Hemmet - och händelser
i omvärlden - formade mig
Jag är född 1957, det år då den första rymdraketen, Sputnik, sköts upp, samma år som vi svenskar vann vårt andra VM-guld i ishockey, på en månskensrink i Moskva. När jag växte upp i Ronneby i Blekinge och Torsås i Småland genomgick Sverige och hela världen omfattande förändringar, inte minst politiskt, socialt och värdemässigt.
Även om jag var mycket liten, och minns den tid då vår familj vare sig hade råd till bil eller tv, berörde mig internationella frågor tidigt, kanske därför att min farbror utvandrat till USA och hälften av mina kusiner bodde där. I vår lägenhet på Rydenskan i Ronneby eller i komminister- och prästgårdarna i Torsås gick världshändelserna oss inte förbi, far och mor, min storasyster och jag.
FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjölds död, byggandet av Berlinmuren och delningen av Europa i en demokratisk och diktatorisk/kommunistisk halva, de kristna trosbrödernas diskriminering som en andra eller tredje klassens medborgare under ateismens och kommunismens regimer i Central- och Östeuropa, Vietnamskrigets fasor och barbari, den pacifistiska medborgarrättsrörelsen i USA ledd av kristna ledare som pastor Martin Luther King, den vita maktarrogansen och apartheidpolitiken i Sydafrika och Rhodesia, avkolonialiseringen i Afrika, studentrevolten i Paris, tjeckernas frihetskamp som släcktes med ryskt pansar, de avskyvärda morden på John F. Kennedy, Martin Luther King och Robert Kenndy.
Så liten och ung jag än var, så lämnade allt detta djupa intryck. Jag bär med mig allt det till denna dag.
Förutom det internationella fanns det också ett Sverige i min barndom, där jag från fem års ålder växte upp i Torsås gamla komministergård från 1813, med vita knutar med utblick över torget, kiosken och bion, samt senare den vitmålade prästgården från 1792, med de gröna gavlarna intill församlingskyrkan, djupt präglad av de kallelser, ja, de kände ett kall till sina yrken, min far hade som präst och min mor som distriktssköterska. Far och mor fick och ville stå i människors och livets tjänst, inte minst när livet var svårt och skört och svagt och eländigt, allt detta i det som blev min hembygd Torsås, i Södra Möre härad, den sydligaste kommunen i Kalmar län, intill Kalmarsund och den Östersjö som inte var det sovjetledarna i Moskva kallade "ett fredens hav".
Här hemma i vårt eget land försvagades allt mer respekten och känslan för vuxen- och föräldragenerationens erfarenheter och livskunskap, deras roll som förebilder, vi elever fick vara försökskaniner i en tid då skolan skulle förvandlas med "ny" pedagogik, mängdlära i matematik och nonchalans gentemot normernas och etikens grundläggande roll för den mänskliga samvaron.
Jag började i en skola med kristendomsämne som blev religionskunskap, i en skola där vi hade morgon- och bordsbön och man tog bort det utan att det ersattes med något annat som gav oss känsla och tacksamhet för dagen som kom och maten som bjöds oss.
Jag började i en skola där vi på lågstadiet fick lära oss psalmer som givit styrka och tröst till tidigare generationer, men även denna kulturskatt och andliga arv ansåg makthavarna inte hörde framtidens människor till och tog bort det också. Det var ett Sverige där idealen skulle monteras ned och ersättas med tomhet och grådaskighet och cynism. Var det så vi skulle vårda våra strävsamma förfäders vedermödor och slit, deras tro och livskamp, deras arv och ära?
I vårt Sverige diskuterade man om kungahuset skulle avskaffas och det fanns de som inte var glada över att Gustav VI Adolf var så populär och hade en sådan järnfysik att den unge sonsonen och kronprinsen hann nå de erforderliga 25 åren och bli kungamyndig, och säkra monarkins fortlevnad, innan den åldrande kungens krafter började svikta.
I allt detta spelade vi grabbar sorglöst vidare med vår fotboll, lärde oss bordtennis och tennis och att ta både segerns sötma och nederlagets kalk, gjorde våra egen friidrottsgalor med egna täljda träspjut som gled så fint i luften de 30-40 meter vi orkade kasta dem.
Så var min barndom. Jag fick den kristna tron med modersmjölken, det kristna kulturarvet i mitt hem. Jag var, och är, glad och tacksam för det.
Idag är jag kristdemokratisk riksdagsledamot, men jag vet varifrån min färd började.