Vi till höger har inte fattat cykelns storhet

Nyligen har jag byggt om svärfars gamla 70-talsracer till en single-speed-cykel. En cykel med idealet att skära bort allt som är påhäng och oväsentligheter – som fram- och bakväxel, skärmar, stöd och pakethållare. Kvar blir det centrala; två hjul, en ram, en kedja och drev.

Inget som rasslar, inget som krånglar. Bara ren och skär cykelglädje. Första turen med denna cykel förflyttades jag till barndomen – jag kan, det bär och det bär långt. Friheten. Möjligheterna.

För politiska partier som gärna talar om ”frihet” borde cykelvurm vara självklart. Men medan bilen i decennier ofta omhuldats av politiker till höger om mitten, och lyfts fram som frihetssymbol och som markör för att man förstår ”vanligt folk”, har cykeln inte haft samma priviligierade ställning. Cyklisternas väl och ve har ofta, svårbegripligt nog, överlämnats till vänstersidan (som inte heller gjort ett särskilt bra jobb).

Ibland har cykelmotståndet artikulerats offentligt. Det mest famösa av en trafikpolitiker i Malmö som ansåg att vintercykling inte ska uppmuntras med snöröjning eftersom sådan cykling ”trotsar allt vett” och ”när det är snöblaskigt och minusgrader ska cykeln stå hemma.”

Men oftare syns det som ointresse. Exempelvis cyklar jag själv nästan varje dag genom en sedan Hedenhös borgerligt styrd kommun som genom uselt underhåll – och cykelbanor som plötsligt byggs bort eller leds runt på oändliga omvägar – länge släckt cykelgnistan hos pendlare som trampar genom kommunen. Synen av cyklister som lagar punkteringar eller halkvurpar är här tyvärr orimligt sannolik.

Inställningen måste ändras. Cykling omfattar nämligen många av bilens positiva attribut, såsom individuell frihet, och adderar fler: bättre miljö och stadsutveckling med förtätning, mindre trängsel och minskad p-platsjakt. Lägre sjuktal och minskade vårdkostnader.

Dessutom är cykeln en praktisk inkarnation av den goda idén att det ska spela mindre roll varifrån man kommer, och större roll vart man är på väg. Cykeln kan ge ett litet, men inte oviktigt, bidrag till social rörlighet: bidra till att fler skolor blir valbara för elever från exempelvis utanförskapsområden, ökad hälsa, höjda studieresultat och bättre matchning.

Men då krävs prioriteringar som gör åretruntcykling möjlig för barn och vuxna. Det är inte fler jippon som ”cykelns dag” som behövs, utan vardagens framkomlighet med trafikplanering på cykelns villkor, sammanhängande cykelstråk och sopsaltning. Internationella erfarenheter visar att förbättrad cykelinfrastruktur ger fler cyklister.

Och med fler cyklister ökar säkerheten. För tvärtemot mediebilden (där cyklister är huliganer) är cyklister i dag, enligt NTF, den mest utsatta trafikantgruppen.

Bilen behövs, och cykeln kan förstås inte i alla sammanhang ersätta bil eller kollektivtrafik, men för många politiker på alla nivåer, inte minst för en del av oss allianspolitiker, krävs ett tankeskifte. Fler bör inse att cykeln främjar värden vi vill se mer av – frihet, hälsa, en god miljö – utan en massa inskränkande kollektivism. Och att varje cyklist betyder kortare bilköer och mindre trängsel på bussen.

När jag i dag framträder på Cykelriksdagen blir detta mitt budskap; borgerligheten har kanske inte varit bäst på att se cykelns fördelar. Men vi borde vara det.

Kristdemokraterna tar steg i den riktningen. Vi föreslog i vår skuggbudget en särskild cykelsatsning, vi har länge haft krav om lägre moms på cykelreparationer och med andra drivit regeringen att ta fram en nationell cykelstrategi. Vi vill främja cykling lokalt och regionalt.

Men vi kan göra mer. De samhälleliga skälen för det är många. Och det torde vara att betrakta som en allmän plikt att skapa förutsättningar för att fler ska få uppleva glädjen i en perfekt kedjelinje.