygglappar så att skeptiker inte kan läsa termometrar eller vägra dessa dissidenter att studera geologi.
Ett annat märkligt begrepp är det nya inneordet ”klimatsmart”. Det måste ha uppfunnits av en reklambyrå lokaliserad någonstans vid en oas i Sahara. Klimatsmart är ett icke-ord, en anomali, som är lika klyftigt, som att säga att något är mån-smart eller oceanklyftigt.
När man fördjupar sig i ämnet konstaterar man att uppfattningar, även inom de olika vetenskapsdisciplinerna, som ingår i klimatrelaterade områden, inte alls är så entydiga som ofta hävdas.
Det man kan enkelt konstatera är att det enda, som det råder konsensus om, är att det inte råder konsensus. Där det tycks råda mest konsensus i klimatfrågan är inom den politiska retoriken där kunskapsnivån inte är, lindrigt sagt optimal.
Det som flera, med någon insikt i klimatvetenskapen, har känt till länge är de stora osäkerheter, som de facto finns. Teorier byggda på datorsimuleringar, kortsiktiga tidsperspektiv, och stora osäkerheter om så kallade atmosfäriska återkopplingar, och mycket mer, borde leda till en betydligt mer försiktig uttolkning av framtiden. Resultatet har inte låtit vänta på sig. När IPCC och dess olika organisationer, som levererar information och påståenden, med syftet att utpeka antropogena orsaker till klimatförändringar, avslöjas obönhörligen sanningshalten av verkligheten. Climategate är den logiska konsekvensen av förutfattade uppfattningar och ett ensidigt uppdrag, som inte får misslyckas. Det är farligt när vetenskapen och politiken knyts för nära varandra.
Den som inte enbart läser medias braskande inslag om ett presumtivt klimathot, utan inhämtar information från ett bredare fält, finner en betydligt mer nyanserad bild av verkligheten och kännedom om historiska fakta och geologiska data. Återkommande börjar i media nu dyka upp signaler om att ”det var inte så farligt, som vi trodde för några år sedan”.
Vid ett forskarmöte i Chicago i maj månad i år redogjorde dr. Andrei Illarionov från Ryssland för en temperaturkalkylering, som ingår IPCC:s beräkningar av den globala temperaturen. Metoden för temperaturkalkyleringar är gjorda av den numera ökända dr. Phil Jones vid HadCrut Center, East Anglia, England, Climategate. Illarionov påvisade att beräkningarna för Ryssland byggde på 121 mätstationer, när det finns 476 offentligt tillgängliga sedan drygt 150 tillbaka i tiden. När man tog med samtliga mätstationers temperaturdata framkom att IPCC:s uppgifter om temperaturökningen var hela 0,5 grader Celsius högre över en hundraårsperiod än vad som var den faktiska temperaturökningen. Detta på en landyta, som utgör 11,5 procent av den globala.
Detta är enbart ett litet exempel i närtid, som skapar dåliga vibrationer hos beslutsfattare med genuint intresse för klimatet och som vill ha kunskap om grunderna för viktiga beslut.
Man får emellanåt höra påståenden om hur oljeindustrin finansierar stora satsningar för att undergräva trovärdigheten av klimatteorierna. Med den typ av vetenskap, som jag nyss berättade om, behövs det inga ekonomiska insatser. Det kommer att lösa sig av sig självt.
Det är också tryggt, att som politiker kunna hänvisa till att politiken inte har några egna ekonomiska intressen av klimatvetenskapen, utan är helt oväldig. Att svenska staten plockat in sammanlagt 400 miljarder kronor i koldioxidskatt sedan början på 1990-talet har bara kommit till av en händelse. Årets intäkter motsvarar endast den svenska försvarsbudgeten, så vi behöver egentligen inte dessa pengar om det inte var för att rädda framtida generationer från ofattbara klimatkatastrofer.
Som beslutsfattare är det synnerligen obehagligt att i efterhand notera att saker och ting inte förhåller sig riktigt på det sätt som gjorts gällande. Politiker är mer betjänta av underlag som inte skapar politisk kreativitet, vilket blir särskilt allvarligt när man kan finna ekonomiskt egenintresse och möjligheter att stärka statens finanser.
Det är faktiskt en avgörande skillnad om Sydostasien blir utan vattenförsörjning om 25 år eller kanske, eventuellt om 340 år. Det har en viss betydelse om havsnivåerna stiger med, som de senaste åren med 1-2 mm, alltså mindre än för 30 år sedan jämfört med 6 meter högre vattenstånd om 90 år, som en nobelpristagare predikade för några år sedan.
Det jag som beslutsfattare behöver är underlag för långsiktigt riktiga beslut och inte vilda spekulationer om vad som eventuellt kan inträffa i en avlägsen framtid. Därför är också tröghet i stora politiska beslut bra, även om detta nu tenderar att överges, allt för att vinna röster för dagen.
Den frågan jag vill ställa till representanter för den gängse uppfattningen är om det inte vore klokt att låta ett bredare underlag från forskare, som drar andra slutsatser av sina kunskaper och erfarenheter inkluderas i underlaget och att inte driva en förutfattad tes om alltings mänskliga ursprung. Det kan väl knappast hävdas att allt intellektuellt ljus har förlänats enbart dem, som har en idag offentligt accepterad gängse uppfattning, medan respekterade och väl etablerade forskare världen över, vilka kommer fram till en annan uppfattning har lägrats av ett stort intellektuellt mörker. Som jag ser det är nuvarande situation ett stort misslyckande, där omfattande kunskap läggs åt sidan, vilken skulle öka vår förstående om tillvaron.
Det finns en god forskningsregel som säger att man bör följa spåren dit de leder, inte söka efter spår till det man vill hitta.
Till realister och så kallat skeptiker: Jag förväntar mig att man mer samordnat redovisade sin kunskap och forskning oavsett om den ibland märkliga spärren av peer reviewed kan utgöra ett hinder. I nuläget har till och med det jag lärde mig på mellanstadiet om jordens historia, vikingarna, Grönland och istiderna, blivit något som lagts åt sidan för att tillverka passande diagram. Det finns enligt uppgift drygt 700 publicerade studier, peer reviewed, forskningsresultat med mera. Nog borde detta kunna utgöra tillräckligt underlag för en seriös debatt. Det finns tyvärr alldeles för mycket av religiös stämning i klimatfrågan. Denna borde inte späs på från något håll.
Jag är allvarligt bekymrad över hur hela klimatvetenskapen har blivit ett politiskt exploaterat område med avtagande trovärdighet och hysteriska övertoner, som politiker använder för eget partipolitisk intresse med omfattande och omotiverade beslut, som gör livet dyrt och svårt för många medborgare.
Tack!
Lars Gustafsson