KD: Främja bundna lån och inför bankskatt

Bankerna ska inte premiera kunder med stora bolån. Statens bolånekrav ska riktas mot bankerna, inte mot hushållen. Och en bankskatt bör införas, kopplad till bankernas egna skulder. Det skriver Jakob Forssmed i DI.

Trots att den svenska ekonomin är stark  ser vi stora strukturella utmaningar, bland annat på bostadsmarknaden där ett lågt utbud har gett bostadsbrist, skenande bopriser och en hög skuldsättning. Dessutom har andelen svenska bolån med rörlig ränta stigit drastiskt, från 8 till 60 procent sedan slutet av 1990-talet.

Kombinationen av hög skuldsättning och en stor andel rörliga lån, har gjort hushållen mycket känsliga för en ränteuppgång eller ett boprisfall, vilket ökar riskerna i ekonomin.

Det har därför länge talats om, från såväl myndigheter som banker, vikten av en stärkt amorteringskultur. Mer sällan talas det om att minskad skuldsättning ofta blir en dålig affär för hushållen, eftersom stora lån premieras framför mindre lån på bolånemarknaden. Hushåll som amorterar tar i praktiken ett steg bort från guldkundsstatus hos bankerna. Bankchefer må prata om att man ska amortera, men deras prissättning skriker ut att man ska låna.

Bankerna tar helt enkelt inte det ansvar som deras retorik utlovar. Det är dåligt. Men kanske inte så konstigt: ett hushåll som har 6,5 miljoner i lån på tiomiljonersvillan är mer värt för banken än ett hushåll som har lånat 600 000 kronor på ett tvåmiljonersradhus. Den stora kunden får den betydligt lägre räntan.

Därför är det illa att de regelverk som syftar till stabilitet bidrar till den skeva prissättning som stimulerar låntagande. Riskviktsgolven var ämnade att skapa mer välkapitaliserade banker, men har också orsakat problem med att stora delar av utlånat kapital behandlas lika vilket innebär att banken saknar incitament att hålla lånet nere – tvärtom.

Först när lånesumman når cirka 65 procent av en bostads värde slår andra riskberäkningar in och räntan som hushållet erbjuds går upp. Hushållens ekonomiska incitament att amortera blir därmed mycket svaga.

För att kompensera för detta har Finansinspektionen vidtagit åtgärder riktade mot hushållen. Men innan fler krav ställs på hushållen, måste vi se till att de ekonomiska mekanismerna för hushåll och banker sammanfaller med den stabilitet vi eftersträvar. Amortering och minskad skuldsättning bör premieras. Fler bör finna det attraktivt att binda sina bolån. Därför vill Kristdemokraterna:

 

  • Att Finansinspektionen utreder om Sverige, inom ramen för Baselregelverket, kan differentiera riskviktsgolvet så att det blir lägre vid låg belåningsgrad.
  • Att en alternativ modell för amorteringskrav och skuldkvotstak utreds där man, i stället för att ställa krav på hushållen, ställer dem på bankernas aggregerade bolåneportfölj.
  • Att en utredning med syfte att främja fler bundna bolån tillsätts, som bland annat ser över utformningen av ränteskillnadsersättningen så att den tydligare gynnar hushållen. Det kan handla om begränsningar i hur stor ersättningen kan bli, eller möjligheten för hushållen att lösa eller flytta med sig bundna bolån i förtid. Det skulle också stärka konkurrensen mellan bankerna.
  • Att en bankskatt kopplad till bankernas egna skulder införs, vilket kan motiveras både strukturellt och som en följd av bankernas momsbefrielse, förekomsten av ränteavdrag och staten som implicit garant. Att som regeringen föreslagit höja resolutionsavgiften, är rimligt. Dock bör avgiften, i den del den inte hänförs till resolutionsreserven, benämnas som vad den är – en skatt, som tas ut för att finansiera välfärd och skattelättnader på sådant som arbete och pensioner.

 

Med dessa åtgärder kan vi öka amorteringskulturen, få längre bolån och bygga in rätt incitament i banksektorn. Samtidigt ökar vi beskattningen på en bransch som under lång tid gjort stora vinster på att blåsa upp skuldsättningen. Så får vi bättre välfärd och mindre risker i ekonomin.