Tystnadskulturen inom polisen är oroande

När självaste statsminister Stefan Löfven går ut och insinuerar, utan att ge några motbevis, att Springare inte sysslar med att ”återge korrekta bilder” är ledet slutet, skriver Andreas Carlson.

http://www.expressen.se/debatt/dan-eliassons-budskap-till-poliserna-hall-kaft/

De som jobbar i offentliga professioner är de som först upptäcker brister i våra institutioner. Det är därför oerhört viktigt att dessa varnar och rapporterar om problem. Jag är orolig för att en tystnadskultur spridit sig i polisen och reaktionerna på Peter Springares Facebookinlägg bekräftar detta.

I en undersökning genomförd av Polisförbundet svarar var tredje polis att de inte känner att de kan framföra synpunkter eller kritik till ledningen utan att behöva vara rädd för repressalier. Som Hanne Kjöller påvisat i sin bok ”En svensk tiger” är denna rädsla inte tagen ur luften. Och enligt polisforskare Stefan Holgersson lever tystnadskulturen kvar, trots att många hade hoppats på motsatsen med den nya polismyndigheten.

För allmänheten blev kulturproblemen uppenbara när det framkom att Stockholmspolisen hade mörkat de sexuella övergrepp som hade skett vid musikfestivalen We are Sthlm, för att de kunde kopplas till gärningsmän med utländsk bakgrund. Med anledning av detta frågade jag ansvarig minister Anders Ygeman vad han planerade att göra för att säkerställa att problem inte mörkas. Hans svar gjorde klart att frågan inte engagerade honom.

Förundersökningsledaren Peter Springare vittnar nu om att hans vardag som polis inte stämmer överens med bilden som presenteras till allmänheten. Han har därför vänt sig direkt till medborgarna för att presentera den fakta han äger. När man granskar reaktionerna ifrån polisledningen på Springares kritik blir jag oroad. Hans närmaste chefers första instinkt är att han ska anmälas. Ledningens informella beslut att anmäla Springare för brott verkar dock ha kommit först och uppfattningen om vad brottet skulle bestått av kom senare.

Detta ser vi också i att polisledningen först talade om att Springare eventuellt begått tjänstefel, men nu i stället anmält honom för hets mot folkgrupp. Detta följs upp av rikspolischef Dan Eliasson mästrande uttalade att Springare nog ”tagit intryck av den diskussion som har varit under helgen”. Eliasson tycks förutsätta att Springare lärt sig läxan att "så här gör man inte". När sedan självaste statsminister Stefan Löfven går ut och insinuerar, utan att ge några motbevis, att Springare inte sysslar med att ”återge korrekta bilder” är ledet slutet. Dessa uttalanden och agerande kan betraktas som en form av mjuk makt. Ifrån lägsta till högsta nivå avfärdas Springare utan egentlig diskussion i sak om de problem han lyfter. Budskapet till andra poliser blir på så sätt också glasklart – ”Håll käft!”.

Vi behöver lyssna på enskilda polisers berättelse om den upplevda verkligheten i deras vardag. Vi vet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Tas inte det på allvar finns risken att den stora merparten invandrare som lever laglydigt möts av misstro och misstänksamhet i samhället. Det vore en oroväckande utveckling.

Springare inledde sitt inlägg med att han vågar skriva det han skriver för att han snart går i pension. Han tror sig veta att den som inte rättar sig i leden drabbas genom att sorteras bort vid ansökningar om bättre tjänster och genom lägre individuellt lönepåslag. Givet reaktionerna på hans inlägg verkar det inte taget ur luften.    

Förra vårens fråga till Anders Ygeman verkar således kvarstå: Vad ska han göra åt tystnadskulturen inom polisen?